På stan Vi börjar med en tur på stan. Det man ska se först är Gamla stan, men även de nyare stadsdelarna har mycket att erbjuda. Gå runt i Stadsparken, shoppa på Gediminas Prospekt och sitt på kaféerna. Besök mångfalden av utländska restauranger om du måste, men gå hellre och ät litauisk mat. Gå till Parlamentet på Oavhängighetstorget och se var slaget om Litauen stod. Ta bussen till TV-tornet och se Vilnius från den roterande restaurangen, men glöm inte bort att se minnesmärket över de som gav sina liv för friheten nedanför tornet år 1991. Innerstaden är delad i Gamla stan, Nya staden och alla de yttre stadsdelarna. Vår vandring börjar i Gamla stan, från Katedralstorget och går mot Morgonrodnadens port. Slottsgatan - Pilies gatve Det absoluta turiststråket finns i Gamla stan, Senamiestis, där souvenirbutikerna och barerna ligger tätare än elementarpartiklar i en atomkärna, och börjar vid Katedralstorget. Vi följer den mot Rådhustorget, Rotuse aikste. Här ligger Universitetet och Universitetskyrkan. Turistgatan i Gamla stan i kvällssol. Gediminas torn i mitten, förståss! Efter solnedgången. En riktig vykortsbild. Musik ljuder från alla håll och det luktar Saslik, grillat. Ett nattskott. Notera det fasadbelysta Gediminas torn på sin kulle i mitten. Utan tornet blir det inte riktigt Vilnius. Rysk-ortodoxa Piatniskaja kyrka i Gamla stan, precis vid torget där du ska köpa, köpa, köpa! Scrafitti på Vilnius äldsta vinkällare, en vanlig utsmyckningsmetod i medeltidens Italien, där man lade på flera lager färg och skrapade fram det önskade lagret. I Litauen finns bara tvålagers scrafitti, men i Italien är det vanligt med tre eller fler lager. Ordet scrafitti har säkerligen återuppstått i det moderna ”grafitti”. Rådhustorget - Rotuse aikste och Stora gatan - Didzioji gatve Pilies gatve övergår i Rådhustorget och Didzioji gatve fortsätter vidare. Intill ligger St. Kasimirs kyrka. St. Pokrovskaja. Inuti inte mycket att se. Den obligatoriska, sura anti-tanten gör det inte ens värt mödan att gå in. Rådhusets fasad mycket vackert upplyst. En restaurang som kör med kaffepannor inmurade i väggarna. Bakom syns en av de berömda, italienska valvbågarna. Ausros Vartu När Dizioji tagit slut fortsätter man på Ausros vartu och slutar vid stardsporten Morgonrodnadens port. Här ligger kyrkorna St. Terese och Ausros Vartai. Basilianerporten till Treenighetens kyrka i Gamla stan. Kyrkan restaureras för närvarande efter sitt mellanspel som kemilaboratorium. Fortsätter man in genom porten kommer man till Basilianerklostret och går man vidare kommer man till den stackars Treenighetens kyrka. Ett rikemanshus i Gamla stan, numera hotell. Stikliu gatve En avstickare från Rådhustorget är Glasblåsarnas gata, Stiklliu gatve. Den domineras av en restaurang, sedermera också ett hotell, Stikliai hotel som ägs av en som fattade galoppen kvickt efter kommunismens fall och idag har stans lyxigaste ställe, alla kategorier. Här har generaler, kungar och presidenter från öst och väst ätit gott. Väggarna i restaurangen är fulla av presidentbilder. På dagen ser man inte riktigt det fina, men gå in och beställ så får du det bästa som finns av det litauiska lyx-köket. På kvällen blir det desto finare. Kvarteren runt omkring är otroligt uppfiffade. Andra ställen i Gamla stan Vokeciu gatve, Tyska gatan, som sägs vara den snyggaste i hela staden. En annan gränd som jag inte minns namnet på. Det är ont om utrymme i Vilnius och man tar till alla sätt. Det här lilla extrahuset på taket av ett vanligt hyreshus tyckte jag såg roligt ut. Valvbåge, en av de berömda i Gamla stan, en typisk italiensk influens. Tekniska huvudbiblioteket, ett av de äldsta husen i stan, med nummer 300 eller så. Stadsparken (nedan) är förlagd runt kullen där Gediminas ursprungliga slott låg. Tornet, Gediminas torn, är symbolen för staden. Stadsparken Går man åt andra hållet från Katedralstorget kommer man till stadsparken, Sereikiskiu Parkas. Fortsätter man genom denna, längs Vilnele kommer man till Republiken Uzupis. Sereikiskiu Parkas, Stadsparken med floden Vilnele som givit staden dess namn. Stadsparken är en lummig oas där man kan gömma sig undan den brännande solen, dricka en slurk, ta sig en glass, spela tennis och låta ungarna ta en tur i tivolit. Efter att ha pustat och stånkat sig uppför spiralvägen och därfter upp de tre vånignarna i tornet kan man njuta av en hänförande utsikt över Vilnius. Kungliga slottet På ryska tsarens order förstördes på 1800-talet det gamla kungliga slottet i Vilnius, eftersom det bara fick finnas ett kungligt slott i Ryssland. Slottet stod mellan katedralen och kullen med Gediminas ursprungliga, gamla slott. I slutet av 1900-talet påbörjades arkeologiska utgrävningar och när de var klara ställdes alla fynd ut och man började återuppbyggnaden. Vi ska vara mycket tacksamma för Vladas Dremas bok ”Dinges Vilnius” (Det försvunna Vilnius) där det finns massor av bilder och ritningar av ett Vilnius som ännu inte förstörts av Napoleon, tyskar, kommunister och andra. Den är en guldgruva för restauratörer. Så här såg det kanske ut en gång i tiden. Notera det gamla slottet uppe på berget med Gedininas torn som då hade de ursprungliga fyra våningarna. Fast så där stor är inte kullen, så slottet är lite överdrivet. Kupolen till vänster tillhör katedralen och står oskadd än idag. Ur Vladas Dremas bok ”Dinges Vilnius”. 2004 såg byggarbetsplatsen ut så här. 2005 såg byggarbetsplatsen ut så här. Notera att slottet inte kommer att byggas ihop med katedralen. Ett av ”trapphusen” eller vad det kan vara, är inte heller lika högt som det andra, utan stämmer bättre med den här bilden. Katedralen har spruckit på mitten, kanske som följd av utgrävningen. Bygg så här! Mallar anvisar hur fönster och väggar ska utformas. Vid mitt besök 2006 var halva fasaden mot Katedralstorget putsad. När det blir klart ska det hysa viss statlig administration och användas för representation. Det blir nog klart i tid till Litauens 1000-årsjubileum som nation 2009. Här ser man väggen som vetter mot katedralen. De kommer inte att byggas ihop. Slottets baksida. Intressant nog står ett annat hus kvar bakom slottet, men det är inte original utan byggdes på slottsgrunden av en judisk handelsman på 1800-talet, delvis med utsmyckningsdetaljer tagna från det raserade slottet. Man diskuterar nu om man ska slå omkull handelsmannahuset och återuppbygga slottet på den ursprungliga grunden eller låta huset stå kvar och rusta upp det. 2007 såg fronten mer eller mindre färdig ut. Putsen i olika färg, à la Ausros vartai, var pålagd och taken var klara. Putsen har kommit på även på slottets bakre flyglar. En ny utgrävning har börjats i förgrunden. Vakten kastade ut oss. Stället har blivit hårdbevakat. 2007 stod det också klart att det judiska handelsmannahuset (som var musik- och dansskola under kommunismen) skulle räddas och byggas in som en del av slottet. Gediminas prospekt - fina gatan Nu befinner vi oss i Nya staden, Naujamiestis, alltså den vanliga citykärnan, på paradgatan. Den är gågata på dagarna och transportgata på morgnarna. Har du mycket pengar att göra av med och gillar glansiga modeaffärer är det här stället för dig. Gatan börjar vid Katedralen och slutar vid Parlamentet. Gediminas gågata är stadens flanör- och shoppingstråk. Längst bort katedralens klocktorn. Samma plats, fast det har blivit kväll. På katedralstorget finns en gatsten med inbyggt mirakel, Stebuklas. Man ska stå på den och snurra tre varv. En fasad. En annan fasad. Inför sångfestivalen 2003 fiffades gatan upp utan like. Ett nytt underjordiskt parkeringshus byggdes också. På prospekt har de verkligen satsat på fasadbelysning. Det är riktigt fint att gå där på kvällarna också. När natten faller på, ja, det har inget med gatan att göra, men har man tur ser natthimlen ut så här. Dramatiska teatern ligger mitt på paradgatan Gediminas Prospekt.

Annat på stan - diverse snyggiteter Den första i en rad osorterade bilder, bokhandelshuset på Gediminas prospekt speglat i ett fönster. En rad knaggliga valv inne på en bakgård visar hur de italienska byggmästarna genomsyrat stadens arkitektur Utanför stadens konserthus, ett ovanligt blankt räcke i kvällssol. Basteja - yttre försvarsverket Det som finns kvar av det yttre murverket Basteja hittar man vid Gamla stans östra ände. Den är högt belägen och man har god utsikt över Vilnius därifrån. Vallgraven och den yttre muren finns kvar... och innanför denna, mot staden finns ett par hundra meter restaurerad inre stadsmur. Fast, det är ju bara en massa tegel... Vilnius charm - orestaurerade gårdar Sån't här blir det snart så ont om så det gäller att titta ordentligt nu. Men så i ett hörn av gården tittar ett arkitektkontor fram - det är status att finnas här iallafall. Det här kallas för ”Vilnius charm”. Orestaurerade gårdar där husen inte ser ut att ha underhållits på hundra år. Notera dekorationerna i taket. Folk gillar ändå att bo så här. Det är mitt i stan, det är tyst och det är grönt (på sina ställen, iallafall). Vissa saker kommer nog aldrig att restaureras. Naturlig trädgård på balkongen. Den här gatan, långt bort från alla turister, har långt kvar innan den är presentabel. Men, titta vad lite ny puts kan göra! Utsikter Från Hotell Lietuvas glaspub på 14:e våningen har man en alldeles utmärkt utsikt över staden, här bort mot Arsenalen, Mindaugasbron och Gediminas torn. Här tittar vi ut över Gamla stan, med ett konserthus i fonden och Universitetskyrkan i mitten. Katedralen ligger till vänster. Vänder man sig helt åt andra håller ser man ett före detta framstegspalats och längst bort det ovala Forum, ett sportpalats, byggt av en hemvändande basketbollstjärna. Vy över floden Neris från Baltasis tiltas, Vita bron.  Det blir nog fler utsikter vad det lider. Titta under tiden på panoramorna. Nattbilder Att ge sig ut i Vilnius på natten är numera väldigt trevligt. Med stativ är det ännu trevligare, men i brist på sådant finns det alltid en massa pinnar och elskåp man kan ha för att stödja kameran. Vilnius är en modernt fasadbelyst stad, och särskilt gäller det den nyaste stadsdelen Europa-centrum. Den före detta gamla teatern på Pylimo-gatan där man kunde köpa piratskivor i början av 1990-talet är numera ett lyxrestaurerat kasino, våldsamt snyggt fasadbelyst och lämpar sig väl för studiebesök i nattfotografering. Man börjar med att slå sig ned i en stol vid ett kafé i slutet av Vita bron och väntar in mörkret. När det blir mörkare tänds alla fasadljus och lyktstolpar och då är det bara att ställa undan ölen och ta fram kameran. Nu kan man sakta vandra tillbaka över Vita bron och gå in mot centrum. Europa-centrum är magnifikt belyst. Sportpalatset Forum Palace och glashotellet alldeles intill med den lustiga fackverksgrejen på taket. På väg in mot centrum ser man Gediminas torn i fjärran och stadens snyggast belysta hus: Kongresshotellet (Congress Hotel). Går man tillbaka över Neris på Gröna bron ser man denna vy mot Gediminas torn, Övre slottet och Mindaugasbron.

Konst på stan Fönster med blyinfattat glas ser man lite här och var, en vanlig form av konsthantverk i Litauen. Detta fönster sitter i Teaterkaféet, intill Operan. Olika typer av arbetare skildras på detta fönster, som satt i en helt vanlig trappuppgång i ett hyreshus. Ett runt konstverk i en bokhandel. Det här var ett löst verk i rund ram, men jag har skurit bort det som var omkring för att det vackra glaset ska framträda bättre. Det här är precis i min smak, med bildrör och andra elektronrör, kemiska apparater och flygplan. Det finns i Ungdomens teknikpalats. Det här fönstret hittade jag i Lärarnas hus i Vilnius. Det var en mörk baktrappa som dolde ett så framträdande konstverk. Storhertig Gediminas står staty på katedralstorget. Till höger sitter hans dröm Järnvargen, symbolen för Vilnius, uthuggen i sten, märkligt nog. Laurynas Stuoka-Gucevicius, en berömd litauisk arkitekt som bland annat byggde om katedralen 1783, står staty på Liejyklos-gatan. Elektricitetsgudinnan Elektra på elverkets tak fick inte stå kvar för sovjeterna, men numera sprider hennes lampa åter sitt milda sken över staden. I skarp konkurrens med den inte fullt så milda jätte-TVn på operahusets tak. VODA - vatten, en relik på en bakgård, en gammal sovjetisk vattenautomat. För en kopek kunde man få vanligt eller bubblande vatten, utom när A-laget hade passerat förbi och snott glasen. Konstigt på stan Likt urtidsdjur tittar de upp ur marken, dessa ventiler i gräset i ett sterilt, sovjetbyggt bostadsområde i Vilnius förorter. Exakt vad de är till för är det ingen som vet, men man gissar på att... ...kommunisterna byggde på ett skyddsrum åt nomenklaturan, som aldrig blev klart. Jag fascinerades av den slarviga tillverkningen, de råa plåtkanterna, den usla målningen och de rivna affischerna. ...och kromen glänste i dess nos. En gammal Volga som blivit blåmetallic, en uppfiffad klenod från förr. Volga är så grovt gjorda att de håller, klarar urusel bensin och reservdelarna kan man göra själv. Innovativt klotter, och på en prominent plats dessutom, på turistsråket mitt i gamla stan. Vem kan gå förbi den här utan att titta två gånger? Tyvärr är den numera jämnad med marken.

Institutioner och folkliv

Åter urvalssida

Kyrkor

Uzupis Uzupis är det nya innestället att bo. Från att ha varit en sliten och nedgången stadsdel, blev varenda kvadratmeter ett investeringsobjekt när stadens borgmästare köpte en fastighet här. Slitna lägenheter lyxsaneras och små farbröder går längs gatorna och reparerar murbruket med stor konstfärdighet. Nu finns det pengar. Uzupis ligger högt ovanför stadskärnan och utsikten från de många kaféerna och restaurangerna är hänförande. Det finns massor av mysiga, små matställen. Allting verkar ha tagit fart när statyn mitt på torget, kallad ”Uzupis ängel”, sattes upp 1996. Uzupis har förklarat sig som en egen republik och man tar allvarligt på det. Kanske hade Uzupis varit undanskuffat så länge att enigheten och samhörigheten till sist växt sig stark. Glad, 40 km/tim och konst får man uppleva när man träder över bron över floden Vilna och in i Uzupis. Uzupis ängel och dricksvatten-tapp på stora torget, samlingsplatsen vid Uzupis resning. Uzupis ängel i närbild. Man kan säga att den betecknar det nya hoppet i Uzupis. Ta en kopp och njut av utsikten. Bernadinerklostret och St. Annas kyrka sticker upp i mitten av bilden. Alla restauranger längs Uzupis huvudgata som vetter mot Vilnius innerstad har helt otrolig utsikt. Här drar restaureringsvågen fram. Det här huset vid torget är sig säkert inte alls likt om ett par år. Men det är en bit kvar att renovera. Vissa hus byggs säkerligen aldrig upp igen. Stadsdelen är lika gammal som allt annat i Vilnius och St. Bartolomeus kyrka är medeltida. Det enda som finns kvar av väggmålningarna finns just runt altaret. Kärlekslås på bron över Vilnele. När man blir trött på sin partner kan man låsa upp låset och slänga det i floden. Vid stora bron över Vinele sitter en sjöjungfru och blickar ut över vattnet. Uzupis är en stadsdel för konstnärer, Vilnius Montmartre om man så vill. Här ett konstnärskollektiv vid Vilnele. Ansatsen om samhörigheten med Montmartre i Paris bekräftas av denna skylt på väggen till ett kafé. Uzupis har skaffat sig egen författning och den finns anslagen på blankpolerade rostfria plåtar på en vägg i staden, på litauiska, engelska och franska. 1. Alla har rätt att leva vid floden Vilnele 3. Alla har rätt att dö, men det är inget krav 4. Alla har rätt att göra misstag, osv. Och så var vi ute på andra sidan och här går gränsen för Republiken Uzupis. Nu kör vi över kajkanten.

Gula huset, Raduskevicius hus Gula huset vid Gröna bron i all sin prydno, efter 1897. Och så här såg bilden ut i svartvitt. Det är jag själv som har färglagt den. Läkaren H. Raduskevicius byggde under åren 1895-1897 en sorts slott i gotik (eklektisk [blandad] stil) vid det som senare kom att kallas Gröna bron, vid floden Neris strand. Som den historiska bilden visar (kolorerad av mig) var det bara begynnande bebyggelse i förorten Šnipiskes på platsen då. Huset byggdes på i flera omgångar och fick till sist det utseende det har i bilden ovan (1903). 1963 kapades huset brutalt på mitten när man rätade vägen mot de norra förorterna. Det var naturligtvis kommunisternas verk, och de byggde givetvis en ful administrationsbyggnad intill. Huset avslutades därefter aldrig snyggt, utan fick en platt, jämn gavel som används som reklamplats idag. Det har ännu många fantastiska detaljer. Husets huvudsakliga funktion är idag kontor för Litauiska Arkitektföreningen, men det inrymmer också ett kafé, flera garage och diverse små butiker. Tittar man inuti kafét finns det inget av den ursprungliga arkitekturen kvar. En vy från vad som bör ha varit stora trädgårdsingången 1897. Den magnifika balkongen vetter mot Neris. Förmodligen en utmärkt utsiktsplats och groggveranda. Man ser tydliga kopplingar till slottet Raudone vid Nemunas. Stora porten, idag ingång till ett kafé. Titta här vad som blev kvart av den stora trädgårdsmuren, en ynka portal. En titt upp mot tornet genom ett av valven inne på innergården. Det finns många spännade arkitektoniska detaljer. Den här balkongen till exempel, men också mängder av annan rolig utsmyckning. Idag är huset rått, kommunistiskt avkapat och den kortvägg som bildades används som reklamplats. Baksidan är helt förstörd/moderniserad och försedd med flera garageportar.. Och vänder du bara blicken västerut hamnar du i Šnipiskes. Kapellet på höjden, på bilden nedan, skymtar bakom den gulvita klosterbyggnaden i mitten av ingångsbilden ovan.

Šnipiškes Snipiskes anno 1840, en lantlig idyll på bekvämt ridavstånd från stora staden. Rafaels-kyrkan står kvar, men det lilla kapellet med helgonbilden finns inte längre. Šnipiskes (gristryne-byn?) är en stadsdel som funnits på samma ställe sedan 1600-talet, men snart inte finns alls längre. De flesta av husen verkar stamma från 1800-talet. Kullerstensgatorna är definitivt inte 2000-tal. Man kan förledas att tro att man befinner sig i en liten by på landet. Mitt i centrala Vilnius! Ordet ”idyll” är inte långt borta, om det inte vore för vissa faktorer som kraftigt påverkar näsan... Men Snipiskes har andra problem. Markpriserna är på väg upp med raketfart. Idyllen hotas av skyskraporna i Europa-området strax intill. Titta noga på de här bilderna från 2005, för om några år finns bebyggelsen inte längre. Downtown Snipiskes. Plötsligt tror man sig stå mitt i en liten by på landet. Ungarna hade inte mycket att leka med men verkade glada ändå. Advokatas, advokatbyrå, något som snipiskes-borna förmodligen har behov av. De hängande brevlådorna i Babylon. Pumpen ute på gården skvallrar om att det inte finns indraget vatten. Snipiskes-borna har inte gett upp kampen heller, utan en del bygger nytt. Och innevånarna själva, hundar, katter och folk? Resten av staden ser ned på Snipiskes och föraktar dess innevånare. Och många vi möter ser slitna ut, har inte helt moderna kläder, är lite blodiga kring ena ögat, eller har svårt att gå rakt i största allmänhet. Det här är inte det nya, rika Litauen, utan de som inte haft medel att hänga med i utvecklingen som rusar fram på bara 500 meters håll. Det är väldigt tätt med hundar. Det morrar och skäller från varenda gård. Stora hundar, små ilskna hundar, korvformade hundar. Den på sista bilden var bunden med allt för kort snöre, så när den hoppade upp för att rusa på oss och riva oss i strupen, uppstod serietidningseffekten: Den studsade upp i luften med ett förvånat ”Glurk!” och ramlade ned på marken igen. Bebyggelsen är lantlig, sned och vind och målad i diverse färger i den typiskt litauiska färgskalan, brun, grön och mörkgul. Vissa hus verkar ha sett bättre dagar, medan andra är som stugor ur någon sagofilm. Vissa hus kan vara tillbyggda med tre olika, skrotiga stilar. Och så mitt i allt dyker det plötsligt upp helt moderna hus! En fönster-studie. Nej, det är inte jag som hållit kameran snett utan husen är så här vinda och skeva. Andra kul detaljer, som intressanta tillbyggnader, eget vattentorn och de många utedssen. Vill man vara elak eller gotta sig i andras ofärd kan man påstå att Snipiskes är så fallfärdigt att alltihop kan rasa i en kraftig storm och att det nog vore bäst om så skedde. Livet har inte farit så väl fram med Snipiskes-borna, men många verkar strävsamma och målar sina hus, och många har fina köksträdgårdar. På ett fallfärdigt hus hittar man en satellitparabol. Ett annat hus, som knappt håller ihop det heller, har en antenn för dataöverföring på taket. Det nya blandas med det gamla. Det är lukten av alla utedassen som givit upphov till namnet ”Toalettstaden” och visst, en rundvandring rekommenderas inte för dig med känslig näsa. Men det luktar härlig dill lång väg från köksträdgårdarna. Inlagd gurka med dill och pepparrot är en litauisk specialitet. Och det är klart att folk odlar själva för det är billigare än att köpa. En del ställen ser ut som rena handelsträdgårdar. Den helt nya stadsdelen Europa tränger sig på vid gränsen mellan idyll och storstad och kommer att äta upp Snipiskes inom en snar framtid. Going, going, gone! Några har givit upp och sålt marken och raskt kommer grävskoporna och gör processen kort med vad som fanns. Ungarna leker glatt i resterna av vad som en gång var en unik del av staden, men profiten lämnar ingen historik orörd. Bånka på med grävskopan bara, så blir det snart tomt. Trots att brandstationen finns i närheten så brinner det lite här och där, mer än det har brunnit i historisk tid. Svarta, urbrända skelett kan man hitta lite var stans. Försäkringspengarna kanske lockar? Och så var det plötsligt slut på idyllen. Snipiskes slutar brutalt vid stora gatan där trafiken mullrar förbi. Man kan fråga sig hur en kvadratkilometer Snipiskes kunnat bestå i stort sett oförändrat sedan 1800-talet, när resten av staden moderniserats så kraftigt. En förklaring kan vara att brandstationen varit för nära i alla tider. Fast nu hjälper knappast det. Husen brinner lite väl ofta för att det ska vara trovärdigt. Vill du se Vilnius som det såg ut för 100 år sedan så skynda dig att åka dit och titta nu, för snart är allting borta. Alldeles intill ligger salutorget Kalvariju turgus och det är inte så svårt att förstå varför det fortfarande är så livaktigt.

Institutioner och folkliv

Åter urvalssida

Kyrkor