Vilnius, folkliv och institutioner

Vilnius Universitet Vilnius Universitet är stadens stolthet och en symbol för den fria tanken. Universitetet är en praktfull institution med anor längre än de flesta andra universitet i Europa. Universitetet firade sitt 400-årsjubilum år 1979 och inredningens skönhet är mycket svårslagen. Bräck det, Stockholms Universitet! Smugleviciaus sale, läsesal för professorer. Det här inte bara ”ett rum”, utan måste vara det snyggaste rum som finns! Smugleviciaus sale, läsesal för professorer, ur en annan vinkel. Professorernas läsesal, med ett fantastiskt kassettak med insatser i blått och gult. Lelevelio sale, bibliotekariernas arbetsplats. Lelevelio sale, bibliotekariernas arbetsplats. Professorernas läsesal ”Den vita salen” under klocktornet. Lingvistiska institutionen, med fantastiska, nutida takmålningar. Lingvistiska institutionen, med fantastiska, nutida takmålningar. Lingvistiska institutionen, med fantastiska, nutida takmålningar. Lingvistiska institutionen, med fantastiska, nutida takmålningar. Lingvistiska institutionen, livets träd. Lingvistiska institutionen, kistan som symboliserar de baltiska folkens lidande. Muserna, väggmålning i grekisk stil i Lingvistiska institutionen. Baranauskas sal med väggmålningar med litauiska berömdheter. Detalj av väggmålning, som föreställer biskop Antanas Baranauskas, poet, 1835-1902. Universitetets bokhandel Litera, med inredning som går utanpå det mesta i bokhandelsväg. Bokhandeln i en annan vinkel. Alla väggar är bemålade med fresker. Hela taket i bokhandeln är bemålat med humoristiska bilder av de lärare som verkat på universitetet, med symboler från deras fack. Sarbievijaus gård, en av universitetets 12 gårdar, är just så där lummig och stilla som en skolgård ska vara. Den inbjuder verkligen till studier. Vackra fäger på de fint restaurerade väggarna, kontrasterar fint mot himlen. Observatoriets gård. Vy upp mot observatoriebalkongen med klocktornet i bakgrunden. Klockan är så gammal att den monterats ned för restaurering. Sarbievijaus gård i en annan vinkel. Panorama taget från toppen av klocktornet, med katedralen i mitten. Universitetets hus och skolgårdar i fonden. Alumnatet, de gamla ”studentbostäderna” byggdes av italienska renässans-mästare. Sett från presidentpalatsets gård på Universitetsgatan (Universitetu gatve) ser klocktornet på Observatoriet ut så här. Observatoriet är takbalkongen till höger. Det enda som finns kvar av klockan är fyrkantiga hål. Går man bara rakt fram mot tornet kommer man till bibliotekets nya dörr och universitetets huvudingång. Det andra tornet som sticker upp är Universitetskyrkan. Biblioteket fick 2004 en ny pampig entrédörr som blev så dyr att det blev rabalder i tidningarna. Nåväl, den är så snygg att den gott kan få kosta en del. Dörren har plaketter... i brons som beskriver boktryckarkonsten i Litauen och högtidlighåller några tidiga vetenskapare och den första litauiska tryckta boken. Katekesen... och Postillan, naturligtvis. Språket runt omkring avbilderna av böckerna är 1500-talslitauiska, taget ur sagda böcker, fullt läsbart även för en modern litauer. Det är ganska spännande. Notera katten i boktryckeriet. Historiska fakultetens dörr är betydligt mera spartansk. Universitetet är så väldigt praktfullt så att en huvudingång som denna verkar lite i underkant. Den matchar knappast bibliotekets lyx-dörr alldeles intill.   Den här grymma farbrorn står staty vid Universitetets huvudingång och heter Kristijonas Donelaitis (1716-1780) och var präst och författare. Han skrev det första litauiska skönlitterära verket. Han största verk är ”Metai” (Årstiderna), översatt till svenska (kolla på Projekt Runeberg) vari humoristiskt beskrivs årstidernas gång, naturens skeenden och livet i största allmänhet.

Staden och stadsdelar

Åter urvalssida

Kyrkor

Vilnius konstmuseum - Vilniaus paveikslu galerija Visst var de holländska målarna duktiga, van Gogh och grabbarna, och visst kunde de franska målarna från 1800-talet måla snyggt, men de litauiska från samma tid var definitivt inte sämre. Det kan du själv övertyga dig om med ett besök på Vilnius konstmuseum i Gamla stan. Huset blev konstmuseum 1994. Museet är inrymt i ett före detta palats som byggdes på 1600-talet av den adliga litauiska släkten Chodkeviciai. Utställningarna börjar med rum nummer ett med fiktiva bilder av alla tidiga kungar. Tavla nummer ett visar storhertig Vytautas, som ingen egentligen vet hur han såg ut. Tak och väggar är fantastiskt välbevarade med stuckatur och guld. Där skulle man bo. Kanske den mest berömda tavlan av alla på museet, ”Skördeflicka” (Pjoveja) av Kanutas Ruseckas. Den används både här och där på chokladaskar och så vidare. ”Skogsbrand” (Misko gaisras) av Vincas Dmachauskas är en annan berömd tavla. Den påminner mig mycket om den finska ”Svedjefinnarna” som hänger i Helsingfors. Om du är en sann Vilnius-vän och känner till staden och omgivningarna finns det en massa godis att hitta här, särskilt i Vilnius-ustställningen, som till exempel Basanvicius målningar och kopparstick av miljöer och byggnader från 1700-talet. Med lite god vilja känner man igen dagens Vilnius och kan efter en stund orientera sig på de hundratals år gamla bilderna. Alla verkens namn och beskrivningar finns översatta till knagglig engelska. Det är lite beklagligt att ett statligt museum inte satsat på korrekta översättningar. ”Nedre slottet” (The Lower Castle) har blivit ”The Law Castle”. Det var väl eventuellt kanske inte helt tillåtet att fotografera, men bättre att jag visar upp verken här än at de förblir osedda av den breda allmänheten. Lokalerna var ju inte direkt välbesökta, om man säger så. Tyvärr hängde där bara två tavlor av Ciurlionis, den store kompositören, mystikern och Science Fiction-målaren. Vill du se mer av hans suggestiva konst får du åka till Ciurlionis-museet i Kaunas. Gör det! Ciurlionis är minst sagt unik.

Vilniusoperan Operahuset har en intressant tillkomsthistoria. Det var inte alls tänkt att bli en opera egentligen utan sovjeterna avsatte medel till ett kulturministerium. Det visste man ju vilken sorts kultur det skulle bli, så litauerna byggde en opera istället. När sedan inspektörerna från Moskva kom och skulle kontrollera var det försent att göra något. Vilniusoperan är en praktfull byggnad med smått otrolig inredning. Trots att den byggdes under sovjettiden är den funktionsduglig med god akustik. Då var det så att när Bolsjojteatern var upptagen, ja då hade de stora operorna och skådespelen premiär i Vilnius istället. I baren på operan. Så här ska det se ut i en bar. Alla sorters starksaker, kaffe och godis för den njutningslystne operabesökaren, och inte som i Stockholm, mazariner i plast till astronoimiska priser. Litauens Nationalmuseum - Lietuvos nacionalinis muziejos Nationalmuseet ligger i en park bredvid katedralen, nedanför kullen med Gediminas torn. Huset är lite krokigt på mitten för det är byggt utefter den gamla stadsmuren (som inte finns längre). Det byggdes ursprungligen som en arsenal (och ligger därför på Arsenalsgatan 1) men har byggts om många gånger. Sista gången man gjorde något åt huset var på 1600-talet. Museet skildrar Litauens historia från pinn- och stenåldern, krokiga-rostiga-svärds-åldern, bondesamhället med skörd och linberedning, folkdräkter, kungarna, släkten Radvilas bidrag till museiverksamheten, en jättemålning av rikemannen och kulturmagnaten Tiskevicius. Dessutom skildras Vilnius Universitets historia och personalia, och det finns bilder från den period mot 1800-talets slut då universitetet var stängt som universitet och utnyttjades som museum. Förvänta dig inga bländande tablåer och fantastiska dioramor, utan mera grå vardagshistoria från ett land som fått kämpa och blöda för rätten att få visa den. Tavlor däremot, hittar du på Vilnius konstmuseum i Gamla stan. Allt om vapen och strid i historisk tid finns på Krigsmuseet vid Arsenalen. Museet finns i stadens absoluta centrum, invid katedralen. Framför porten står den nya statyn av kung Mindaugas. Litauen har en mycket rik tradition med folkdräkter. De snirkliga träkorsen är också landskapsbundna och finns överallt i landet. Herrn till vänster är Rector Primarius Skarga som fick order att göra om sin prästskola i Vilnius till universitet och blev dess förste rektor 1580. Han fick den första skolgården uppkallad efter sig: Skargas gård. Mitt i finns en avdelning kyrkokonst, en samling med föremål som räddades undan kommunisterna från olika kyrkor i landet. Ett annat rum visar pärsterliga kläder. Alltså, alltihop sånt som man bör se om man är intresserad av den litauiska historien. De här jättelika Vatikanens nycklar kommer från kyrkan i byn Trakai. Ett rum inhyser en otäck samling objekt från sovjettiden, nämligen föremål och konst som samlats in från eller skapats av de otaliga mängder litauer som deporterats, torterats och förintats i de sovjetiska koncentrationslägren. Den otrevliga tavlan som avbildas här utvisar Sovjetunionens gräns lagd med taggtråd, med kors utsatta på alla ställen där litauer i fångenskap dött eller avrättats. Litauen finns med skalenligt inlagt ute i vänstra hörnet. I övrigt finns gamla dagböcker, resväskor, vapen och hemska berättelser om livet i Sibirien och Skogsbrödernas onda, bråda död i Litauens skogar. Martynas Mazvydas nationalbibliotek i Litauen - Lietuvos nacionaline Martyno Mazvydo biblioteka Martynas Mazvydas lät 1547 trycka den första boken på litauiska, Katekesen (notera: endast 160 år efter att landet kristnats år 1387) och lade därmed grunden till all litauisk biblioteksverksamhet. Därför har han hedrats med att få namnge det litauiska nationalbiblioteket. Inredningen är inte bara snygg, den är supersnygg. Men tro inte att du blir insläppt. Endast de med lånekort, sk ”läsare”, kommer in genom de elektroniska grindarna. Som turist kan man eventuellt välja att utsätta sig för en långvarig registreringsprocedur eller prata till sig ett tillfälligt passerkort. Förmodligen minskar det stölderna, men det känns ju inte som ett folkbibliotek, direkt. Nationalbiblioteket ligger bredvid Parlamentet på Oavhängighetstorget. Mellan biblioteket och Parlamentet finns en stor bassäng med ett kontrollerat vattenfall och en fontän i bortre änden. Huset byggdes långt före kommunisttiden. Det är ju snyggt. Kommunisterna skulle aldrig göra sådana här utsmyckningar. Den vy man för det mesta ser av biblioteket i massmedia, stora trappan upp till första våningen. Längst bort sitter en jättestor glasmosaik Med ryggen mot glasmosaiken ser stora trappan ut så här. Mazvydas står mitt emot och kollar in dig. Precis som i svenska bibliotek finns här kataloger både på dator, mikrofilm och pappkort. All registrering på pappkort upphörde dock år 1997. Här sitter Mazvydas själv och författar i en facksal. Bakom honom finns en replik av hans första litauiska bokverk, Katekesen. Första textsidan i den första boken, med texten ”Bröder och systrar, tag mig och läs”. Skulptör K.Kisielis. En facksal. De stora, enorma boksamlingarna lyser med sin frånvaro. Det är ett beställningsbibliotek. Böckerna förvaras lite överallt i stan, men på en timme ska man kunna få valfri bok. Okänd jättegubbe. Tipsa mig!! Inpasseringskontroll och vakter gör måhända att biblioteket får ha bokverken kvar? En bar på biblioteket!!? Det vore otänkbart i nykter-Sverige, men går naturligtvis för sig på kontinenten där man hellre njuter än sitter och har tråkigt. Om Martynas Mazvydas cirka 1520 - 1563 Martynas Mazvydas var präst, poet, författare, folkbildare och en allmänt framåt kille. År 1547 utgav han den första boken på litauiska, början till den litauiska litteraturen och poesin. Boken hette ”Katekesens enkla ord” men var mycket mer än en kyrklig lärobok. Den innehöll också en ABC-bok och ett antal sånger. Avsikten var att lära det litauiska folket att läsa på sitt eget språk och sprida kultur, utöver gudsfruktan. Han försökte eliminera resterna av den hedniska tron och pusha för katolicismen. Boken börjar med en dedikation till storhertigdömet Litauen, två förord, på latin och litauiska, samt det berömda rimmade förordet på litauiska: Knigieles pacias byla Letuvinikump ir Zemaiciump, alltså ”Boken [själv] talar till litauer och zemaitier” där boken, eller kanske läsekonsten, förkunnar för sina bröder och systrar att världen väntar på den som börjar läsa här. Omslagstexten (till vänster) lyder ”Katekesens enkla ord, handledning i läsning och skrivning, sånger för kristendom och för unga barn, nyligen sammansatt i Köningsberg, den åttonde dagen i månaden januari, i Herrens år 1547. Ära vare Herren allenast.” KNIGIELES Pacias byla Letuvinikump ir Zemaiciump BRalei, seseris, imkiet mani ir skaitikiet   Jr tatai skaitidami permanikiet. Maksla šito tevai iusu trakzdava tureti,   Ale to negaleia ne venu budu gauti. Regiety to nareia sava akimis,   Taip yr išgirsti sava ausimis. Jau nu, ka tevai nakada neregieia,   Nu šitai viss iusump ateia. Veizdekiet ir dabakietese, zmanes vysas,   Šitai eit iusump zadis dagaus karalistas. Malanei ir su dziauksmu ta zadi prijimkiet,   A iusu ukiusu šeimina makikiet. Sunus, dukteris iusu tur tatai makiety,   Visa šyrdy tur ta deva zady milety. Jei, bralei, seseris, tus zadzius nepapeiksit,   Deva teva ir sunu sau milu padarisit. Jr pašlavinti pa akimis deva busit.   Visosu daiktosu palaimi turesit. Šitu makslu deva tikrai pazysyt   Jr dagaus karalistasp prisiartysyt. BOKEN [själv] talar till litauer och zemaitier BRöder och systrar, tag mig och läs   och när ni läser detta, förstår ni det. Denna kunskap önskade era föräldrar att ha,   men de kunde inte få den på något sätt. De önskade att se detta med sina egna ögon,   och få höra med sina egna öron. Det som era föräldrar aldrig har sett,   nu visas det för er. Se det och vårda det, alla människor,   så kommer ert ord till er från himmelriket. Ta emot ordet med vänlighet och glädje,   lär er familj som bor på gården. Era söner och döttrar måste lära sig allt,   de måste älska Guds ord av hela hjärtat. Om ni inte klandrar dessa ord, bröder och systrar   kommer Fadern och Sonen att älska er. Och ni blir lovprisade i Guds ögon.   Och ni blir frälsta i allt. Med denna kunskap kommer ni att känna Gud   och kommer närmare himmelriket. Det är samma text som återges på den överdådiga dörren till Universitetsbiblioteket. Anledningen till att boken gavs ut i Köningsberg (Karaliauciai = kungsstaden), nuvarande Kaliningrad, är att det var huvudstaden i dåvarande ”Lilla Litauen” som sträckte sig från Klaipeda i norr till Karaliauciai i söder. Författaren vände sig till både zemaitier och litauer eftersom Lilla Litauen var hans egen landsände, som delvis överlappades av Zemaitija, en landsdel med självstyre på den tiden. (Läs mer om Zemaitija här.) Stor-litauen sträckte sig å andra sidan vid vissa tider ända till Svarta havet och nästan fram till Moskva. Texten är på en zemaitisk dialekt, det språk som då talades nära Klaipeda. Texten saknar många diakritiska tecken varför det inte går att binda den till någon av de dialekter som existerade kring 1547. Forskarna tvistar om exakt var Mazvydas levde även om hans bostad officiellt finns i nuvarande Kaliningrad och fortfarande besöks av turister. Trots att det inte görs någon skillnad på ”i” och ”j”, att vissa tecken har bytt ljud genom tiderna (”y”, långt i-ljud, har i vissa ord i modern litauiska blivit till ”i” osv)... och ålderdomliga teckenkombinationer för sje-ljud numera har ersatts med tecken med accent (sch > š, sz > z) har en modern vardagslitauer inga problem att läsa texten eftersom lydelsen fortfarande är densamma. Litauiskan är unik så till vida att tal- och skriftspråk är lika. Och ett ”ump” (u-med-näsa) och ”asp” (e-med-näsa) här och där var tydligen något man fick tåla på medeltiden. De är eftergifter för kasusformerna. (Svenskan har däremot ändrats så mycket sedan 1500-talet att man måste vara språkexpert för att kunna förstå en så gammal svensk text.) Han var smart, Mazvydas. Han ordnade sin tids copyright genom att väva in sitt namn i första bokstaven på varje rad (på latin): MARTINUS MAŠVIDIUS och inte bara i inledningen utan på många andra ställen i texten. Mazvydas står staty lite här och var i landet och har till och med fått en bergstopp i Kirgistan uppkallad efter sig. Mazvydas Peak är 4560 meter över havet och finns i bergskedjan Terskej Alatau. Den fick sitt namn av litauiska bergsbestigare som var de första som kom dit, år 1979.

Litauens järnvägsmuseum - Lietuvos Gelezinkelio Muzeijus Järnvägsmuseet på Mindaugas-gatan 15 i Vilnius ser inte mycket ut för världen, men de blygsamma samlingarna med sina blott cirka 6000 föremål döljer en del intressanta fakta, till exempel att Litauen fått sitt järnvägsnät upprivet två gånger av ockuperande makter och att man på grund av dessa ständiga strukturella förändringar, och på grund av att ryssarna deporterade alla litauiska järnvägsexperter till Sibirien, inte körde sitt första elektriska lok förrän 1972 (elektrifiering innebär en hel del ingenjörsarbete). De litauiska järnvägarna har tidigare ansetts mördande långsamma, men på vissa sträckor är maxhastigheten för persontrafik numera uppe i 165 km/h vilket i praktiken öppnar vägen för höghastighetståg. Utställningarna är inte särskilt omfattande, men lyckas ändå skildra den litauiska järnvägshistorien genom 150 år, därtill med ganska många lustiga artefakter, såsom ryska järnvägstutor, en genomskjuten klocka och ett stycke järnvägsanknuten flaskpost. I övrigt märks telegrafer, signallampor, pyrotekniska bloss, tidtabeller och detaljerad historik kring järnvägsstationen i Vilnius. Tyvärr saknas dock helt engelsk text på alla skyltar.

Man kan inte direkt säga att museet skyltar för sig. Antalet besökare är därför tyvärr väldigt lågt. Sovjetiskt ånglok, modellens längd cirka 1 meter. Littera och tillverkningsår, någon? Sovjetiskt ellok, modellens längd cirka 1 meter. Littera och tillverkningsår, någon? Naturligtvis finns en modelljärnväg, som vid första anblicken kan tyckas aningen primitiv...(nedan) Litauiska järnvägens fana. En del unik maskinvara fanns att se, som denna sovjetiska oralt aktiverade järnvägstuta anno dazumal. ^ med handritade hus, kottar till träd och vingligt målade vägar. Men tänker man efter är den riktigt innovativ och visar vad som var möjligt att göra under ockupationen, utan tillgång till färdiga detaljer från vare sig Märklin, Faller eller Roco. En manometer för vattentryck som klarar 25 kg/cm2. Det här ser man inte numera, en fast monterad tekokare för sovvagnar. Samovar skulle ryssarna ha sagt. Nej, se inte det lilla järnvägsmuseet som fattigt, betrakta det istället som ett bekvämt museum som du kan gå igenom och fatta helt och hållet på ett par timmar. Det är inte så vanligt. Bredspårstågen verkar jättestora för oss västerläningar som är vana vid normalspår. Det är naturligtvis bara en fördel, eftersom ett givet antal vagnar kan ta flera personer. (I sammanhanget kan nämnas att Adolf Hitler hade lagt beställningar på järnväg och rullande materiel med 3 meters spårvidd. Någon sådan byggdes aldrig, men resultatet hade blivit hela rullande salonger. Avsikten var dock främst supertunga frakter från de tänkta slavländerna i Baltikum och den ryska sfären.) Litauen har haft både smal-, normal- och ryska bredspåriga järnvägar allt eftersom maktförhållandena skiftat. Tvärtemot vad man kan tro genomkorsas landet idag av normalspårig järnväg, som fortsätter ända till St. Petersburg. Man kan fråga sig om det ryska bredspåret helt enkelt var ett beklagligt mätfel som anekdoterna låter förtälja, eller om det var ett medvetet försök att förhindra handel och turism med västvärlden. I vilket fall som helst är problemet numera löst eftersom man vid övergångarna mellan de olika spårvidderna har datorstyrd utrustning som automatiskt byter spårvidd på vagnarna. Litauen ingår numera i EUs struktursamarbete och i med att järnvägen transporterar en tredjedel av all litauisk frakt kommer denna förmodligen snart att nå samma betydelse som i övriga Europa.

Litauens energimuseum - Lietuvos Energetikos Muzeijus Elverkets gamla byggnad på Zveju gatve 14 i Vilnius, den med el-gudinnan på taket, har gjorts om till energimuseum. Jag gick aldrig in på museet men tog en sväng på bakgården, ditlockad av de sköna Siemens-transformatorer man såg genom staketet. Bakgården var en härlig samling av olika kraftkomponenter, som dessa transformtorer. En pump av något slag, värdig Bonk Business. En ventil, antagligen från ett vattenlraftverk. En ångturbin. En vattenturbin med turbinhus. En kraftledningsstolpe i m iniatyr, men med isolatorer i fullformat.

Staden och stadsdelar

Åter urvalssida

Kyrkor

Restaurang Lokys (Björnen) Ett av vattenhålen som överlevt övergången till kapitalism är restaurang Lokys (Björnen), som aldrig tappat i popularitet. Den är delvis inrymd i tunnlarna och källarvalven under Gamla stan. Lite spelunkering. Valven har hyst matställen, ölställen, butiker och samlingslokaler ända sedan medeltiden. Lokys öppnades 1972. De som gick här på den tiden säger att stället var biligt och bra. Man kunde få en tallrik korv och en kopp kaffe och ha en rolig kväll för tre rubel. Lokys var omtyckt. Idag är det fortfarande ett toppenställe med synnerligen elegant, uppmärksam och artig betjäning, även om priserna justerats till turistnivå. Då spelades ABBA i högtalarna, idag är det en medeltida image som gäller, med mera folkmusik, med låg ljudnivå, så det går att njuta av maten. Mera om mat i allmänhet finns på matsidan. På Stikliu Gatve 8 står den lite sorgsna björnen (lokys) och välkomnar med en blomsterkvast i ramarna. . Ovanför bjrönen sitter några märkliga konstverk. Här det två man på en björn, och en av dem håller en frukt. Det skulle kunna vara som helst vid Medlhavet men är alltså mitt i Vilnius Lokys flagga hänger inne i portvalvet. Det går faktiskt att beställa björnkött. Det är kanske därför björnen är ledsen. Soliga sommardagar kanske man helst väljer att sitta ute på gården. Men på kvällen ska man sitta nere i källarvalven. Följ med längs vindeltrappan ned i källaren. Ett ståtligt björnskinn sitter uppspänt på väggen i hallen. Nere i ett av valven möter vi Herr Björn själv. Mysighetsfaktorn är stor. Belysningen har ordnats för att ge mesta möjliga trevnad. Maten är mycket vällagad och menyn finns på ett flertal språk. Storhertigarna Gediminas och grabbarna hade inget bättre för sig än att jaga vildsvin i historisk tid. För större sällskap finns också rum i källaren. Det finns dessutom ett ”svensk-rum” i gatuplanet.

Kafé Freskas Tystnad är en eftertraktad vara i dagens storstäder, men den finns om man söker. Kafé Freskas i gamla Rådhuset är ett av de få matställen där man kommer ifrån popmusiken, kan vila sinnena och njuta mycket vällagad mat i elegant teatermiljö till lågmäld violinmusik. Personalen är oerhört uppmärksam och artig och servicen är utmärkt. Tystnaden är dock en aning dyrköpt, då priserna ligger i den övre kvartilen. En liten, obetydlig skylt på baksidan av fd. Rådhuset på Rådhustorget döljer något trevligt. Elegant, lugn miljö, utsökt mat och vin. Lokalen kan hyras för privata fester. Husets vin är bra och man sparar inte på krutet i de mexikanska rätterna. Äppelkakan är dock något mikroskopisk. Freskas är ett teaterkafé eftersom Rådhuset numera är en teater- och festlokal. Det hänger fullt med teaterattiraljer på alla väggar. Chic eller kitsch? Teatertillbehör är det iallafall. ”Pizarro was here.” Ta med dig stora plånboken och gå dit och skäm bort dig.

Europa Centras, det nyaste och elegantaste Vi sade tidigare att Vilnius hade två huvudsakliga stadsdelar, Gamla staden och Nya staden. En tredje har tillkommit: Europa-centret. Eftersom Vilnius är Europas geografiska centrum har man bestämt att de nya höghus som helt håller på att äta upp den ålderdomliga stadsdelen Snipiskes ska kallas ”Europas centrum”. De restaurerade hotellen och de nya affärsskraporna samlas på norra stranden av floden Neris där den gör en krök mitt i staden. Är det här Vilnius nya skyline? Tornet är ett företagshotell med utsiktsterass överst och ett torg med springbrunn vid sin fot. Åker man hiss till tornets 31:a våning en solig dag ligger Vilnius där framför en som en tavla. Ta med en ordentlig kikare! Men det går inte att komma undan att det är snyggt. Centrumet är en lång, böljande byggnad med glastak, intressanta... kafé-kokonger som hänger i luften och så bildskärmar överallt. Letar du länge kan du kanske hitta någon enstaka butik som inte säljer... modekläder och glittrande bjäfs, som till exempel chokladbutiken på bottenvåningen, en av de få butiker som tilldrar sig egentligt intresse. Det nya stadshuset till vänster och en bank till höger. En bit bort fortsätter höghusen att skrapa skyarna. Här har det traditionella Litauen helt gått förlorat och uppgått i en pan-europeisk strömlinjeformad blandning av glättigt högprismode, bijouteri-butiker, glas och aluminium. Tittar man runt är det bara mode, mode och åter mode, något som kan tråka en till döds. Slarvigt tillverkade kläder i modefärger med modeutseende, presenterade till dånande rockmusik för den nya generationen modeungdomar som lämnat det gamla, fattiga bakom sig, eller aldrig haft oturen att behöva uppleva det. För modehysterikern är detta naturligtvis himmelriket. Det går numera lika bra att köpa kortlivade kläder i Vilnius som i Paris och London.

Staden och stadsdelar

Åter urvalssida

Kyrkor