Uppdaterat 2010-03-19

Sökväg: Startsida > Gallerier > Litauen > Kulturen

Den litauiska kulturen (2005 och tidigare)

Kulturen höll hoppet uppe under de mörka åren och används numera för att visa att man återfått friheten

Den största händelsen i Litauens kulturliv är sångfestivalerna som inträffar vart fjärde år i Vilnius. Från början var det bara en sångdag, men den kom att utvidgas med en ensemble- och folkmusikdag och en dansdag. Sångdagen är dock den största och hålls alltid den avslutande kvällen. Sättningen i Vingisparken är magnifik, med 30.000 sångare och flera orkestrar under det enorma, välvda taket och minst 10.000 i publiken. Vilnius fullständigt invaderas av sångare, dansare och musiker från hela landet och litauer i förskingringen från världens alla hörn. Turnébussarna står i tredubla led runt hela stadskärnan. Japanerna svärmar. Zoomobjektiven blir nästan utslitna. Ölet stiger i pris. Alla laddar upp för en svårslagen kulturbegivenhet.

Man kan säga att Sångfestivalen visade vägen, och därefter exploderade Litauen i musikfestivaler av olika slag. Vem behöver Roskildefestivalen när Litauen har Visaginas Countryfestival, Nida-festivalen, teater- och festspel på Trakai, konserter i Klaipeda, operettfestival i Kaunas, festivalen i Sarasai, eldfester och midsommarfester (Jonines) i Vilnius, alltså, de år det inte är Sångfestival. Och så var Vilnius Europas kulturhuvudstad 2009. Då var det fest, med invigning av slott, fyrverkerier, ny president, allt på en gång!

Detta är lägsta nivån. Klicka på bilderna för att få förstoringar!

Sångfestivalen 2003 till 750-årsminnet av kung Mindaugas - sångkvällen
Just 2003 var det extra påtagligt. Festivalen varade en hel vecka eftersom man passade på att fira 750-årsjubileet av kung Mindaugas trontillträde. Hans krona i jätteformat hängde i mitten av taket. Se mera nedan. Det är uppfriskande att få uppleva en kväll med enbart älskade sånger och danser, helt utan rock, pop och syntar, utan påppkändisar och skrikande entertäjners. För litauerna är det här något finare än bara en körkväll, det är en hyllning till friheten. Ett panorama från tillställningen hittar du bland Panoramor.
Man kommer in till konsertområdet från sidan och börjar med att förvånas över det enorma taket och den enorma bildskärmen. Även den enorma Mindaugaskronan förvånar...		...och att alla väntar troget trots att det regnar. Det här är inte en konsert som man ger upp ifrån bara för lite regn.		Huvudpersonerna är körerna. Det är körer från hela landet och inresta körer från hela världens litauiska samfund. 15.000-30.000 personer är massor och när de gör synkroniserade rörelser är det fantastiskt.
	Första numret är en symbolisk dans där alla bemärkta byggnader i landet visar upp sig i form av mycket avancerade hattar och dräkter.		Orkestrarna sitter uppe bland körerna. Det är inte lite folk det handlar om. Flera hundra musiker per orkester.		Fast viktigast är förståss Mindaugas. Hans sigill ligger uppe på stora bildskärmen.
		Barn och barnkörer spelar en stor roll i Sångfestivalen. Nere på första bänk sitter barnens körledare och är med hela tiden och dirigerar. Man kan se hur stolt hon är.			Om det är några ”stjärnor” med under kvällen så är det dirigenterna. Alla blir bejublade, men vissa är mer folkkära än andra.
			Dansgruppen Zuvedra (Fiskmås) framförde ”Musu dienos kaip svente” (Vårt liv är som en fest), en gammal sång som behållit sin popularitet. Alla kan den och sjunger med. Dansparen virvlar runt, runt och får göra omtagning på omtagning. De eleganta hattarna är kanske lite för eleganta, för till sist ser dansöserna inget.
			Cheerleaders, hurra-flickor med förfärligt korta kjolar, som viftar med pappersbuketter, visar sig inte alls vara en enbart amerikansk företeelse. Det förekom i Litauen även under den mörka tiden. Sådana danstrupper är vanliga. Här hade de skojigt i regnet.
	Sen började regnet, men se litauerna är vana och 10.000 paraplyer åker upp.		Vädret tar i och förskräcker alla. En virvelstorm verkar blåsa upp, men drar förbi utan att göra skada.		Solnedgången blir magnifik. Ja, man kan verkligen säga att vi fick valuta för pengarna när till och med vädret ställde upp och visade vad det kunde.
	Allt har ett slut, även Sångfestivalen. Strålkastarna leker och och det känns lite som rymdskeppet i Närkontakt.		Kolla ljussättningen, floder av gult och blått ljus rinner ned längs körerna.		Sen började pyrotekniken. Rökmaskinerna som stått och väntat fick förhöja stämningen.
	Med ett väsande tändes en mängd blå gaslågor på takkanten.		Efter en stund tändes en andra rad lågor, gula denna gång. Effekterna avlöste varandra.		Sen var det kört. Ett fyrverkeri brändes av från takkanten, tre gånger så högt som hela byggnaden.
	Det avlöstes av ett vanligt fyrverkeri...		och jag försökte fånga de		bästa smällarna.
	Så var kvällen slut. Kraftigt tagen och med en klump i halsen går man runt på festivalområdet och kan bara konstatera att något liknande inte skulle vara möjligt i Sverige. Vi kan helt enkelt inte uppamma så mycket nationalism som behövs för att genomföra en motsvarande fest. Vi ska ha rockmusik och kändisar. Klumpen i halsen växer betydligt när alla fattar varandras händer och sjunger ”Lietuva brangi” (Vårt dyra Litauen) tillsammans, som den svenska Kungssången ungefär. Svenska TV-stationer spelar nationalsången lite för att det har blivit en trend, men här, när 10.000 personer stämmer in i ”Lietuva, tevyne musu” så kommer det från hjärtat, en hyllning till det land man mangrant kämpat och i många fall givit sitt liv för.

Sångfestivalen 2003 - ensemble- och folkmusikdagen
Dagen innan var det ensembledag. Den började på morgonen i Vilnius centrum, ja i hela stan. Ingen vanlig spelmansstämma, dock. Hela stadsparken är fylld av dansare, sångare, körer och konstnärer som vill sälja allt till alla. Man går runt i parken med en öl i näven och lyssnar och njuter.
	Dansgrupper kommer från alla distrikt med traditionella danser. De har flaggor så man ser var de kommer ifrån.		Damkörer finns det gott om.		Kankle är ett av de litauiska ur-instrumenten, en sorts smal cittra eller kantele.
	Nånstans mitt i parken finns en scen uppsatt där det är mera reguljära framträdanden.		En del vilar medan andra spelar.		En musikalisk familj som tar igen sig och diskuterar läget.
	Här var det en konstnärinna som sålde grejor i gräs och vass. Och häxor på kvastar, förståss.		Kristna motiv saknas inte heller. Mindaugas är också med.		Man hade byggt upp en jättescen på Katedralstorget för den stora eftermiddagsföreställningen.
	Så småningom drog det igång, märkligt nog med alldeles behaglig volym så man kunde stå nära utan att bli hörselskadad.		Fiolspelare på scenen.		En av många sång- och musikgrupper.
	Dansandet bara fortsatte och fortsatte.		Långt efter mörkrets inbrott. Att de bara orkar!		Litauerna är ett dansande folk. De bara väntar på en chans. Det tog inte lång tid så dansade hela Katedralstorget.
	Jublet ökade markant när Veronika Povilionaite kom in på scenen, en älskad sångerska med mycket speciell röst. Hon sjunger allt, religöst...		folk, klassiskt och jazz. Veronika personifierar Litauen precis som Mireille Mathieu är Frankrike personifierat.		Återigen fick man uppleva något stort. Det finns en sång om alla Litauens städer, en ganska entonig, mässande sång och när Veronika ledde hela publiken gick det rysningar på mig. Hon har suttit i mitt vardagsrum och ättit korv en gång!

Sångfestivalen 2003 - ensemble- och folkmusikkvällen
Efter Stadsparken tog sig garanterat hela stan till Bergsparken (Kalnu Parkas) för kvällens dansuppvisning. Det är inte långt. Man går snabbt dit och fyller hela parken.
	Folk myllrar in, och bara fortsätter att myllra i en timme. 10.000 personer minst. Alldeles intill mig satt republikens dåvarande president...		Algirdas Brazauskas med ett gäng biffiga livvakter. Tittade man lite längre hittade man resten av parlamentet också.		När parken till sist var fylld slogs ljuset på, TV-kranarna började jobba och föreställningen kunde börja.
	Dansarna ställer upp och presidenten (fd. kommunist) håller tal, medan publiken otåligt trummar med fingrarna och stönar. Till slut...		börjar en komplicerad figurdans med roterande former och man kommer underfund med...		att det handlar om en symbolisk genomgång av bondens år, med inslag av naturmysticism.
	En hel armé av kanklespelare (liten typ av cittra) anfaller. Märket i bakgrunden är Sångfestivalens logotyp, livsträdet med fågeln, Litauens ande överst.		Pojkarnas lek. Hundra ungdomar på styltor lyckas någorlunda dansa till musiken.		Man dansar till rågens ära och visar rågskörden. Augusti månad heter Rugpjutis på litauiska, ”rågskörd”.
	Så är det skördefest, den bärgade skörden hyllas.		Och hyllas ännu mer. Till och med litauiska armén är inkallad och får tjänstgöra på scenen med att dansa med rekvisitan.		Man dukar upp symboliska bord med dukar av lin. Dansen är också en hyllning till linet.
	Så kommer naturlyrikens väsen: Huldrorna. Huldran har stark ställning i den litauiska mytologin. Hon skildras ofta som en kvinna som tvättar kläder vid strandkanten		eller badar naken, nog så intressant. Om en man kommer och ser huldrorna fångar de och kittlar ihjäl honom. Huldrorna överger tvätten och jagar mannen.		Men mannen kan också fånga huldran, gifta sig med henne och leva ett lyckligt liv, om han kan knepet. I sista bilden har han besegrat henne.
	Rituell elddans. Bondpojkarna har andra nöjen för sig på kvällarna.		Så är bondens år avslutat och han tvingas invänta vintern. Här dansar herdarna med en mycket elak get.	När föreställningen närmar sig slutet kan publiken inte hålla sig längre utan kommer ned bland strålkastarna och dansar med.
	Som traditionen bjuder blir det fyrverkeri. Så var kvällen slut och dansarna tackar för sig.		Jag tyckte det var fint, men litauerna hade väntat sig mera eld, rök, ja något varmare och hjärtligare.		Man försöker ta sig ut ur parken men stoppas ideligen av öl- och gira-försäljare (flytande bröd-dricka) och blir kvar en stund till.

Kung Mindaugas, en riktig baddare, hyllades år 2003
Kung Mindaugas (regerade som storhertig från 1236 och som kung mellan 1253 och 1263) var den förste som enade landet. Han kröntes 1253-07-06 och förlänades en krona av Vatikanen, tecknet på att landet var allmänt accepterat som land. Den dagen firas än i dag som nationaldag. Vatikanen ställde upp eftersom Mindaugas blev kristen. Hans herresäte var Kernave, en bit utanför Vilnius. Runt 1240 började han ena många klanhövdingar, erövrade baltisk mark här och där och byggde upp ett enigt Litauen. Litauen blev en stormakt, men Mindaugas mördades av andra småkungar som inte var nöjda med att kungen var kristen och dessutom en hård makthavare, och landet återgick till hedendom. Hela Litauen förblev hedniskt till 1388, längst i Europa.
	Så här såg han kanske ut, den forne storkungen. Så här ser iallafall hans staty ut, som avtäcktes under jubileet...		i parken framför Nationalmuseet, i rät linje med museets port och Gediminas torn på kullen bakom.		Strategisk belysning på kvällen gör att man inte kan hålla kameran i styr. Marken är det bästa stativet. Den står nästan alltid still.
	Till jubileet den 6 juli byggde man en jättekrona av blommor framför presidentens palats. Fundera på hur man vattnade alla blommorna!!		Ett antal kungafamiljer var där på jubileet, bl a den svenska. Salut sköts tre gånger: för konungen, för presidenten...		och för folket. Alla billarm runt omkring gick gång av tryckvågorna. Folk fnissade. Kanske inte riktigt vad man räknat med.
	Den andra stora begivenheten var Mindaugas-bron, en nygammal bro över floden Neris som gav stadskänan en snabbare förbindelse med andra sidan floden.		Kung Mindaugas bro kan inte direkt anklagas för att vara snygg, men med lite regnblänk, så... Fulsnygg, som Clint Eastwood?		Så här ser bron ut på dagen. I bakgrunden Arsenalo, den gamla arsenalsbyggnaden från 1700-talet och bakom denna de tre vita korsen, Trys kryziai.
Det fanns planer på att bygga en bro under sovjettiden. Varje vår byggde soldater en pontonbro för gående, men en gång var bron illa byggd, rasade och orsakade många dödsoffer. Sovjeterna förteg naturligtvis orsaken till olyckan och slutade bygga pontonbron på vårarna, men behovet av en bro har funnits sedan dess.			Den nyvalde borgmästaren beslutade att bygga bron och stadsborna hyllar honom för detta. På invigningsfesten projicerade man en videobild på en ridå av vattendimma från en ponton mitt i floden. Det har jag aldrig sett förut. Den var aningen känslig för vind, men skärpan var förvånande god. Tämligen svårfotograferad.

Nationaldag 2005
Världspressen samlas på torget framför presidentpalatset och president Valdas Adamkus håller tal. 1700-talskanonen skjuts av trenne gånger. Tryckvågorna från ynka 250 gram krut får byxorna att fläkta kring benen på 100 meters håll och alla billarm runt omkring går igång, precis som förra gången, vid Mindaugas-festen.
	Gatorna kring torget framför palatset är packade och svartklädda gossar går runt med hörapparater.		Dagen före övade sig soldaterna i att hissa flaggan på ett korrekt sätt.		Vytis, Litauens statsvapen, en riddare till häst.
	Bakom presidenten står fanbärare från landets alla städer och distrikt.		Flottans soldater marscherar.		Arméns musikkår spelar. Det är festligt värre.
	Alla står i givakt och någon tänder på kanonen.		Smällen är otrolig. Tre gånger dånar det över hela staden. Byxorna och öronen fladdrar.		Här tittar vi ned i the business end av en 1700-talskanon som kunde skjuta flera kilometer. 250 gram krut var den värsta smäll jag någonsin upplevt.
	Pressen står på led och kameraslutarna rasslar. Landets frihetssträvan dokumenteras.	Normalt skulle kanonen laddas med 2 kilo krut och en kula på 10 kilo. Tänk dig en hel frontlinje med sådana kanoner som skjuter med 2-kilos laddningar! Kanonen kommer från ett vapenmuseum i Kaunas och har hittills bara skjutits av tre gånger i modern tid. Han som skjuter, jobbar vid museet och får betalt för att åka ut med kanonen och skjuta. Ett jobb man avundas.
President Adamkus är populär (ja, inte bland kommunisterna förståss) för han är inte en skurk. Han tillbringade större delen av sitt liv som emigrant i USA och har alltså inte haft en enda chans att smutsas av några skumma kontakter med KGB. Den enda andra som verkar ha varit helt hederlig i den sentida historien är landsfadern Vytautas Landsbergis, han som startade Sajudis (Rörelsen), som slutligen frigjorde landet från Sovjet. Honom kunde media inte beslå med något otillbörligt, men han var för snäll och föll en gång till föga för kommunistpressens vargar efter en fullt legal villaaffär, och försvann ur inrikespolitiken, till EU i Bryssel.