Uppdaterat 2010-03-15

Sökväg: Startsida > Gallerier > Litauen > På landet

På landet

Åk runt på landsbygden i Litauen och förundras över det mjuka, gröna landskapet

Landskapet, svenskt - litauiskt, vem vet? Skulle en svensk bli avsatt någonstans ute på landet i Litauen skulle han inte se skillnaden. Länderna är bröder, mer än bröder, som bara skiljs åt av futtiga 20 mil vatten. Den här sidan ägnas åt den underbara landsbygden. Längst ned kommer alla små städer som inte har fått en egen sida.

Det här är lägsta nivån. Klicka på bilderna för att få förstoringar!

Naturen Den litauiska landsbygden är mjukt formad, med på sin höjd en kulle här och var. Något berg går sällan i dagen utan det mesta är grönt. Till skördetiden är de blå fälten med lin som vackra färgklickar i landskapet, liksom de gula med raps. Litauen exporterar mycket lin och linprodukter, dukar, kläder och hantverk. Jasminbuske i kvällssol. Gräs i motljus, för vidare befordran till kornas magar. En Piene, en maskros i mitten och Neuzmirstuole, förgätmigejer rutomkring. Kunde ha varit en svensk sommaräng, men den är litauisk. Snygga gula blommor, tagna underifrån i en rabatt. En badsjö i Utena-området med en halvt sjunken brygga. Vi hade turen att hamna här just som solen gick ned och allt var lugnt och vinden var stilla.  Regnbåge vid en liten by utanför Utena. Utsikt från berget Ladakalnio, gudinnan Ladas berg i den hedniska litauiska mytologin, beläget i Aukstatijas nationalpark. Och så landskap. Förstummande vackra landskap. Vansinnigt blå himmel. Vansinningt grönt gräs. Som i såna där filmer man såg i skolan om den lyckliga jordbruksbygden. Solnedgång på landet. Det är något visst med solnedgångar, vare sig man ser dem i Sverige eller Litauen. Framåt kvällen kommer dimman rullande. En serie bilder av hur dimma rullar in... kring elstolpar... mer dimma... och slutligen intar en äng med blå lupiner. Nattbild på 4 sekunder. Dimman har helt fyllt ut en dalsänka. Flygbilder Ett flygplansfönster och en kamera är alltid en bra kombination. Min rekommendation är att du alltid hittar en fönsterplats framför vingen. Och så bullrar det mindre. Med Photoshop kan man efteråt plocka fram alldeles fantastiska vyer, särskilt av ett så här vackert land. Neris från luften någonstans i trakten av Karmelava nära Kaunas. De hyperraka motorvägarna är karatäristiska för hur Sovjet bara körde på med bulldozrarna utan att ta hänsyn till hur man splittrade städer och gårdar. Gårdar, tja, det var ju statens alltihop.

Torp och gårdar Litauen är ett jordbruksland med många gårdar och torp. När Sovjet konfiskerade allt ”ägdes” de plötsligt av kolchoserna och Litauen fick bli europeiska Sovjets kornbod. Idag är man sin egen kornbod och exporterar jordbruksprodukter till hela Europa. En lycklig och solig bild av en fin lantgård utanför Utena i östra Litauen. Jag har varit i många hus i Litauen, men något så fint och välskött som denna lilla egendom har jag aldrig sett. Uthuset hörde till samma gård. Allting var helt tyst och jag smög mig ut på en åker en morgon för att få en bra bild och för att bara njuta av solen. En lycklig smultronletare som varit på plockning i den litauiska skogen. Ska det vara sommar så ska det vara smultron på strån. En mycket vanlig typ av bostadshus som man hittar överallt i landet. Gul och grön är vanliga färger. En gammal lada som nötts av väder och vind. Hörnet av en annan lada.

Aukstatijas nationalpark

Litaiuen har fyra välkända nationalparker: den i Aukstatija i trakten kring Paluse, den på Neringa, samt Dzukija och Zemaitija. Alla är natursköna områden där man kan hitta en mängd olika sevärdheter utspridda. Här får du en snabbvisit i Aukstatijas nationalpark. Området är stort men det finns bra vägar överallt. Det går också bra att ro och paddla på de omkring 100 sjöarna.

Paluse Huvudorten i Aukstatijas nationalpark och områdets turistcentrum med flera hotell, stugbyar, båtuthyrning med mera. Dessutom finns Litauens äldsta träkyrka här, i väldigt gott skick. Vi såg ett bröllop i den. Från en liten kulle intill får man en bra överblick av Paluse kyrka och kyrkogård. På gräsmattan framför stora porten ser det ut så här. ”Resande, stanna och tänk efter” står det på skylten under den tänkande Kristus. Kyrkan har enkla, gulbruna väggar och målat trägolv, här fotograferat från orgelläktaren. Den stora solsymbolen på altaret innehåller madonnan och en månskära, precis som i Ausros Vartai i Vilnius. Altargården igen, flankerad av Litauens flagga. Vänster sidoaltare med en madonna precis lik den i Ausros Vartai, igen. Den verkar vara poppis. Vatikanens flagga. Höger sidoaltare. Litauens flagga. Så var det bröllop mellan Ramune, en späd (!) litauiska, och Anders, en äktsvensk påg. Brudparet i strategisk pose utanför grindarna. Kameraslutarna rasslar. I Litauen står hela bröllopsföljet med i mittgången under aktens början. Närmast brudparet står Pirslys, den symboliske äktenskapsmäklaren. Akten tar sin början och jag fotograferar helt utan blixt. Alla är hyperförvånade. Orgelns brus från orgelläktaren, fast det var en mycket liten orgel. Göran Grahn trakterar klaviaturen. Äktenskapet förseglas av prästen innan allt är över och kvällens baluns väntar.

Biodlarmuseet i Stripeikiai Ett biodlarmuseum? Vad kan det vara för kul, tänkte jag och höll på att missa en sevärdhet av rang, en utställning av alla sorters bikupor hämtade från detta biodlarland. Där fanns allt från de enklaste sorterna, fyrkantiga lådor med plåttak, till mycket konstfärdiga skulpturer som alla visade sig innehåll en bikupa, och särutställningar om biodlingens myter och historik. Och, jodå, numera finns souvenirer och honung att köpa. De har lärt sig. Man hälsas välkommen av en rund bikupa med texten ”Senovines bitininkystes muziejus” (Biodlarhistoriskt museum). Bakom reser sig de typiskt kärva litauiska träskulpturerna. Vid ingången finns binas, huvudpersonernas, lekhage, en blå blomsteräng. Museibyggnaderna är enkla, traditionella stugor med olika mytologiska symboler. Biodlaryrket är djupt religiöst förknippat i Litauen, treenigheten finns med här och var. Litauiska konstnärer har en viss förkärlek för monster och balla, groteska gubbar. Den här bikupe-gubben har flustret vid munnen. Det här måste vara den största bikupan i världshistorien. Högre än huset intill, säkert 4 meter hög och utformad som ett jättemonster. Alla byggnader har symboler som förhärligar binas arbete och biodlaryrket. Skulpturparken var någonting i hästväg. Här en eldbärerska med mycket vackra detaljer. En brunn som ska föreställa en bondgård i miniatyr (brunnsstolpen står bakom) med ett hus som är bikupa. Här en bikake-bärerska, en skulptur kring temat den arbetande biodlaren. Det finns andra som vill åt honungen än vi människor. Här är en skulptur av en björn som är på väg upp i ett träd mot en bikupa. Det finns skulpturer (bikupor) som visar på bi-myterna i Litaiuen, Indien, bland de amerikanska indianerna och så vidare. Här en gammal eldstad med treenighetens öga i en nisch. Här är huvudpersonerna själva i en fönsterkarm. Vad gör de? Kommunicerar? Iallafall blev ingen stucken under besöket. Bin är fredliga.

Kernave, Litauens första kungaslott Litauens första kungaslott låg i Kernave (kernavÄ), det andra i Trakai och det tredje (höga slottet) och fjärde (lägre slottet) mitt i Vilnius. Slott nummer ett är numera bara historiska, grästäckta slottskullar (kalnapilis). Det finns totalt över 1000 slottskullar i Litauen och bara fem av dem finns i Kernave. Slottet i Kernave byggdes av konung Mindaugas på 1200-talet, men det har legat en befästning på platsen sedan 1000 år före Kristus. Mindaugas slott och den 2000 år äldre bygganden anses ha existerat samtidigt. Det fins sammanlagt fyra kullar: Mindaugas tron, Aukaras, Lizdeika och Slottskullen. Det här är ”Mindaugas tron” (Mindaugo sosto), den första kulle man stöter på när man kommer fram till området. Många trappsteg senare står vi på toppen av Mindaugas tron och ser ut mot floden Neris. Mindaugas tron från Lizdeika-kullen. Tittar man bakåt från Aukara-kullen ser man det som är kvar av själva slottet: Slottskullen (Pilies kalno). Men snacka om att Mindaugas hade snygg utsikt från sovrumsfönstret!  Det finns inga slott alls att se. Allt är mjuka, gräsbevuxna kullar. Stället passar utmärkt för picknick. Litauerna åker ofta hit, firar till exempel midsommar och går i trappor. Fantasiskt blå himmel och ett träd på Lizdeika-kullen. Samma träd, efter att man gått några hundra trappsteg. Det andra Kernave är berömt för är den växtliga mångfalden.  Kom hit om du gillar mjuka, sköna former och ett grönt paradis. Mera växter. Närmare parkeringen, i själva Kernave by står Jungfru Maria skaplierines kyrka. Det är den sjunkande kvällssolen som belyser teglet så fint. Mera tegel. I muren runt kyrkan finns kalvariestationer, men från utsidan ser de bara ut som kors i traditionellt litauiskt smide. På insidan ser man själva kalvariehändelsen, här den 13:e stationen, nedtagningen från korset. En grav, en författare? Tre panoraman från Kernave. Den första kullen man ser, som uppenbarligen liknar en kulle, Mindaugas tron, ligger till vänster i mitten. Den har en puckel närmast åskådaren. Kanske är det själva ”tronen”. I mitten skymtar Aukaras-kullen och förgrunden utgörs av Slottskullen. Här står jag uppe på puckeln på Mindaugas tron och tittar längs kullen och ut mot Neris. Till vänster syns en bit av Lizdeika-kullen. I mitten syns en bit av Aukaras-kullen och till höger Slottskullen. Naturen är bedövande vacker. Framme vid kanten på Mindaugas tron ser men hela Aukaras-kullen (Aukaro kalnas). Den tredje kullen, Lizdeika-kullen har jag inget panorama av. Intressant historia Mindaugas mor Birute var ”vaidilute”, hednisk eldvakterska, en sorts prästinna, medan sonen Mindaugas kristnade landet. Vaidilutes fick inte gifta sig för deras liv var vigt åt gudarna och straffet för samvaro med en man var döden. Fast inte när en kung kom och tog en vaidilute, tydligen. De kan ha rått någon slags konkurrensförhållande mellan kungarna / storhertigarna och religionen, även om man vet att prästerna respekterade kungarna och var viktiga rådgivare / astrologer / strateger. Det kan ha varit detta konkurrensförhållande som till sist spräckte hedendomen och gjorde att kristendomen och kungarna, som ju var ”av Gud” och godkända av Vatikanen, kunde ta över. Slaget vid Zalgris (Grünewald) och alla andra slag med korsriddarna hjälpte egentligen bara de kungar som ville ha absolut kungamakt, även om Litauen många gånger under de kommande 200 åren skulle splittras av strider mellan kristna och hedningar. Hänvisa till artikeln om detta. Kolla för övrigt museet. Där finns massor av fornfynd från kullarna.

Staden Trakai och Litauens andra kungaslott Litauernas absoluta stolthet är det medeltida slottet Trakai, eller Slottet på ön (Salos pilies) beläget mitt i sjön Galve ett par mil utanför Vilnius. Det var centrum i storhertigdömet Litauen under storhertig Gediminas som byggde det en bit ifrån landets dåvarande huvudstad Kernave där landets första slott ligger. Hertigen själv flyttade till Vilnius, men hans son Kestutis tog över Trakai... varefter Vytautas den Store föddes här och i sinom tid gjorde Trakai till ett ekonimniskt och politiskt centrum. Slottet ligger som synes mitt i en sjö och den enda landförbindelsen är via en liten ö, till höger i bilden. På den ön bodde Vytautas vaktfolk, karajimerna, ett folk vars land (Krim) Vytautas ”tagit hand om” på sina fälttåg, men som dock ansågs ytterst pålitliga och fick allehanda fördelar. Slottet var i princip helt raserat och har byggts upp från ruiner. Restaureringsarbetet är fantastiskt och idag är Trakai en förstklassig turistattraktion. En målning med ungefär detta motiv hänger i de flesta litauiska hem. Nu har vi kommit lite närmare, och står mitt på bron mellan Karajimernas ö och slottet, ungefär mitt i övre bilden. Denna bild är manuellt skarvad av sju separata bilder. Ett av de stora tornen i den yttre muren precis bredvid stora porten. Den inre fästningen sedd från den yttre borggården, som användes av fotfolket och hästarna. Mangårdsbyggnaden och stallet på yttre borggården är numera utställnignshallar med en mängd intressanta föremål från olika tidsåldrar. Den största och viktigaste salen att besöka är tronsalen. Ursprungligen var den bemålad med färgrika målningar, som dock inte kunde återställas. Där hänger istället två gobelänger. De nya utställningarna håller högsta klass. De är numera uppgraderade med fiberoptisk belysning, interaktivt golv och allt. Möblerna i den av utställningen kommer från greve Tiskevicius palats som fortfarande ligger intill sjön Galve. Du får tänka dig att väggarna är klädda med gobelänger och tapeter och inte grov sten. Alldeles när man kommer in hittar man denna bataljmålning som skildrar det mycket omdalade slaget i Grünewald där korsriddarna fick på nöten. Tronsalen rymmer två gobelänger. Den första heter Återtåg från Grünewald av J. Urbiene och skildrar litauiska soldater som kommer hem... Den andra, Festen av Z. Mickoniene, skildrar en dans vid midsommar. Man ser dansande män och kvinnor och musiker i bakgrunden. Här en bildbehandlad detalj. Den mest framträdande flaggan är polsk (polsk konstnär?) men den litauiska ”Gedimino stulpai” finns med i bakgrunden. ...efter att ha slagit korsriddsarna. Här är väven bldbehandlad så färgerna ska framträda klarare. Här är väven bldbehandlad så färgerna ska framträda klarare. Slottet är egentligen omvandlat till en serie museer. Här lite antikt litauiskt glas. När ruinen grävdes ut inför restaurationsarbetet hittade man flera myntskatter från 14-1500-talet. Här är en kruka kopparmynt. Inre borggården i den inre fästningen har träbalkonger runt och trappor för kommunikation. Det går inte att gå mellan våningarna på annat sätt Anledningen till att man byggde så var att ingen fiende skulle kunna smyga sig upp i slottet osedd. Inre borggården från en dörr på andra vånignen. Undertecknad sitter i finkan bakom en järndörr på den inre borggården. Vindbryggan mellan yttre och inre fästningarna. En av kedjorna som användes till att dra upp vindbryggan mellan fästningarna. På karajimernas ö finns inte mycket kvar. Pålen är ett minnesmärke över Vytautas den store. Här är den store själv i närbild. Skulpturer med liknande utseende ich inskriptionen ”Vytautas Didysis” finns över hela Litauen. Vid Galves strand mitt emot slottet finns det massor av souvenibutiker. Gå inte därifrån utan bärnsten, det litauiska guldet. I februari är det is på Galve. Här är folk ute och går på isen. Hyr en jolle och ro ut på sjön Galve eller åk med i en segelbåt och tappa hatten i vattnet. Det är vass runt omkring nu, men på Vytautas tid gick vattnet två meter högre. Här ser du slottets baksida. Vallgraven som skiljer den yttre och inre fästningen åt syns tydligt. Galve är stor och här rör vi oss bort från slottet i riktning mot restaurangen på andra sidan sjön. Ro över till greve Tiskevicius gamla palats på motsatta stranden. Det var han som sänktre vattennivån med två meter för han tyckte det var snyggare. När mörkret faller på tänds fasadbelysningen... och belysningen på broarna. Det är ståtligt. Från fastlandet ser det så här imponerande ut. Det fanns en påle precis vid stranden som fungerade som stativ. Slottet står inte bara där som en passiv relik utan används för en mängd musik- och teaterfestivaler av olika slag. Under somrarna är yttre borggården fylld med bänkar, en stor scen och massor av strålkastare. Sämre miljö för en musikföreställning kan man tänka sig. En kuriositet är denna hög med tegelsten som kom i dagen vid en utgrävning vid restaurangen Senoji Kibinine på stranden mitt emot slottet. Restaurangägaren, som fick hjälp av ett helt lag arkeologer, tror att dessa stenar kommer från samma tegelbränneri som brände stenarna till det ursprungliga slottet på medeltiden. Slottet på halvön - Pusiesalos pilies Man får inte glömma bort det första slottet i Trakai, slottet på halvön. Det är betydligt äldre och av den yttre, landfasta delen återstår bara ruiner av ett murverk och någon större byggnad som byggts på i modern tid med ett historiskt museum. Slottet bestod som alla gamla slott av en yttre, landfast del och en inre del längst ute på halvön. Av den landfasta delen återstår inte mycket. Det inre slottet åtskiljs från den landfasta delen av en kanal. Av inre slottet finns bara en enda murrest bevarad under ett bristfälligt tak. Man kan gå nedanför det yttre slottet och se resterna nedifrån. I gamla tider var det säkerligen vatten här. Staden Trakai Staden Trakai bebos fortfarande efter 500 år av ättlingar till karajimerna. De har kvar sin mer eller mindre muslimska religion, sitt ålderdomliga språk, sina seder och folkdräkter och åtnjuter stor respekt från litauerna. De har också en moské i Vilnius. Man ser skillnad på litauiska och karajimska hus genom att karajimerna alltid har tre fönster mot gatan, medan litauerna alltid vänder dörren utåt. Karajimerna har sin egen typ av folkdans, inte alls i stil med den litauiska, med vals och polka och liknande. Den är mjukare och mera åt det arabiska hållet. Karajimerna lagar en sorts pirog med köttfärs som kallas för kibinai, som kan avnjutas på olika restauranger därstädes. Eller, kibinai kan man köpa lite varstans, men i Trakai är det karajimer som gör dem. Trakais kyrka Trakais kyrka syns vida omkring där den ligger på en kulle intill sjön Galve. Vad som hänt i Trakais kyrka är inte helt klart. Den är under fullständig renovering och man ser bara delar av fresker på de i övrigt slätmålade väggarna. På en gammal bild från 1950-talet i boken Traku miestas ir pilys (utg. 1991) ser kyrkan ut så här. Inte mycket utsmyckning på väggarna då heller, men av det ståtliga altaret syns idag inte ett spår. Med tanke på att en del av kyrkans ägodelar finns på statens historiska museum i Vilnius (länk) kan man fundera på om det är kommunisternas verk. Någon ligger och sover under ett skynke. Maria, den liggande madonnan, kanske? Även omgivningarna ser förskräckliga ut och fasaden håller på att renoveras. Vi får se hur det blir.

Europaparken, utanför Vilnius En bit utanför Litauens huvudstad Vilnius finns en tämligen egenartad skulpturpark kallad Europaparken, som är fylld med underligheter. Modern konst av högsta klass eller bara en synnerligen dyrbar skogspromenad? Du avgör, men det är inte direkt billigt att komma in på Europos parkas. Där finns mängder av knäpp, meningslös, underlig "konst" och jag ska bara dra fram det mest sevärda. Just det här konstverket kallas Drinking structure with exposed kidney pool. Vi mjukar upp med lite lagom underliga verk, som Cloud Hands, stenar som sitter fast på en blankpolerad gigantisk mutter. Double Negative Pyramid föreställer faktiskt en egyptisk pyramid som på något sätt är negativ. Ganska snygg. The Place, Stället, ett märkligt ställe som känns som en främmande kultur lämnat det efter sig. Av Gintaras Karosas, som även gjort Infoträdet, nedan. Ljusets tempel. Det heliga templet måste upplevas, och kan knappast återges på bild. Gillar man mysko konst är templet värt hela parkbesöket. Man måste närma sig templet framifrån, sakta, och insupa den mystiska miljön. Träda in genom den smala ingången och se den heliga stenen i mitten. Det är härligt rostigt på utsidan, men rostfritt på insidan. Mitt i taket hänger en enorm lastkrok och ger otrevliga reflexer i den blanka plåten. Vad eller vem ska man hänga i den? In kommer översteprästen. Bulta hårt på väggarna och hör det gudomliga mullret. Taket och golvet är fjäderupphängt. Att gå på ett fjädrande stålgolv känns främmande och lite farligt. Hoppa på golvet och se hur stora svängningar du kan åstadkomma. Är man flera stycken kan man få större rörelse, men det är svårt att hoppa synkront. Kanske är templet ett uttryck för samhörighet? Att återge rörelsen i bild är omöjligt. Äggdalen. Jag antar att du har sett filmen Alien? Filmen om hur en rymdskeppsbesättning kommer till undsättning till ett annat rymdskepp som blivit strandsatt på en främmande, märklig planet. Minns du scenen när besättningen kommer in i skeppets lastrum och finner alla alien-äggen? Just denna scen kan man tänka sig är återgiven i Äggdalen, men i gigantstorlek. Äggen är enorma, har otäckt skrovlig yta som är beväxt med mossa och stämningen är kuslig i största allmänhet. Informationsträdet (LNK Info Tree) Har du någonsin vandrat igenom en skulptur av uttjänta TV-apparater? Ett märkligt konstverk som garanterat är det enda i sitt slag i världen. Skulpturen eller konstverket eller vad det nu är (konstnären själv, Gintaras Karosas, kallar det för ett landskapsarbete) bestod ursprungligen av 3500 uttjänta sovjetiska TV-apparater, anordnade i staplar och uppställda i korridorer med formen av ett träd på dryga 55 x 55 meter, mitt ute i naturen. Mitt i alltihop ligger en omkullvräkt staty av Lenin och pekar ”framåt” (eller kanske bakåt). Avsikten med konstverket är att visa på det absurda och meningslösa i sovjetideologin, med den förfalskade information och kunskap man spred ut. TV-apparaterna representerar givetvis de statskontrollerade medierna och leninstatyn sovjetväldet. Det är som att sakta vandra genom det förfallna Sovjetunionen. Flagnat. Rostigt. Trasigt. För oss som undsluppit Sovjet är det TV-apparaterna som fascinerar mest. I en appell kallad ”Ge bort in gamla TV till Europa” i litauisk TV (LNK) bad konstnären alla människor som ville bidra att komma in med sina gamla TV-apparater. Apparaterna staplades i träställningar fyra på höjden och en trädliknande struktur av långa korridorer byggdes upp mitt ute i skogen. Alltihop försågs med trätak. Besökarna kunde sedan vandra genom till synes oändliga rader i en labyrint av gamla, trasiga spruckna, TV-apparater och betrakta det vansinne de representerar. Besökarna gjorde tyvärr åverkan på TV-apparaterna och naturen fick taket och strukturen att ruttna och falla ihop. Så mycket hatar folk Sovjet att man slagit söder och halshuggit leninstatyn. Tråkigt, för konstverket som helhet var en fantastisk skapelse. Det tusental apparater som kunde räddas har nu ställts i en stålstruktur och glasats in. I övrigt är allting sprucket, trasigt och mögligt och fanéren har delat sig. Högtalarpappen hänger och slänger och reglage och knappar är sönderslagna. Det får en att tänka efter. Att vandra genom korridorerna är som att vandra genom hela det förfallna sovjetväldet. TV-apparaterna kommer från fabriker lite varstans. Här kommer vi ut ur skräckvandringen och skymtar åter Lenin, som definitivt gjort sitt här i världen. TV-skulpturen var enligt Guinness Rekordbok 2001 världens största skulptur bestående av TV-apparater. Under de påföljande sex åren gjorde besökarna åverkan på TV-apparaterna och majoriteten av dem var så skadade av besökare, mögel och förruttnelse att de fick lämnas in till återvinning. Nu återstår högst något tusental. Att verket skulle kunna restaureras helt och hållet är osannolikt, eftersom litauerna numera har Samsung, Sony och Philips. De gamla svartvita apparaterna är för alltid borta, slängda på minnenas sophög. Oaktat detta är det en fascinerande upplevelse att vandra genom korridorer av TV-apparater. Färdigställd: 2001. Ursprunglig storlek omkring 2001: 2903 TV-apparater. Tillkom efter 2001: 600 TV-apparater. Total vikt: 160 ton. Total areal: 3135 kvadratmeter. Om du inte är hakad på modern konst är Europaparken måhända inget för dig. Det är allt för långt mellan skulpturerna och vissa av dem syns knappt eller består av löst utslängda träbitar i skogen, men det finns som sagt höjdpunkter. Tämligen dyrköpta sådana, dock. Vill du se lustigt formade stenar, konstfärdigt uthuggna stenar, leende stenar, gråtande stenar, vackra statyer, kort sagt, stenar med stil, gör du bättre i att åka till Orvydas lantgård vid Salantai, eftersom det stället är fullkomligt oslagbart vad gäller stenar.

Europas centrum, utanför Vilnius 26 kilmeter norr om Vilnius ligger, enligt Franska nationella geografiska institutet, Europas medelpunkt, på 54 graders och 54 minuters latitud och 25 grader och 19 minuters longitud. Ta motorvägen från Vilnius mot Utena tills du ser en skylt till Purnuskes och åk vidare tills du hamnar vid Europos Centras. De franska experterna hade redan 1989 mätt sig fram till att medelpunkten måste ligga där, och tog som yttersta referenspunkter Spetsbergen i norr, Kanarieöarna i söder, den högsta toppen på Ural-bergen i öster och Azorerna i väster. Centrum markeras med en sten. Mätningarna av Europas kanter är inte så exakta, utan medelpunkten kan faktiskt befinna sig var som helst inom en rektangel på cirka 1,1 x 0,8 kilometer. Året då Litauen inlemmades i EU, 2004, avtäcktes ett monument av den litauiske skulptören Gediminas Jokubonis på platsen. Det är i vit granit och har en krona av gyllene stjärnor överst. Här sitter ett par coola damer och svalkar sig i monumentets skugga, samt en likaledes cool herre. Pelarens topp är alltså krönt av EU-stjärnorna i gulmetall, som refleterar solen i sin polerade yta. När soilen lyser igenom stjärnorna kan man få imponerande effekter. Monumentet har försetts med ett extra pampigt minnesmärke bestående av alla EU-ländernas fanor i fanborg och en rund teaterscen och åskådarbänkar.

Struves geodetiska punkt i Meskonys Den tyske astronomen Friedrich Georg Wilhelm Struve (1793 - 1864) bestämde sig för att avgöra om Jorden var avplattad vid polerna, och höll på med detta i en lång mätning mellan 1816 och 1855. Han följde i stort sett den 26:e longituden, Tartu-longituden, från Fuglenes nära Hammerfest i norr till Staro-Nekrassowka vid Svarta havet i Ukraina, och triangulerade en sträcka på 2820 kilometer längs vad som kommit att kallas Struves geodetiska båge. Tre av de kvarvarande trianguleringspunkterna finns i Litauen och har bevarats för eftervärlden. De finns nära städerna Meskonys, Paliepiukai och Gireisiai. Nedifrån vägen ser det inte så mycket ut. Halövvägs upp sitter en informationstavla som berättar lite om meridianbågsmätningar. När man kommer upp på kullens topp hittar man ett vitt gjutjärnsstaket som omgärdar själva mätpunkten. Mätpunkten i fråga befinner sig under ett gjutjärnslock för att inte väder och vid och djur och ungdomar ska kunna förstöra den. Här mediterar guru Per Rajiv Lindberg-Subaritumnam på mätpunkten. Efter att vi kastat av gurun och lyft på locket med det bilagda armeringsjärnet kunde vi se själva mätpunkten, en klump i bly med ett märke för punkten. Punkten kom med på UNESCOs världsarvslista 2005, liksom hela bågen. När du ändå är där uppe kan du passa på att beundra det vackra litauiska landskapet som syns milsvitt omkring Om meridianbågsmätningar Meridianbågsmätning är en metod att bestämma Jordens storlek och form. Teoretiskt sett borde en sträcka på en grad utefter en longitud (alltså i nord-sydlig riktning) vara lika lång vid polen som vid ekvatorn. Redan Isaac Newton antog dock att Jorden var utplattad vid polerna på grund av rotationen, men det var Struve som fick bevisa saken med sin berömda meridianbågsmätning. De kvarvarande punkterna på Struves geodetiska båge är numera inskrivna i UNESCOs världsarvslista. Det är roligt att UNESCO inte bara vill bevara snygga hus utan tänker lite på vetenskapen också. Just denna punkt liger på GPS-koordinaterna 54° 55' 51,3882" nordlig bredd och 25° 19' 00,3162" östlig längd (nästan den 26:e longituden alltså).

Andra städer i bokstavsordning

Ignalina och Ignalina kyrka Låt oss börja på en gång och säga att kärkraftverket Ignalina INPP inte ligger i staden Ignalina utan i Visagnas. Åkej? Ignalina är en mindre, ja, jag förleds nästan att säga sömnig småstad som helt domineras av den enormt höga, supermoderna kyrkan. Nu är vi på landet. Maten är mycket billig! Vi hittade en restaurang där vi fick mer och bättre mat än i Vilnius till tiondelen av priset. Åk till Ignalina och ät!! Som en raket står den där. Fast om den är så snygg... Korset är det som gör kyrkan speciell. Det är gjort av slipat rostfritt stål. Gamla kyrkan hukar alldeles intill och ser nästan ut som om den skäms i den nya vita kyrkans närvaro. En snitsigt utformat fönster med ett kristet kors inbyggt. Går man alldeles intill blir det lite science fiction. Maten var toppen, och så billig att man häpnade. Efter dubbla huvudrätter och massor av öl gav vi helt enkelt upp. Det går fortfarande att få tag i bra och billig mat mitt i Europa!

Istra flygplats Vi råkade bli fast i en busskö precis vid Panevezys vid litauiska gränsen mot Lettland och min blick föll på några sovjetiska reliker på gräsmattan. Istra flygfält är både flygplats, flygmuseum och motell. Ett panorama över det mesta av samlingarna med en ståtlig, gammal landningsradar i mitten. I övrigt stridsflygplan och helikoptrar. Från vänster en Aero L-29 Delfin, en MIG-23, en MIG-21MF, en Mil Mi-8T helikopter, och som sagt radarn ute till höger.

Karmelava och Karmelava flygplats Eller: Att utsätta sig för livsfara bara för att köpa ett paket mjölk! Karmelava var nog en liten, trevlig by en gång i tiden, ända tills en kommuinistisk planerare lade en linjal på kartan och drog en 24 kilometers spikrak motorväg rakt igenom, från centrala Kaunas till Jonava. Som en av byborna uttryckte det: ”När långtradarna drar förbi på nätterna, står man upp i sängen”. Icke desto mindre känns det fantastiskt härligt för en storstadsbo som undertecknad att väckas av tuppen, om man bor en bit bort från motorvägen. Det kunde man få uppleva i Vilnius innerförorter förut också, men det är slut med det numera. Under ockupationen var Karmelava på grund av flygplatsen en stängd militärstad med taggtråd runt omnkring, befolkad av officerare och äldre människor som bott där sedan före Sovjet. Kaunasborna kunde inte komma dit och staden utvecklades inte. Nu efteråt har den börjat växa igen. Karmelava flygplats (KUN, Kaunas) är tydligen väldigt hemlig. Knappt hade jag hunnit ta tre bilder från apron förrän en gulklädd vakt kom springande: ”Nå fåtås, nå fåtås”. Här: flygledartornet. Som om inte Karmelava redan kan beskådas av hela världen i 2-metersupplösning på Google Maps och kan köpas i halvmetersupplösning från Eros-satelliten för en dollar? Staden är nu delad av en asfaltflod, som är betydligt svårare att korsa än ett vattenflöde av motsvarande bredd. Byborna vågar livet bara för att gå och köpa mjölk, särskilt när fyra långtradare vrålar förbi i rad så småstenarna yr. Kebab-mojen, innestället. Men hur ska man komma dit? Hästar är mycket vanligare i det litauiska jordbruket än i Sverige. Avd. unika dragfordon: jag har sett en folkvagn dra en höskrinda.

Kryzkalnis Ej att förväxla med Kryzui Kalnas, Korskullen vid Siaulai, är denna lilla ort som ligger ungefär mitt i landet och brukar fungera som mellanlandning för långfärdsbussarna till kusten. Här kan du (ännu ett tag) på ett ofarligt sätt studera lite äkta, gammal sovjetfiness. Toalettanläggningen, som verkar vara större delen av husets bottenvåning, har en underskön air av fångläger, med rost, flagnad färg, nakna, klara glödlampor i trassliga sladdar från taket och toaletter som är hål i golvet. Långfärdsbussarna har sina givna stopp utefter Litauens motorvägar. Ut, köp en cebureka och en dricka, kissa snabbt (i den mån detta är möjligt) och så iväg igen. Man väljer att visa upp denna sida för turisterna, må så vara. Men standarden måste upp om de stora turistströmmarns ska söka sig hit. Hål i golvet? Och det var inte ens gratis. Matdisken i serveringen är intressant. På denna bild från 2006, är den märkligt lik disken jag fotograferade på Tallins flygplats 1992. Inte mycket har hänt på 14 år. << Tallin 1992 Häri ligger ett av Litauens största problem som turistland - den lantliga glurk-hygienen. Fast det här kanske var ett bottennapp. Det varierar våldsamt. På ställen som Berneliu Uzeiga är hygienen toppen.

Moletai Moletai är en liten stad mellan Vilnius och Utena som vi bara svischade igenom. Men kyrkan kunde jag inte hålla mig ifrån. Solen låg fint på kyrkans framsida, som var putsad i mjukt gult och vitt. En synnerligen välrestaurerad kyrka och en kyrkogård som fascinerade mig i solnedgången. En liten sväng runt kyrkan gav denna sidobild.

Moletais Astronomiska Observatorium, MAO
På Europas mörkaste plats, mitt i Labanoriu Nationalpark, 8 mil norr om Vilnius ligger Moletais Astronomiska Observatorium (Moletu Astronomijos Observatorija, MAO). Med sina två teleskop, varav ett med 63 centimeters spegel och det stora med 165 centimeter, är de de största i Litauen. Leningrads Universitet byggde egentligen tre likadana teleskop, men det som skulle till Ukraina blev bara halvfärdigt och spegeln till det andra råkade hamna i det nya Ryssland och mekanismen i Maidanako i Uzbekistan (och ingen av dem vill numera ge med sig) så MAO kan ståta med det enda fungerande teleskopet. Bild: Orionnebulosan, Messier 42, Herikas Selevicius.
	På väg in i parken står det varningsskyltar om att man ska släcka alla strålkastare.		Observatorieområdet är magnifikt med de två stora domerna och det mindre, gamla teleskopet intill. Dessutom finns många heliga stenar från hednatiden.		Administrationsbyggnaden med hotell för ditresta astronomer.
Konditionerna för astronomiskt arbete är bland de bästa i Centraleuropa, med storstaden Vilnius på 80 kilometers avstånd söderut och inga andra större ljuskällor i andra riktningar. Man har i medeltal 100 dagars bra seeing per år, med 10 dagar med en upplösning bättre än 1 milliradian.
	Den första observatoriebyggnaden med skjutbart tak (visas stängd), som uppfördes 1970.		63-centimeterstelekopet uppfördes 1974 med en spegel köpt i USA redan 1938.		165-centimetersteleskopet uppfördes och såg first light 1991. Det var då norra Europas största teleskop.
	Bara för att ge en uppfattning om storleken poserar astrofysikern Gediminas Beresnevicius och kometjägaren Kazimeras Cernis vid teleskopet.		Kameran i fokus. Fokus ligger någonstans inne i det gula röret. Därpå följer en lång svart brännviddsförlängare (virtuellt 4 meter) och längst till höger syns den vertikala burken för flytande kväve, inuti vilken CCD-arrayen sitter.		Sekundärspegeln. Notera det svartmålade korset, upphängningen bakerst, som är det som ger alla stjärnor så vackra (irriterande) disney-strålar.
Det stora teleskopet är utrustat med en Cassegrain-monterad CCD-kamera på 1300 x 1300 pixel, kyld med flytande kväve. Man skulle inte tro att det gick att göra avancerade observationer mitt i Europa, men faktum är att MAO faktiskt kunde verifiera upptäckten av solsystemets tionde planet Eris (fd. Xena) år 2005, ett inte särskilt ljusstarkt objekt i Kuiperbältet. Fast sanningen är att de flesta litauiska astronomer numera håller till vid det nordiska observatoriet på La Palma på Kanarieöarna.
	Ekvatorialmontaget (grön).		Operatörsbåset under domen intill teleskopet, försett med styrdator och värmeelement. Det kan bli ganska kallt däruppe under vinternätterna.		Kontrollrummet. Datorn till höger sköter CCD-kameran och den till vänster riktningen. Man lägger upp en stjärnkarta på riktdatorns bildskärm och har kamerans bild bredvid för att kunna verifiera att man pekar rätt.
	Kazimeras Cernis visar andra tillsatsintrument, här en tvåkanals spektrometer.		Rödförskjutningsanalysator, som mäter stjärnornas fart med hjälp av dopplereffekten.		Rysk, hembyggd elektronik för att styra teleskopets riktning. Längst ned, dock, en amerikansk UPS för att klara strömavbrott.
Teleskopet och kameran är helt datorstyrda och man har experimenterat med att fjärrstyra dem från Vilnius via Internet, med lyckat resultat. Ändå klarar sig teleskopet inte utan en operatör, eftersom det flytande kvävet måste fyllas på var sjätte timme, någon måste öppna taket osv.
	Ursprungligen användes denna reflekterande skala för att rikta teleskopet (binärkoder upptill, klockpulser nedtill), men den är numera ersatt av en modern encoder.		Huvudbyggnaden har ett mycket speciellt solur, som utöver tiden också visar årstiderna och pekar ut zodiakens objekt.		Det är många trappsteg att gå, men när man pustande tagit sig upp alla fem våningar belönas man med en fatastisk utsikt.
	Uppe på 165 cm-teleskopets balkong har man denna fantastiska vy av omgivningarna. Strukturen till vänster i horisonten är det Etno-kosmologiska Museet.		Här är två sammansatta bilder av dvärgplaneten Eris, fd. Xena, tagen av Kazimeras Cernis med 165 cm-teleskopets CCD-kamera. Du ser hur planeten flyttat sig mot bakgrunden. Med tack till MAO.	Objekt: Eris (Xena) i närheten av stjärnbilden Valfisken Magnitud: 18,7 Datum: 10 och 12 oktober 2005 Exponeringstid: 4 minuter Öppningsvinkel: 0,2 x 0,2 grader
	Jag pratar med professor Vytautas Straizys, ledare för institutionen och en underhållande herre med många intressanta fakta om teleskopens uppbyggnad och historia.		Kometjägaren Kazimeras Cernis (t.v, upptäckare av 25 kometer) och astrofysikern Gediminas Beresnevicius, t.h.		Helig sten från den hedniska tiden. Det fins ett antal urgröpta stenar på området. Just denna sten anses ha ”Djävulens fotavtryck”.
Teleskopet kostade cirka en miljon rubel på sin tid och betalades till fullo till Sovjet och tillföll således litauiska staten vid Sovjetunionens sammanbrott. Eftersom rubeln inte var konvertibel i västvaluta är det svårt att uppskatta den riktiga kostnaden, men ett motsvarande modernt teleskop skulle kostan cirka 7 miljoner USD idag. (Då var situationen tuffare för radioastronomerna i Irbene i Lettland. De har numera ett av Europas förnämsta radioteleskop, en tidigare sovjetisk spionstation för avlyssning av västliga telesatelliter. Vid Sovjets utträde ville Röda Armén spränga antennerna men efter mycket medlande, av bland annat folket vid MAO och av svenska radioastronomer, såldes antennerna till lettiska staten.)
Tekniska data om 165 cm-teleskopet
	165 centimeters reflektorteleskop enligt Cassegrain-principen. Spegeln är inte parabolisk utan hyperbolisk för att ge wide-field-effekt.	Spegeln aluminiseras om vart 5:e år och har inbyggda värmeslingor för att eliminera imma och frost. Öppningsvinkel: 10 mrad Byggdes vid Leningrads Universitet 1989 First light i Moletai 1991 Kamera: 1300 x 1300 pixel LNG-kyld CCD		Vikt: 2 ton Kupolen är av trä med plåttäckning. Teleskopet vrids datorstyrt med peka och klicka-metoden i en digital stjärnkatalog.
Teleskopet under kupolen. Domen fick inte öppnas vid mitt besök eftersom CCD-kameran var kyld, redo för nästa natts observationer och därmed känslig för dagsljus, trots att slutaren, de svarta sektorskivorna som döljer huvudspegeln inuti den gula bas-klumpen, var stängd. Här talar vi om att räkna enskilda fotoner. Astronomen Kazimeras Cernis står vid dess fot. På golvet står en dewar med flytande kväve.

Moletais Etno-kosmologiska museum
Vad ser man i ett etno-kosmolgiskt museum? Olika kulturers uppfattningar om kosmos och dess utveckling. Museisamlingarna är tyvärr stängda för alla besök till 2009 på grund av renovering. Museet har ett besökarteleskop på ett högt torn med en halvmeters reflektor. Anledningen till att det står så högt är att man ska kunna titta nedåt på omgivningarna också. De kringboende kallar det på skämt för Kakaras kyrka eftersom museichefen heter Kakara i efternamn.
	Museet har ett tämligen imponerande besöksteleskop med tilhörande hiss.		Museets teleskop sett från balkongen på 165-centimetersteleskopet vid MAO-observatoriet strax intill.		Observatooriekupolen i närbild. Byggnaden gör också tjänst för diverse datalänkar.

Unga astronomer - Astronomiska Olympiaden
	Under tio dagar i augusti 2007 samlade astronomiklubben vid Ungdomens teknikpalats i Vilnius 53 unga astronomiintresserade och levde lägerliv i skogen vid MAO för en veckas förberedande träning inför den stora årliga Astronomiska Olympiaden. Det är 17:e året i rad som ungdomar från litauiska grundskolor och gymnasier kommit tillsammans för att lära sig mer om astronomi. De kommer inte från någon särskild skola utan har kommit från lite var stans av eget intresse. Dessa ungdomar har uttagits efter en nationell olympiad och kommer att delta i olympiaderna i Ukraina och Korea. Sådan hängivenhet är fantastisk, egentligen. Min vana trogen trodde jag nog att svenska ungdomar mest spelar fotboll, men det visar sig att en svensk, skolläraren Anders Västerberg, faktiskt var med och startade Olympiaden 1996.
	Administrationsbyggnaden mitt ute i nationalparken.		En del av tävlingsmomenten innebär identifikation av himlakroppar och allmänna observationer. Här några hembyggda instrument.		Organisatören och eldsjälen, astrofysikern Gedminas Beresnevicius, ern gång av undertecknad officiellt utnämnd till ”Litauens Mr. Science Fiction” för sitt stora engagemang i denna litteraturgenre.

Teleskopmannen i Slabada
Åker man från Vilnius och rätt ut i vildmarken mot Vitryssland kommer man till en avlägset belägen liten gård som ägs av Henrikas Selevicius, en ensam man. Han lever avskild från den civiliserade världens ljus och glam med sina bin och sin fantastiska stjärnhimmel, utan särskilt mycket störande ljus från de få tätorterna runt omkring. Det passar honom utmärkt: Han bygger nämligen teleskop och har hunnit med 25 stycken i sitt liv. Här ute på landet i Slabada är det mörkt. Mycket mörkt. När ögonen vant sig strålar Vintergatans hela härlighet ned mot en på ett sätt som vi storstadsmänniskor annars aldrig får se. Satelliter och rymdstationer korsar himlen och låter sig lätt fotograferas. De enda störande ljusen är de kraftigt belysta gränsövergångarna mot Vitryssland som syns vid horisonten. Det var faktiskt så mörkt att vi körde vilse och enda anledningen till att vi hittade fram till slut var att Henrikas lyste på oss med ficklampa. Bild: Internaitonella rymdstationen ISS passerar, Herikas Selevicius. En helt fantastisk bild av en fantastisk fotograf!
	Henrikas poserar vid sin stolthet. Teleskopet är ungefär 1,5 meter långt med newtonsk optik och försett med fyrdubbla sökarteleskop och en hembyggd CCD-kamera (längst upp).		Riktning och kamera styrs med datorer från nedervåningen varefter bilderna samlas på CD-R och skickas till Vilnius. Vi andra ville också posera vid ett så vackert teleskop. (nej, jag sover inte).		Här står gruppen framför Henrikas bostadshus. Det var så vansinnigt mörkt.
	Inne i bostadshuset kunde vi tända ljus. Henrikas förevisade sina otroliga naturbilder och diverse halvbyggda teleskop och vi fick skriva in oss i hans gästbok.		Hans observatorium är ett helt hus med skjutbart tak. 30-centimetersteleskopet står på ”vinden” och under takkanterna sitter röda lampor för att spara mörkerseendet.		På dagen ser observatoriet ut så här, med den stolte teleskopbyggaren bredvid sin klenod. Kameran är den grå lådan med handtag.
	Jag bara kastade upp kameran på taket och tog denna bild av ISS som passerade. Det är en slarvbild och hacket i början är inte någon halsbrytande navigeringsmanöver utan jag som skakade på handen.		Henrikas naturbilder går utanpå det mesta. Detta är en solpelare, ett fenomen som uppstår i soluppgången när ispartiklar i atmosfären svävar i exakt rätt vinkel.		Hur har man sån tur att man kan få en bild av en så här mäktig blixt? Det är bara att sitta med slutaren öppen säger Henrikas.
- Känns det bra att leva så här ensam? frågar vi. - Nej. Om jag inte skulle åka in till Vilnius en gång i veckan skulle jag bli knäpp! Men då och då bjuder jag in några bybor och så har vi grillfest och tittar på satelliter. - Och hur går det att leva utan Internet? - Det går om man anstränger sig. Henrikas är en utmärkt natur- och astrofotograf också. En mycket liten del av hans fantastiska bilder av fjärilar, åska, blixt, vädersolar och solpelare, och absolut inte de bästa, finns på www.astro.lt/selevicius/foto/hs.html.

Visaginas och Ignalinas kärnkraftverk För de 3500, ursprungligen 5000, arbetarna på kärnkraftverket Ignalina Nuclear Power Plant (INPP) byggde sovjeterna 1975 staden Visaginas. Den är inte särskilt inspirerande utan är mer som en pionjärby, en utpost, byggd för att den behövdes. Den ser ut som vilken svensk betongförort från sextiotalet som helst. Stadens centrum domineras av den stora strålningsmätaren med en metallstork i flykt och annars ser staden mest ut att behöva rustas. Kraftverket ligger inte alls i staden Ignalina utan en bra bit där ifrån, här vid Visaginas. Sjön intill, Druksiu, som används som kylvatten till verket, inbjuder till bad, fiske, vattenskidåkning och så vidare. Mätaren visade 8 mikroröntgen/timme när vi kom dit, och när vi stått en stund visade den 9 och sedan 10. Fast det hade nog inte med oss att göra... Stritan hade sett bättre dagar. Just de här husen var de allra första som byggdes och rappningen hade börjat falla från höghusen, sisådär sex våningar upp. Huvudstråket, där de spruckna sovjetiska original-betongplattorna fortfarande ligger kvar, med orignalgräset emellan, fortsatte bortåt de nyare stadsdelarna. På huvudstråket finns ett konstverk som vår guide trodde skulle föreställa ”Atomens fredliga användning” medan han samtidigt trodde att uttolkningen nog berodde på hur många öl man fått. Den stora stenen mitt i centrum lades dit innan staden byggdes. Texten på stenen lyder ”Här ska en stad byggas för arbetarna på kärnkraftverket. Augusti 1975”. Stenes form anses likna Litauen. Tom   Jag kan inte undanhålla dig några bilder ifrån själva kraftverket Bilden visar reaktorblock 2. De tre jätteskorstenarna är till för att kunna leda bort den vätgas som kan bildas i reaktorn om man har otur. Knallgas i reaktorhallen är inte kul. Längst bort skelettet av block tre som aldrig blev färdigt. Vår mikroskopiska rundvandring börjar utanför huvudingången, som ser ut som någon sorts ointagligt fort. Här är det eftermiddagsskiftet som är på väg in. Det är ett ointagligt fort också, vilket man märker efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen. En sällsynt imponerande kontrollpanel i kontrollrummet. Den ger bra överblick, men allt kan ändå ses och skötas genom datorerna. Det finns inte mycket kvar i datorhallen, eller vad som är kvar av den efter att de gamla sovjetiska ång-datorerna åkte ut och moderna Alpha-servrar från HP åkte in. Teknikern sitter vid en styrterminal där han i princip kan se allt som händer i hela verket i ett hierarkiskt felsökningssystem som visade sig vara mycket kapabelt. Observera parkettgolvet. Ställverket utanför är det mest imponerande jag sett. Härifrån routas nästan hela det litauiska kraftnätet. Kort om verket INPP producerar 1,3 gigawatt eleffekt, för närvarande 87% av Litauens hela energibehov. Den har två reaktorblock varav bara block 2 är i drift. Block 1 stängdes för gott i början av 2005, medan block 2, som var under upprustning 2004 har startats och ska köras vidare till 2009. EU har begärt verkets stängning med hänvisning till att det är av samma typ som Tjernobyl, vilket är en sanning med modifikation, eftersom INPP är en senare modell som modifierats betydligt av västliga kärnkraftsföretag och de egenskaper som möjliggjorde Tjernobyl-olyckan till stor del eliminerats. Eftersom hela Litauens, och för övrigt hela Baltikums kraftnät samlas just här i Visaginas, har man tagit beslut om att ett nytt kärnkraftverk ska byggas just här. Studier för detta har redan genomförts.