Uppdaterat 2006-12-08

Sökväg: Startsida > Gallerier > Litauen > Trista minnen

Trista minnen

Litauerna har haft en hård och grym historia och fått lida under många ockupanter. Olika makter har velat förbjuda språket, skolorna och traditionerna, deporterat befolkningen, skjutit och plundrat. Men på något sätt har litauerna rest sig igen varenda gång, med sitt ålderdomliga språk och sina traditioner intakta.

Sovjetmakten förbjöd all religionsutövning och ville helt radera ut minnet av det förgångna. All litteratur från det fria Litauen förbjöds, liksom tidningar och sånger. För att inte tala om biblar! Den som vågade ha en litauisk flagga var mycket dumdristig och kunde vara säker på att sitta i KGBs fängelsekällare dagen därpå, med tio års fängelse att se fram emot. Barnen fick lära sig att inte sjunga nationalistiska sånger, för de skulle kunna få familjen deporterad till något av de oräkneliga dödslägren längs Transsibiriska järnvägen.

Detta är lägsta nivån. Klicka på bilderna för att få förstoringar!

Korskullen - Kryziu kalnas Korskullen nära Siaulai är ett minnesmärke över smärtan efter de som gav sina liv i kampen mot kommunismen i revolutionen 1863 och i partisankriget mellan 1944 och 1956. Det hela började med att man fann tre gravar efter människor som dödats i revolutionen 1863 och satte upp kors över dem. Sedan har det byggts på. Kullen rymmer över en miljon kors, men eftersom alla besökare hänger på sina egna små kors på de större går det knappast att uppskatta det verkliga antalet. Det berättas en märklig historia om kullen: Under sextiotalet ville kommunisterna utplåna kullen på det typiskt sovjetiska sättet, genom att platta ut den med bulldozer. Ingen ville utföra uppdraget, men till sist anmälde sig en man och körde ned alla korsen. Mannen dog en oförklarlig död strax efter och den som beordrat förstörelsen fick se sina barn rulla ned i en sjö och drunkna, instängda i en bil. Strax därefter dog han själv. På nätterna satte folket snart upp alla kors igen och ingen rörde kullen därefter. Denna fantastiska, nästan surrealistiska syn möter en vid Korskullens ingång. Kullen har brett ut sig och huvudingången är numera omgiven av kors på alla sidor. En enorm kristusfigur leder en in på huvudvägen, upp mot madonnan. Man går uppför trappan och vrider nästan huvudet ur led för att kunna se alla korsen. Ändå fattar man inte. Särskilda kors och minnesmärken Hunnen en bit in i myllret betas man av den enorma mängden och rikedomen och av alla de olika stilarna. Det är gamla kors och nya kors, kors från idag och kors från 1800-talet. Ett obeskrivligt myller. Avdelningen åldriga kors, sannolikt över hundra år. Ett obeskrivligt myller. Det går gångar kors och tvärs så man kan gå runt och beskåda kullens alla delar. Ett obeskrivligt myller. Tio vita kors. Den som känner till symboliken får gärna berätta för mig. Uppifrån Påvens kapell ser kullen ut så här. Den fortsätter långt utanför bilden till höger och vänster. Ett ensamt, litet kors, kanske 30 cm högt, som inte rymmer mindre saknad och smärta än de större. Kanske var givaren fattig? Blåa och gula kors, nästan svenskt. Alla figurer är behängda med oräkneliga mindre kors och radband, efterlämnade av människor som vill visa sin respekt för de som gav sina liv för fäderneslandet.  Den litauiska skulpturkonsten är mycket speciell och här finns det åtskilliga exempel. Se på sorgevecken i skulpturens panna. En del kors är mycket konstfärdiga. Detta är ett litauiskt solkors som är en blandning av hednisk och kristen tradition. Små ”kapell” att elda rökelse i, fyllda med heliga bilder och radband. Ett annat ”hus”, även det fyllt till kanten med minnen. Ett kors murat i tegel måste vara det allra unikaste. Kanske uppfört av en murare, kanske i saknad efter en murare? Påven Johannes Paulus II besök 1993 Påven skänkte ett eget kors till korskullen vid sitt besök. Det står mitt framför stora ingången. Jo, jag har fuskat med färgerna. Kapellet står lite vid sidan av själva kullen. Det byggdes åt Påven och användes till att förrätta mässan ifrån.  Kaunas, 1992 Sovjetmakten förbjöd all religionsutövning och använde kyrkorna till annat. Vi råkade ”ramla in” på ett bröllop i en kyrka i Kaunas 1992. Som du ser på bilden var kyrkan inte restaurerad ännu och man ser tydligt hur Röda Armén haft den till övningslokal för målskytte. Det vanhelgade Bernadinerklostret i Vilnius 2004 Bernadinerklostret ligger ihopbyggt med St. Annas kyrka i Vilnius. Medan St. Anna har klarat sig helt oskadd är klostret fullständigt ramponerat inuti. Det sägs att eleverna på en konstskola i Vilnius under kommunisttiden fick ha klostret som övningsyta när de skulle lära sig måla fresker och det är därför den ser så hemsk ut inuti. De använde nog något annat än penslar att måla med, kantänka, såsom släggor och hammare. Munkarna var deporterade för länge sedan. Exteriören är utan anmärkningar. Klocktornet är snyggt. Jo, utanpå är det fint, minsann. Ett svart altare med en massa trasiga väggar kring. Men inuti, vilket elände. Allt det som en gång fanns har byggts upp i omålat trä, för att man... ska kunna se hur det engång såg ut, i väntan på att det blir ordentligt återuppbyggt. Orgeln verkar ovanligt ”tandlös”. Förmodligen är en del av piporna stulna. Två undangömda och räddade statyer. Ett sprucket sidokapell med rester av takmålningar. Vi ska vara oerhört tacksamma för Vladas Dremas bokverk ”Det försvunna Vilnius” (Dinges Vilnius) där alla restauratörer kan hämta bilder och ritningar på alla kyrkor som kommunisterna förstörde. Man har hackat upp stora hål i väggen och vad kan man finna där bakom? Ingenting faktiskt. De har tvättat fram en del målningar bakom det vita, fast den här nog var svart av ålder. Här har vi hjälpt till lite med Photoshop. Det är en sorts tecknad serie med pratbubblor. Taket håller på att bli snyggare. 2006 har arbetet kommit en smula längre. De stora mängderna... byggnadsställnignar är borta och arbetet har kommit in på finputs av väggarna. Den vanhelgade Jungfru Marias kyrka i Vilnius Vid Jungfru Maria kyrka pågick restaurationsarbetet som tidigare utan att mycket skillnad syntes inuti. Restauratörerna dunkande som poltergeistar i väggarna när man gick förbi utanför. Något lite av de ursprungliga dekorationerna satt kvar, allt hade sovjeterna inte lyckats banka bort, men på alla andra ställen där det suttit religiösa figurer gapade fruktansvärda hål i väggarna. Det handlade lika mycket om terror som att bara rasera det förgångna. Jungfru Marias kyrka intill Franciskanerklostret blev hårt åtgången av kommunisterna. Utsidan är nedgången, med nedfallen puts. Restaurationen är påbörjad. Skeppet ser inget vidare ut. Det finns nästan inget kvar av utsmyckningar och takmålningar. Restauratörerna får ett drygt arbete. Ett enda kapell var någorlunda återställt 2001 och kunde användas. Lösa delar står lutade mot väggar överallt, här en relief som klarat sig undan förstörelsen på något sätt. Den heliga familjen blickar ned på eländet, i form av konservatorernas skisser. En fruktansvärd bild som visar vad man grävt upp i kyrkan under renoveringen, mängder av människoben, lämningar av mördade. San Damianos kors, som visar att kyrkan tillhör kapucinerna, hänger ovanför altaret. På en pelare hittade jag någon form av Sankt Göran och draken. Bleknad, visserligen, men jag har hjälpt till lite. Se här vad en restauratör kan åstadkomma med en spade och lite färg. Den vanhelgade Missionärskyrkan i Vilnius 2005 Missionärskyrkan står på det ställe där Rasu-gatan från flygplatsen svänger in i Vilnius på Subacius-gatan. Man kör alltid förbi den med flygbussen. Den ska enligt min källa vara delvis restaurerad inuti, men dörrarna är ordentligt igenspikade. Det sägs att den är mycket vacker inuti. Den blev restaurerad på 80-talet men det är okänt hur mycket. Gubbe med bok, staty på fronten. Kanske är det Moses? Snygg silhuett, faktiskt den snyggaste bilden på denna kyrka. Sedd från den smala delen av Subaciaus-gatan. Till vänster syns apoteksbyggnaden. Ingången till apoteket, som är hopbyggt med kyrkan. Dessutom är kyrkan hopbyggd med ett gammalt kloster som blev sjukhus. Hygienen var tydligen så bristfällig att det passade kommunisterna bra, men sjukhuset är numera stängt. Endast en mentalvårdsavdelning verkar finnas kvar (vad man kan bedöma av att titta från utsidan). Den vanhelgade Augustinerkyrkan i Vilnius 2005 Augustinerkyrkan på Saviciaus-gatan i Gamla Stan såg länge ut som ett skrotupplag. Planket var igenspikat och hela gården var full med plank. 2005 började uppenbarligen något att hända för det gick att komma in på gården. Watch this space for news! Den här kyrkan är så hög att den är svår att få med på en bild med 28 mm-objektiv. Gården är för liten. Bilarna tillhör de kringboende. Den liknar en fyrstegsraket och har en god chans att bli ett fyrtorn i Gamla stan. Det går inte att komma in och titta. Dörren är igenspikad med medeltida jättespikar och fönstren är täckta med svart material och armeringsjärn. Den kan bli ståtlig när den blir klar, för den är förvånande hög. Den verkar vara byggd för effektens skull. Den är illa åtgången, men något håller uppenbarligen på att hända. Buskarna har slagit rot uppe på taken. Här finns mycket att göra. Kulhål i en vägg - minnen av en misslyckad statskupp Efter att ha gjort sig fria från sovjetmakten på demokratisk väg, utsattes Litauen i mars 1990 för ett kuppförsök i Perestrojkans anda. Den fredsprisbelönade presidenten Gorbatjov skickade i januari 1991 in stridsvagnar i Vilnius i avsikt att återta landet - sin kornbod - gratis mat. Ett snöpligen misslyckat försök, mest på grund av befolkningens starka övertygelse och vilja att med sina kroppar försvara stadens viktiga punkter. Många fick sätta livet till, överkörda av stridsvagnar eller skjutna med automatvapen. Sovjet intog bland annat stadens största tidningstryckeri, Spaudos Rumai, Tryckeriplatset. En kulkärve hamnade i fasaden. Kanske entusiasmen över befrielsen har minskat. 2006 hade kulhålen täckts av en reklamskylt. Reklampengarna väger tyvärr tyngre än den tunga historien. De två följande bilderna är numera historiska. Ständigt hedrad av en litauisk flagga, sitter kulkärven i fasaden över stora ingången till tryckeriet. De kan tyckas obetydliga, blybitarna inslagna i putsen, men inte för de som stod vakt vid porten, obeväpnade, med sina kroppar som enda motvärn.