Kort-kort sen-historik Kommunismen hade börjat mjukas upp redan i mitten av 80-talet och randstaterna tog sig allt större friheter. Den senare demokratiskt valde presidenten Vytautas Landsbergis ansökte om Litauens utträde ur Sovjetunionen 1991. Det stod i den sovjetiska lagen att delrepublikerna hade rätt att avsäga sig medlemskap, men ingen hade någonsin tänkt göra det, eftersom han garanterat skulle bli skjuten av KGB. Eftersom strömningarna nu blivit så antisovjetiska, skulle denna lagparagraf slopas. Landsbergis lämnade in sin ansökan bara två timmar innan paragrafen slopades, och fick den helt i enlighet med lagen också godkänd. Man kan säga att det var Landsbergis (uppbackad av den naiva Gorbatjov, som trodde han kunde demokratisera kommunistpartiet) som slutligen välte Sovjetunionen. Fast vi ska inte glömma att tacka Ronald Reagan för Star Wars-bluffen, som sög ut Sovjets ekonomi. 1991 fick Michail Gorbatjov Nobels fredspris. Sex dagar senare lät han stridsvagnarna rulla i Vilnius och man fruktade statskupp. Litauen låg honom naturligtvis varmt om hjärtat (den del av hjärtat som var märkt ”Sticker du upp, ska du få stryk”) eftersom han tidigare varit överförmyndare för delrepubliken. Inte skulle han låta Sovjets kornbod gå förlorad utan strid. Bilden visar Nepriklausomybes (Oavhängighetstorget) 1992, med parlamentshuset fortfarande barrikaderat med betongkasuner, eftersom man hela tiden fruktade nya anfall. Där stod tusentals människor runt Parlamentet natt efter natt, enbart med sina kroppar som motvärn mot de ryska stridsvagnarna. Mitt på huset finns ett minnesmärke över de som fick sätta livet till. De som stod på torget i januari 1991 väntade bara på att stridsvagnarna skulle komma rullande över dem, på gammalt känt Sovjet-manér, eller att Alfa-styrkan skulle luftlandsättas. Det sägs att bara fyra medlemmar av Alfa någonsin dött i strid, plus en femte som dog när styrkan sattes in för att ”befria” åskådarna i Dubrovka-teatern i Moskva i oktober 2002, när en grupp tjetjener tagit hela teatern som gisslan och krävde ett slut på kriget i Tjetjenien. Alfa använde en dödlig gas och tog livet av 190 oskyldiga, betydligt fler än de fem som tjetjenerna hade skjutit. Alfas enda uppgift var att rädda ansiktet på presidenten, i detta fall den f.d. KGB-officern Vladimir Putin, oavsett metoder. Inte för att det finns så mycket ansikte att rädda åt denne man som så lättjefullt spelade golf medan hundratals sjömän drunknade i ubåten Kursk år 2000, och som först efter fem dagar lämnade ut gasens sammansättning, när garanterat alla var döda som kunnat skvallra. Men som den tjetjenske ledaren uttryckte det: ”Ni visar inte ens barmhärtighet mot ert eget folk, varför ska vi vänta oss någon barmhärtighet? Vi kom hit för att dö.” Röda Armén gjorde emellertid misstaget att slåss inför öppna TV-kameror och mot ett mycket beslutsamt folk. Det sägs att USAs president George Bush fördröjde Gulfkriget i en vecka, för att världen inte skulle tappa intresset för lilla Litauen. Bilden visar TV-tornet i Vilnius, runt vilket mycket hårda strider utkämpades, mellan drogade ryska stridsvagnsförare och obeväpnade civila. Totalt 14 personer sköts eller kördes över av stridsvagnar. Vi står framför minnesmonumenten, bestående av de typiskt litauiska ”totempålarna” med minnesord. Picknick på robotsilo Ett unikt bilddokument från den före detta sovjetiska robotbasen i Telsiai i Litauen. Basen är numera övergiven och alla raketer bortfraktade. Vid besöket 1997 vaktades basen av en ensam familj som visade innanmätet mot betalning. I en förbindelsegång på väg mot en raketsilo. En titt in i silon, till korrosivt bränsle och radioaktivitet. På locket till silon. Det sovjetiska kännetecknet framför alla är rost. Folk har naturligtvis har tagit sig in på basen och stulit allt löst, men man kan ändå förstå vilka oerhört usla förhållanden personalen på basen måste ha levt under. Trångt var det så det förslog, dåligt hopbyggda anläggningar, lösa sladdar i taket och så tickande, läckande atombomber i varje hål och korrosivt raketbränsle. Betrakta också familjen som sitter på täcklocket till robotsilon, se det illa hopfogade locket och den bristfälligt utsmetade tjäran på betongdomen. Så förföll anläggningen på bara 6-7 år utan underhåll. Tror du den här anläggningen skulle ha fungerat om det blivit allvar av? Och var har ryssarna slängt raketerna? Foto: Dangira Griksiene.

Så blev det sen Historien har varit hård mot litauerna: ena dagen levande, nästa dag mosad under en rysk stridsvagns larvband. Ena dagen respekterad gränsvakt, nästa dag skjuten genom huvudet av specialutbildade mördare i ett ryskt terrorförband. De tusentals obeväpnade människor som med sina blotta kroppar vaktade utanför Parlamentet de ödesdigra dagarna i februari 1991 överlevde bara för att stridsvagnsförarna insåg det omöjliga i att köra tvärs igenom folkmassan: ”För mycket kött” ska rapporterna ha låtit över den ryska kommunikationsradion. Därmed visste litauerna att slaget var vunnet. Parlamentsledamöterna inne i parlamentet hade bensindunkarna redo för att sätta eld på parlamentet och bränna sig själva till döds, snarare än att behöva hamna hos KGBs torterare. Som tur var, behövde åtgärden aldrig användas. Inga alfa-trupper luftlandsattes. Varför, får vi väl aldrig veta. Oavhängighetstorget är idag en solig och fridsam plats, men går man lite bortom huset finns de grymma, hårda minnesmärkena kvar. Den ståtliga skylten utanför parlamentet. I den här plenisalen har många skanadaler rullats upp och många huvuden rullat. Men ännu finns många förrädare kvar. Här ligger fortfarande stridsvagnshindren och betongkasunerna kvar för att ingen ska ha skuggan av en chans att glömma. De typiska litauiska träskulpturerna är minnesmärken över de dödade under den fruktansvärda natten 13 februari 1991. Lietuva Landsbergis Laisve en parafras på Lietuva Laisves Lyga - Litauens frihetsförbund. Orden syftar på LLL-gruppen, den gruppering av hårda politiker kring Vytautas Landsbergis som oförtrutet jobbade för Litauens frigörelse från Sovjetunionen. ”Burokevicius Kvisling” står det på en av betongplattorna. Det är kommunisterna Burokevicius och Kardamavicius som hånas. Man driver med namnen och anser att det enda man kan göra med dem är att hänga dem och koka rödbetssoppa på dem (burokas = beta, kardamonas = kardemumma) eftersom de är ”KPSS PLATFORM” alltså sovjetiska kommunistpartisets medlöpare. Ett av minnesmärkena visar bilderna av de 14 unga som kördes över av stridsvagnar eller mördades på annat sätt under striderna vid TV-tornet. Under dem, de sju gränspoliser som mördades vid ett överfall av sovjetiska Alfa-trupper vid gränsövergången till Kaliningrad, vid Medininkai. En åttonde överlevde till Sovjets stora besvikelse och kunde berätta om dådet. NATO och EU 2004 NATO har flyttat in. Det glädjer naturligtvis de riktiga litauerna som alltid hoppades att hjälpen från väst skulle komma en dag. Hoppet grusades många gånger, till exempel när den behövdes som bäst under Partisankriget, men så till sist kom den. Sovjets gamla KGB-män sitter fortfarande vid makten i den jättelika ryska skendemokratin och drömmer om sin gamla kornbod, men kan inte annat än gnissla med tänderna åt den monstruösa kostnad ett nytt ockupationsförsök skulle innebära. Varsågod, gnissla på! Rostskyddsmåla ubåtarna så länge. Fast de uppnästa västsoldaterna hade nog inte väntat sig ett så hårdhänt välkomnande, något som tabloiderna älskar att rapportera om. På soldaters manér prövade de att fingra på de litauiska flickorna, men fick på nöten. Och utländska officerare som kör fulla på gatorna får samma behandling som lokalbefolkningen. Tarybinis metai När litauerna anser att något är uselt eller långsamt eller om någon ger dålig service säger de ofta att det är ”tarybinis” eller som under ”tarybinis metai”. Tarybine betyder ”union” och uttrycket avser att det är som under sovjettiden när allt var uselt och ingen var intresserad av att arbeta. ”Här är en vacker plats. Märkligt att sovjeterna inte byggde ett fängelse eller en soptipp här.” Man är allmänt överens om att Sovjetunionen inte innebar något som helst positivt för Vilnius, förutom att de tillät byggandet av operahuset, som faktiskt är riktigt snyggt och funktionellt. Ja, eller det skulle ju ha blivit ett kulturministeruim, men eftersom alla visste vilken sorts kultur det handlade om satte man igång och byggde ett operahus för pengarna istället. När inspektören från Moskva kom och skulle inspektera var det ett fait-a-compli och gick inte att göra något åt. Vytautas Landsbergis, landsfadern i modern tid, ledare för Litauens Högsta Råd mellan 1990 och 1992, kom in i politiken, från att ha varit musiklärare, som en av grundarna av frihetsrörelsen Sajudis (Rörelsen). Efter att Sajudis vunnit valet 1990 blev Landsbergis vald till ledare för Litauens Högsta Råd. Vid ett sammanträde 11 mars 1990 förklarades Litauens oberoende från Sovjetunionen och Landsbergis for till Moskva för att få utträdet undertecknat, bara två timnmar innan legalt utträde hade omöjliggjorts i den av Gorbatjov snabbt hopkokade förändringen av den sovjetiska lagen. Landsbergis hyllas som hjälte och befriare. Han gjorde misstaget att sätta kommunisten Kazimira Prunskiene som utrikesminister (hon är numera ledare för Bonde- och nya demokratipartiet). Hon påstods ha varit KGB-agent med täcknamnet ”Satrija” (se vidare Wikipedia). Hon reste till Moskva i tjänsten men vägrade tala om vad hon gjorde där. Då gav Landsbergis henne sparken. Tyvärr var Landsbergis för snäll. Kommunistpressen var efter honom hela tiden och letade blottor. När det framkom att han hade fått köpa en villa till subventionerat pris, vilket han dock hade rätt till, visade det sig, satte pressen in stöten och han orkade inte längre. Idag är han Litauens representant i EU-parlamentet. Han kämpar fortfarande för att kommunistsymboiler bör förbjudas, och för att Ryssland bör kompensera Baltikum och andra forna lydstater för skadorna åsamkade av Sovjetuionen. Hans tjänster för fosterlandet var och är alltjämt oersättliga. Algirdas Brazauskas, var före detta förste sekretetrare i Litauiska sovjetrepublikens kommunistpartis centralkommitté och valdes till president mellan 1992 och 1998. Under hans tid föll landet ned i hungersnöd (1992.1994) på grund av en energi- och råvarublockad från Moskva. När Brazauskas dog 2010 utlystes landssorg, men den katolska kyrkan släppte inte in kroppen i något kyrkorum. En själamässa hölls dock. Valdas Adamkus (president 1998-2003 och 2004-2009) kom från en affärsbakgrund i Chicago. En bidragande orsak till att han valdes var att han inte hade en smutsad historia, eftersom han orimligen kan ha haft samröre med KGB i USA. Alla älskade Adamkus till en början som en man med obefläckat rykte, men det visade sig att han tycks ha delegerat för mycket och gjorde inget själv. Men det kan väl tålas. När en snokande journalist med långt teleobjektiv kunde avslöja att han röstade socialdemokratiskt i senaste valet (2009), alltså på skurken Brazauskas parti, var hans saga all. Man vet dock inte om det hela kan ha varit ett falsarium skapat i Photoshop och Adamkus tänker ju inte berätta vem han röstade på. Rolandas Paksas (president 2003-2004) var den störste skurkpresidenten i modern tid. Han började som mycket populär borgmästare i Vilnius och ledde flera restaurationsprojekt, men hann bara vara president i drygt ett år när han avsattes med omedelbar verkan för att han misskött sig grovt. Han är den enda europeiske president som drabbats av detta. Oppositionen anklade honom för samröre med ryska maffian, men inget kunde bevisas. Han utövade utpressning mot flera privatföretag och gav en rysk kamrat litauiskt medborgharskap utan särskild grund. Under tiden fram till nästa presidentval fick parlamentets talman Arturas Palauskas sköta presidentens sysslor (under 2004), varefter Valdas Adamkus tog över ytterligare en period. Den nya, kvinnliga presidenten Dalia Grybauskaite (Fröken Svamp) som tillträdde 12 juli 2009 möttes av jubel varthän hon gick. Hon kommer från ett enkelt hem men har växt upp till en hårdhänt ekonom som suttit i Bryssel. Hon förväntas reda upp ekonomin. Hon har till exempel sagt att hon inte tycker det är rätt hon ska ha en chaufför. Varför ska en person sitta och vänta på henne när hon jobbar över många timmar och dra kostnader, när hon kan köra själv? Det är sådant som slår an på litauerna, som är trötta på statligt slöseri. Hon har också sparkat ett par ambassadörer och en utrikesminister för deras allt för kommunistiska idéer.

Min egen begynnelse i Litauen För min del började det 1992 när jag fick den till synes helt sjuka idén att åka till det isolerade Baltikum, som man bara hade hört talas om på väderleksrapporterna. Det var en omskakande resa, men det fick mig att inse att det fanns andra delar av världen än det välmående väst, som var allt jag sett dittills. Det blev många resor och landets hårda öde grep mig mer och mer. Samtidigt insåg jag skönheten. 2001 beslutade jag att börja med min stora satsning på denna webbplats om Litauen. Vi var fyra litteraturentusiaster, jag, Ahrvid Engholm, Magnus Odelius och Rolf Strömgren, som brukade besöka alla upptänkliga kongresser för Science Fiction-litteratur. 1992, bara ett år efter det att man kastat ut den sovjetiska ockupationsmakten, besökte vi vår första SF-kongress i vårt dittills helt okända grannland Litauen. Fyra glada gossar åkte båt till Tallinn i Estland, hyrde en bil och började så vår livsbegeistring för detta, dittills helt okända grannland. Där fanns mycket att upptäcka. Litterturgenren Science Fiction hade problem under kommunismen, i och med att den uttryckte en annan framtid än den av partiet godkända. Sk. kommunistisk SF var det ingen som läste. När kommunismen försvann, hoppade SF-föreningarna upp som svampar över hela östblocket. Särskilt mycket måste det ha hoppat i Litauen. Mera information om Club Dorado och litauisk SF hittar du här. Vår färd genom Estland, Lettland och Litauen 1992 blev inte så värst äventyrlig, om man bortser från att navigeringen försvårades av avsaknaden av vägskyltar och Polisens intressanta metoder att införa lokala hastighetsbegränsningar, genom att ställa skyltarna nere i diket och sedan bötfälla alla som inte sett dem. Men vi var uppmärksamma, höll utkik och drabbades inte. SF-folk är vana ölprovare och det litauiska ölet avprovades noggrant och befanns gott. Här är det den kände svenske SF-organisatören Ahrvid Engholm som provar intensivt. Den allra första kongress vi besökte, hölls i Kaunas, landets andra stad. Vi nådde vårt hotell sent på kvällen och eftersom priset per natt uppgick till hela 3 och 50 erbjöd vi oss att betala hotellvistelsen. Men, nehej, man hade sponsorer. Påföljande kväll var det roomparty i det ukrainska lägret, i ett inte allt för välhållet hotellrum, med bara en lampa. Det var ingenting för någon med känslig mage. Skaffningen var enkel. Dunk! En stadig burk konserverat kött. Dunk-dunk! Några vodkaflaskor med rivkork (betyder: drick upp allt) och tungt, svart bröd. Men vi hade kul. Det dracks och skålades mellan svenskar, ukrainare och vitryssar, folk som kan dricka med stil. Glasnost, den nya öppenheten hade raserat allt gammalt och här fanns en värld av nya kontakter. På soffbordet syns en kartong rysk kefir, möjligen avsedd för eftersläckningen. Närmast, från vänster ser du ryggarna på några pionjärer: Rolf Strömgren, Ahrvid Engholm och Violeta Povilionaité, en av organisatöserna. Bildkvaliteten är inte den bästa. Bilden är tagen med sovjetisk 64 ASA-film, eftersom min svenska Kodak färgrulle snabbt tog slut. Vi passade också på att besöka Vilnius och fick se ett litauiskt snabbköp. Det nöp i hjärttrakten när vi såg de tomma hyllorna, rosten och de stackars människor som var tvungna att klara sig ändå. Kongressen var intressant, för att nu ta till i underkant. Vi var väl några av de få svenskar som på den tiden mött både litauer, ukrainare, letter, ryssar med flera exotiska nationaliteter. För dem var vi lika exotiska. Jag blev lite konstig inombords när jag på avslutningsfesten talade med en äldre dam, som förmodligen varit med sedan före kommunismen. När hon upptäckte att jag var svensk, utropade hon på bruten engelska: - Sverige! Sverige! Vi älskar Sverige! O, så jag tycker om Gösta Berlings saga! Jag fick en klump i halsen och nändes inte erkänna att jag bara hört talas om boktiteln och inte ens sett filmen. Jag, obildade sälle. En viss vördnad infinner sig inför för detta folk som fått lida så mycket. Senare har många kongresser arrangerats av Club Dorado i Vilnius och jag försöker alltid hålla mig närvarande. Den allra sista bilden visar en förtätad efterfest till Lithuanicon 1996. Det kan se ut som vilken festbild som helst, men faktum är att man på bilden kan se folk från både Litauen, Sverige, Polen, Ukraina, England, Rumänien, Lettland, Schweiz och Finland. Litauen var slutligen öppet för omvärlden.