Det litauiska vardagslivet

Är du ute efter att äta och dricka gott är Litauen precis lika bra som de andra ”mat- och ölländerna” i centraleuropa

Hur är det med ekonomin i Litauen? Jotack, den går uppåt som en raket. Finns det mat som passar västerlänningar? Hörrudu, Litauen är västerländskt. Man hittar de flesta rätter man är van vid, fast de kanske ser lite annorlunda ut. Att handla maten på infödingarnas vis kan vara ett äventyr. Salutorgen är betydligt intressantare och innehållsrikare än vad man är van vid. Medelklasslitauern lever idag väldigt bra. En reseskildring jag såg, som behandlade en resa genom Ryssland, Vitryssland och Ukraina, avslutades med att författaren konstaterade: ”Ah, Vilnius, åter i civilisationen!” Låt oss för den skull inte glömma de som inte rider högt på den nya ekonomin. Men laga mat kan de. Några litauiska matrecept finner du här.

Detta är lägsta nivån. Klicka på bilderna för att få förstoringar!

Maten, restaurangerna och priserna
Litauen är fortfarande väldigt billigt för västerlänningar (2005). Undviker man de absoluta befolkningscentrumen och äter ute på landet, som till exempel i staden Ignalina, kan man utan vidare äta dubbla varmrätter och soppa, inklusive gott om öl och massor av tilltugg för samma pris som man kan få två glassar för i centrala Vilnius. När du tittat dig mätt på Vilnius, åk ut på landet. När du sätter gaffeln i den första stekta brödbiten rullad i smält ost och majonnäs förstår du varför jag älskar det här landet. Känslan blir ännu starkare när jag tar kniven och delar en kievkotlett och en hel flod av smör och dill väller ut. Sniffa dig igenom de hundratals svarta brödsorterna med kummin. Njut dig igenom landet!
	Litauen är främst brödets land. Mängden och sorterna förvånar oss svenskar som bara har en sorts, icke-smakande franskbröd. Där finns ljust bröd, halvljust, mellanbrunt, brunt, mellansvart och svart, och i massor av smaker.		Tårtdiskarna är rena konstverk. Vi svenskar kan känna oss fattiga med bara prinsess- och jordgubbstårta. Här finns hela arméer av röda, gröna och gula tårtor, runda eller figurformade.		Surelis är färskost med chokladöverdrag, nyttigt godis som litauiska barn skyfflar i sig i stora mängder. Det finns med jordgubb, körsbär, citron, vallmo, vad som helst!
	Åk ut på landet och ät, bättre och billigare än i storstäderna. Som här i Ignalina, där maten bara kostar tiondelen av storstadspriset.		Annars är bar- och restauranglivet inte annorlunda än någon annan stans.		Dessutom finns det kinesiskt, japanskt, indiskt, indonesiskt, franskt och allt annat som man inte behöver, när det finns litauiskt!
	Var går vanliga stadsbor då? Pizzan har blivit oerhört populär. Tillbehören på borden är så många att maten nästan inte får plats.		Annars är litauerna ett konditorifolk som inte står wienarna efter. Bageri Skanaus (”Bon appetit”) i Gamla stan.		Konditorierna är välförsedda. Mycket av fyllningen är varske, färskost i olika former.
	En elegant fest hemma ”Champagne ska vara kall, torr och företrädesvis gratis” sade Winston Churchill och jag önskar jag kunnat hålla med denne store statsman, men jag förstår inte varför man ska tvinga ned en besk vätska i halsen med ett tillkämpat, världsvant leende, när det finns söt, muskat-baserad Alita? Champagne ska vara kall, söt och företrädesvis litauisk.
Litauerna är inte dummare än att de lär sig av omvärlden och hade du bara tänkt äta i Gamla stan i Vilnius eller vid slottet Trakai, eller bo på hotellen i stadskärnan, kan du nog få betala lika mycket som, eller mer än i Sverige. Och det är ingen direkt brist på hotell. Novotel, Radisson, Holiday Inn med flera är duktiga på att hålla priserna uppe. Priset för en hyrbil ger nästan skrämselhicka, västbilar alltså, men prova en liten, lokal firma med inte så nya, blänkande årsmodeller så är priserna genast bättre. Det går att åka i en gammal bil också.

Ölet och barerna
Ölet är ett särskilt kapitel i Litauen. Jag har aldrig sett någon vara trummas igenom så effektivt som ölet Svyturys (Fyrtorn). De gula öltälten, gula förklädena, hattarna och affischerna syns överallt, inte minst på TV och man tror sig nästan befinna sig i landet Svyturys med huvudstaden Utenos. McDonald's och Coca Colas marknadsföring förbleknar i jämförelse. Svyturys är med och sponsrar det mesta också, både kultur och sport. Tilltugget är ytterligare ett kapitel värt att studeras noga, se vidare under Pas Juozapa.
	Egen öltradition av det aktivare slaget. Enorma öltält med tak stora som segelbåtssegel är inte ovanliga i städerna på sommaren. De förändrar själva stadsbilden, men folk gillar öl...		Alla andra ölmärken, som Utenos och Kalnapilis ligger i underläge. Västliga tillverkare som Pripps, Carlsberg och Tuborg göre sig icke besvär.		I ett helt vanligt shoppingcentrum hittar man en bowlingbana med fullutrustad bar. Det är ingen som förfasar sig över att barn spelar bowling i sådan miljö. Ungarna dricker bara läsk, helt enkelt.

Turgus och Gariunai, europeiska basarer
Härliga lukter, stora tomater, knottriga gurkor, helt naturliga jordgubbar som inte är precis lika enorma och mörkröda allihop, smultron, kamomill, riktiga körsbär, ägg utan någon tillstymmelse till stämpel, smör utan märkning. Här köper folk kryddväxter i lösvikt och slanggurka vars räthet inte följer EUs strikta regler och här schackrar handlarna om priserna. Det låter som om man var någonstans i något exotiskt österland, men det rör sig faktiskt om turgus, ett av de många salutorgen i Vilnius. Där står vi stackars svenskar med våra usla kvisttomater som smakar vatten och hurrar åt den höga kvaliteten, när vi i själva verket är grundlurade i våra superhygieniska snabbköp med gröna strålkastare i grönsaksdisken, för att det hela ska se bättre ut. I Litauen är det bättre på riktigt!
	På turgus köper vanligt folk vardagsmaten, och kommer hem med produkter som är mycket mera välsmakande än vi kan få i det kooperativa Sverige, till betydligt lägre priser.		Här doftar det av dill och persilja, någon steker bröd med vitlök, och den rökta kycklingen förför. Tomaterna kostar 3 litas kilot, potatisarna 1,50.		Och det är inte bara ”potatis” utan det är potatis av sju olika sorter från olika regioner i landet. Bönderna säljer själva och bondmororna väljer själva bort de dåliga potatisarna åt dig. Här finns hela säckar med skalade valnötter, paranötter, cashew och liknande, som vi bara kan köpa i små, ynkliga halvhektos påsar i Sverige till skrämmande priser. I Litauen är bönderna trötta på kooperativa jätteorganisationer, mellanhänder och någon annan som tar hela inkomsten.
	Blommor behöver man inte heller lida brist på. Intill står de som säljer kryddväxter.		Klädmarknaden är otrolig, med priser som vi inte kan drömma om. Och ändå är det bl a de litauiska tricotagefabrikerna som förser de svenska modekedjorna. Fast då har priserna tiodubblats. Men kläder är inte så roligt så det blev inga bilder därifrån.
	Köttmarknaden är något som inte finns i Sverige längre. Här ligger fläskbitarna på rad på en stendisk runt hela rummet och alla småslakterier har sina egna kyldiskar.		Förnumstiga svenskar kan tänkas anmärka på hygienen, men då det fungerat på samma sätt så långt tillbaka som man kan minnas kan det inte vara så farligt som vi vill tro.		Det finns en mängd intressanta rökta produkter som vi inte ens har sett i Sverige. Rökt kyckling, spiralkorv, mörka, härliga ölkorvar, ja hela huset är 300 meter köttdisk. Det rökta köttet är omknutet med snöre lite hitan och ditan, handgjort. Och överallt får man smaka på skinkorna och korvarna. Visa bara lite intresse och expediten är snabb och skär upp åt dig. Tjocka skivor mörk, saltad, kryddad, rökt oxfilé, helt gudomligt. Vem skulle få provsmaka sånt på Konsum?
	Den lilla hunden som satt i gången hade förmodligen ett himmelrike. ”Köpte du inte en korv till den?” frågade en vän.		Turgus har alltid varit bondmarknaden och mitt i staden säljs fortfarande kycklingar, höns och hundvalpar.
	Små gula, kvittrande kycklingar, änder och galande tuppar.		Utanför staketet finns gråzonen med verktyg och elprylar. Man går runt bland bilstereo med konstigt avklippta sladdar, gamla elmätare...		...hylsnyckelsatser, borrar, slipskivor och fräskonor. Det sitter förvånansvärt många unga killar och säljer mobiltelefoner med fungerande abonnemang och laddade batterier. Telefonerna är igång och anslutna till nätet. Antagligen kommer de direkt från någons ficka.
	Envar sin egen Clas Ohlson. Det är en märklig blandning. Mitt bland vattenkranarna hittar man plötsligt en 20-elements yagi-antenn på 10 GHz för satellit-TV, budgetalternativet till parabolantenn. Och en bit bort säljer andra vattenkranskrämare andra sorters TV-antenner. Det tycks gå i VVS-branschen, det där med TV-antenner.
Fruktan är mitt vapen
	Man blir varnad för att ta bilder på torget. Folk är fortfarande rädda trots att kommunismen försvann för länge sedan. Vid en tur i kyckling- och ost-hallen sticker den gamla misstänksamheten fram.		Ska du fotografera på turgus, så lär dig en fras på ryska: ”Aktarej, han har en kamera!” Ett annat bra ord, som används ofta är ”durak”, dumskalle. Hade jag stannat längre i osthallen hade jag nog blivit utjagad.		En liten krokig gumma som satt och sålde dill ville ha pengar för att bli fotograferad. Det är klart, vissa har ju anledning att ta det försiktigt, försäljningen av pirat-CD...
	...förfalskad parfym och ”märkesskor” har inte minskat ett dugg. Du kan komma över riktigt bra program och spel för en billig penning utan att göda de redan övergödda spelföretagen		”Ikra” (NKPA), fiskrom, och i synnerhet störrom, som stått ett par timmar i solen, hur bra kan den vara. Och vem har fiskat den? Hur många störar finns det kvar?	Om du följer med en litauer på turgus, gör dem en tjänst och gå på tre-fyra meters avstånd, så de kan handla till rätt priser. Står du bredvid, glänsande turist med din blanka kamera, åker priserna snabbt upp till det dubbla.
Ryska fylleslagsmål är en annan sevärdhet, när de rullar fram längs gatan. Där får man lära sig många fina ord.
Gariunai
20 minuter utanför Vilnius finns en marknadsplats stor som en flygplats, med tiotusentals bilar sida vid sida och med elverkets kyltorn i bakgrunden. Den rymmer utan vidare 100.000 personer och uppstod vid sidan om den kommunistiska ekonomin. Litauerna kallar den för ”Europas största marknad” och med tanke på storleken är det inte utan att det faktiskt kan vara sant. Dit kommer folk från hela Baltikum, från Polen, Ryssland, Vitryssland, Västeuropa, Asien, ja t.o.m. Vietnam och arabvärlden för att sälja och köpa saker. På alla språk i Östeuropa.
	Där finns allt från billigt diskmedel, barnkläder, bildelar, stulna bilstereoapparater med de karaktäristiskt avklippta sladdarna, krimskrams och till programvara och sprillans nya ljusförstärkande nattkikare från Röda Armén, ja allt!
	Och så klockor. 1996 köpte jag en rysk POLJOT med POM-visning och allt, men det var ett misstag. Redan första dagen lossnade uppdragskronan, ett par månader senare halkade månadsringen efter så den bara visade halva dagar och en morgon upptäckte jag sprickor i glaset. ”Konstigt”, tänkte jag och knackade på det, och pang så hade jag sängen full med glassplitter. Det var likadant med allt som producerades i Sovjet. Var det inte trasigt direkt från fabriken, så gick det sönder efter ett par månader.

Vägrestauranger och matpalats
Vägrestauranger är populära i Litauen, och jag talar inte om plastställen liknande de som finns kring svenska motorvägar med popmusik och surt kaffe, utan rena matpalats.
Bajorkai, fd. Berneliu Uzeiga (Grabbarnas värdshus) På vägen mellan Vilnius och Kaunas hittar man Grabbarnas värdshus, Berneliu Uzeiga.
	Det är inte bara populärt, folk står i kö för att få äta husmanskost i rustik miljö.		Det är mycket lantligt inuti med nakna takbjälkar och en massa gamla verktyg på väggarna. Dans har man också på kvällarna.		Maten serveras så lantligt det är möjligt. Här är det kugelis, en bakad potatisrätt med kycklinglår och creme fraîche ovanpå.
	Här är det kåldolmar, helt vanliga, som serveras med kokt potatis i rustikt träfat.		En specialrätt är soppa inuti bröd. Här ser man hur förväntansfulla, hungriga lyfter på locken till dagens soppa.		Samma soppa i närbild. De bakar sitt svarta bröd med kummin, karvar ur kärnan, häller i soppan och sätter tillbaka locket. Soppan slevar man i sig och äter sedan upp locket. ”Skålen” kan man ta med sig att mumsa på under resten av färden.
	Deivina, ett annat ställe på vägen mellan Vilnius och Kaunas.		Tvärs över vägen ligger Tevyne (Fosterlandet). Vägen Vilnius-Kaunas är populär för pendlare. Alla större matställen har alltid något rustikt, traditionellt för ungarna att leka i.

Pas Juozapa (Hos Josef) Toppen av alla matpalats i Litauen finns vid kusten, 4 kilometer från Palanga i landskapet Zemaitija. Det spelar ingen roll att stället har över 1000 sittplatser, det är ändå alltid fullt. Det säger väl något om kvaliteten?
	Pas Juozapa började som en liten familjerestaurang, men eftersom man träffat precis rätt växte den snart till en hel festplats med en popularitet utan like.		Återigen rör det sig om husmanskost, denna gång från landsänden Zemaitia (låglandet), vanlig bondmat alltså, i rustik, slagtålig litauisk lantmiljö...		...och folk kan köa timmavis för att få komma in trots att det är mitt ute på vischan. Alla hugger in, utom den stackars fotografen som som vanligt får stå och titta på medan maten kallnar.
	Här följer ett tvärsnitt genom den zemaitiska maten. Man börjar alltid med ett par rediga baljor öl. Det enda öl som går att få är Jouzapas eget ”Jouzo HBH”, ljust eller mörkt, filtrerat eller ofiltrerat, och det smakar alldeles utmärkt. Restaurangen saknar helt reklam och Svyturys-tälten lyser med sin frånvaro. Det känns nästan overkligt. Till ölet kommer tilltugget. Litauerna är tilltuggets mästare. Medan resten av världen tuggar på jordnötter till sin bärs...
	...tar litauerna in stora fat med stekt bröd med vitlök, ostar, rökt ål, rökta strimlade grisöron (du läste rätt!) och mjuka gula ärter med baconröra.		Cepelinai, potatisbullar fyllda med köttfärs eller färskost. Förmodligen den mest älskade maträtten, alla kategorier.		Blyneliai, (små) vanliga pannkakor med potatisfyllning.
	Mjuk kvinna, härlig, grillad kycklingfilé med stuvade morötter och potatis.		Revbensspjäll på spett med grillad potatis och surkål är inte illa.		Zemaitiu blynai, zematiska potatispannkakor. Zemaitia är ett potatisdisktrikt.
	Litauisk karbonadas, en ordentlig panerad fläskbit, ungefär som fläskschnitzel. Fast pommes fritsen är o-litauiska.		Studentiskas, studentmat, alltså mycket och billigt, potatisröra med köttfärs, gräddad i ugn.		Och le Clou: Hela, rökta grisöron med saltgurka och tärnade rödbetor. Nam-nam!
	Ingen litauisk samlingsplats utan träskulpturer, en elak mongolisk krigare och nedan en kvinna som kommer med öl. Nog så passande.		Här finns en nöjespark där ungarna kan rida häst och skrika sig trötta innan de går in och äter. Den som vill, kan tvätta bilen och köpa souvenirer också.		Veteranbilssamling utanför: Fina, ryska kvalitetsbilar. Gamla, förhoppningsvis för alltid förgångna minnen: Trabant, Vaz, Volga. Här kan ungarna hoppa utan att ställa till skada.
	Priserna hos Jouzas är fantastiska, kanske 30% av de svenska, trots att kvaliteten är absolut på topp och betjäningen snabb. Det är något fel på Sverige. Idyllen bleknar dock i takt med att personalen skruvar upp den förbannade rockmusiken som man aldrig tycks kunna bli fri ifrån. 2005 var det fortfarande samma utmärkta mat, fortfarande samma utmärkta priser, men musiken hade blivit så påträngande att det nu började bli obehagligt att äta på de ställen där man inte kunde komma undan den. Fortsätter det så här riskerar Juozas att få en McDonald's-stämpel som kan bli svår att tvätta bort. Lekplatsen, som tidigare ljöd av glada barnskratt, har nu en högtalare i varje hörn, där rockmusiken vrålar så ungarna knappt hörs längre. Dessutom sitter det TV-apparater uppe under taken överallt, så ungarna sitter med ögonen klistrade i taket istället för på maten, och glömmer att äta. Och det är tråkigt, med tanke på den höga kvaliteten. 2009 var de fina priserna kvar och musiken hade tonats ned. Vill man ha hög musik så har Juozapas utomhuskonserter på bestämda kvällar. Då är det olidligt. Jouzapas blev enligt rykten erbjuden miljoner för att starta ett liknande matställe intill Moskva, men tackade nej. Han ville väl inte göda den ryska maffian i onödan.

Belmontas, Vilnius
Givetvis har Vilnius sitt eget matpalats. Belmontas, ett vanligt namn på en utsiktsplats under 1800-talet, är egentligen Vilnius gamla vattenkvarn. Kvarnen har sitt ursprung redan 1536, och blev till ett fyravåningshus 1883. Vattenkvarnen får sin kraft från floden Vilnele som givit staden Vilnius dess namn. Kvarnen utvidgades ständigt under olika ägare och var i drift fram till efter andra världskriget, men fick som allt annat förfalla under kommunismen, tills den restaurerades 2002 och byggdes upp som restaurang. Omgivningarna har gjorts otroligt vackra, med vattenhjulet, ett av de största i Litauen, ett antal smårestauranger ute i naturen, och mycket effektbelysning i form av undervattensljus, ljus i träd och dekorativa lyktor. Man kanske t.o.m. kan tycka att det är lite väl tillrättalagt med stora stenlagda platser, rent av kitschigt. Grillukten när man går omkring på området är emellertid otroligt svår att stå emot. Man klarar sig inte länge utan att beställa ett grillspett, vill jag lova.
	Huvudbyggnaden ligger vid en väldigt vacker sjö med näckrosor. Det ska ju verka lantligt.		Det gamla reglersystsemet finns fortfarande kvar på sin gamla plats i Vilnele. Bron är också antik.		När den lokala ungdomen berusat sig en aning kan man se dem hoppa i vattenfallet i reglersystemet.
	Vattentrappan nedanför vattenhjulet korsas av ett antal romantiska broar.		Man har satsat på konsten på området. Fast statyerna är moderna, när man tittar noga efter.		Man har också satsatpå en utställnig av gamla, rostiga jordbruksmaskiner i ren Bonk-anda.
	En av utomhusrestaurangerna, grillen, pepprar din näsa med hart när oemotståndliga dofter.		Här är han som sköter själva pepprandet, grillkocken, med den typiskt litauiska rektangulära grillen, om än en absurt lång variant.		Det finns inget i denna värld som går upp emot en kall Svyturys. Jo, det skulle väl vara två, då.
	Vi beställde grillbricka, vad annars. Knivar och gafflar stod i givakt.		Och här är de sorgliga resterna efter avätningen.		Nära huvudbyggnaden finns en andra, nattbelyst uteservering
Den litauiskt lantliga delen, Joana Carinovas Värdshus får två stjärnor boken, väl värd ett besök, men inte mer De har försökt med samma rustika stuk som Jouzas i Palanga men inte lyckats riktigt. Alla trädetaljer, bord och hyllor mm är alldeles för blanka och perfekta, väggmålningarna är i själva verket spritreklam, de rustika borden som ska föreställa hyvelbänkar är fusk, toaletterna är för mörka och utrustade med antik vattentank med dragsnöre och runt kopparhandfat osv. Nåväl, det må vara stilen, men sämst betyg får inriktningen på rockvideo. En mesallians utan like. Det finns gott om monitorer i taken och allas huvud vrids långsamt uppåt och till sist sitter alla och tittar på skrammel-TV istället för att njuta maten. Och det är tråkigt för så dålig är den inte. När det blir läsfel på DVDn och ”musiken” tystnar, sjunker samtalet till en behaglig nivå och allt blir normalt. Tyvärr går oljudet snart igång igen.
	Hos Joana Carinova är det rustikt så det förslår, med gamla verktyg på väggarna och långbänkar i grovt trä. Det som skymmer i förgrunden är ett älghuvud.		Man skålar lämpligen i öl, gira (bröddryck) och bubbelvatten. Dricka är det ingen brist på och litauiska ungar älskar gira. Beställ gärna en provsats likörer på planka.		Maten, när den väl kommer, är mycket ätbar, men hamnar snäppet under Juozas. Notera dryckesplankan.
De två stjärnorna för Joana Carinovas Värdshus motiveras dock mest av själva huvudsaken. Chicken a la Kiev var aningen torr, det tog en halvtimme att få in de strimlade grisöronen och ölet kom i en storlek vi inte beställt. Detta faktum förmildras dock av priserna. För en västerlänning är det ett kap utan like, bara 15 minuter från Vilnius centrum, där kapen för länge sedan tagit slut. Jag kan emellertid bara gå i god för den litauiska matsalen Joanos Carinovos och utegrillen. Det finns tre matsalar till i olika stilar och med olika menyer, med plats för totalt 1000 personer. Eftersom stället har varit herrgård en gång finns det till exempel en ”vit sal” där en slatt kantarellsås enligt obekräftade rykten ska kosta hela 45 litas. Men detta kan för tillfället inte verifieras.
	Gå ut på kvällen och titta på anläggningen. Belysningen imponerar. Särskilt undervattensbelysningen i vattentrappan.		La piece de resistance, vattenhjulet, som alltid roterar. Om det driver något vet jag inte.		Villa Gloria, kan det vara ”vita salen”? I alla fall har de en mindre simbassäng inomhus.

En kibinai blir till - Senoji Kibinine i Trakai
Kibinai är en maträtt som togs till Litauen av karajimerna, det vaktfolk som storhertig Vytautas använde vid sin fästning Trakai på medeltiden. Karajimerna har behållit sin bostadsort och sin kultur sedan 1400-talet, men kibinain har spritt sig över landet och ingår nu i den litauiska matkulturen. Den är vad svenskarna närmast skulle kalla en pirog, ett bakverk fyllt med deg av köttfärs, cottage cheese eller grönsaker. Rätt gjord smakar den himmelskt, särskilt med gira (bröd-dricka) till. Var görs de bästa kibinaierna om inte i byn Trakai?
	Vi tittar in på Senoji Kibinine (Det gamla kibinai-stället) som ligger strategiskt med utsikt över slottet på sin ö ute i sjön Galve.		Restaurangen har funnits så länge någon kan minnas och de nya ägare som tog vid efter kommunismen har snyggat upp och byggt till.		Restauranglokalen är rustikt lantlig, sådär som man förväntar sig i Litauen. Det är ett ställe där man bara sitter och myser.
	Restaurangägarna har varit runt på många antikvitetsaffärer och köpt inredning.		Stället hette något annat under kommunisttiden och var tillhåll för de allra rikaste. De hade sina egna eleganta rum nere i källaren, som ingen annan hade tillgång till.		De nya tillbyggnaderna ser gammaldags ut. Det hela är smakfullt inrett av en konstnär som för övrigt har smyckat hela restaurangen från topp till tå.
	Det finns särskilda festvånigar för privata fester i en mångfald olika, antika stilar.		Överallt är det samma genomlitauiska motiv och rustika inredning.		För den som har gott om pengar finns tillbyggda semesterhus med all lyx man kan önska sig, men ändå i hemtrevlig medeltida miljö.
Den 65 man starka personalen gör inget annat än bakar kibinai dagarna i ända och bär ut till de hungrig gästerna. I köket är ruljangsen otrolig. Rekordet är 5000 kibinai på en dag, och det med bara 14 kockar. Vi har följt tillverkningsprocessen.
	Man gör en deg av mjöl, smör, jäst och ägg i degmakeriet i källaren. En maskin kapar upp degen i lämpliga bitar och trillar runda bullar. Andra maskiner används för att skära löken i kuber.		Det är viktigt med kubformen. Köttet, som kan vara fläsk, nöt, kalkon eller får, skärs också i små kuber med en särskild maskin. Det få inte bli till färs, så köttet skärs halvfryst för att inte trasas sönder.		Fyllningen tillreds (liksom all annan mat som serveras i restaurangen) i ett tämligen tättbefolkat kök.
	Fyllning av surkål och morot.		Det går åt avsevärda mängder grönsaker.		Flinka fingrar rullar ut degen, lägger på köttfärsen och viker ihop kanterna. Kanten ska vara vågig och likna ”musöron”.
	Kibinaierna läggs på plåt och hamnar i en 195 grader varm ugn.		Efter en kvart kan man ta ut den färdiga, gyllenbruna godsaken, lagom uppsvälld.		Och här ligger de, varma och goda, i lager på lager och bara väntar på att få åka ned i någons mage.

En kibinai växer till sig - Karaliska senoji kibinine
Ett nytt kibinaiställe, ett super-kibinine har öppnat som vägrestaurang på motorvägen mellan Vilnius och Kaunas och håller öppet dygnet runt. Det är samma ledning som Senoji kibinine i Trakai (ovan). Namnet betyder Den kungliga gamla kibinai-restaurangen och det är ett fantastiskt ställe på mer än 2000 kvadratmeter, med bland annat 12 sorters kibinai och äkta drive-in, kallad Kibin Drive.
	Sväng av från motorvägen och ta en kbinai, en karajimsdt pirog med en av de 12 fyllnignar som erbjuds plus godisvarianter som efterrätter.		Här ser du en av de väl tilltagna matsalarna. Så här ska en restaurang se ut: Klassiska möbler, tunga stolar, sober inredning och dämpad belysning. Och: ingen popmusik.		Stället passar utmärkt för större fester, födelsedagar, bröllop, skolavslutningar mm.
	Maten presenteras fantastiskt fint. Här det min favorit, kievkotlett (på litauiska - utan ben), snyggt beströdd med dill.		I drive-in-luckan kan man beställa 10 sorters kibinai, med alla sorters kött, olika grönsaker, spenat och färskost, med choklad som dessert, kummindricka, läsk, gira och olika sorters kaffe.		En gammal rysk, men välrestaurerad lastbil står som skylt ute på gården med en enorm kibinai på flaket.
Som tidigare fick vi en rundvadring med ägarinnan och fick se de enorma utrymmena, barnmatsalen och köket.
	En titt in i köket. Mitt fram grillas tre fiskar och längst bak står en dam och viker ihop kibinaier med spenat. Fritöserna är redo att sluka...		...ett flertal kievkotletter. Här ligger färdigbakade kibinaier och väntar på drive-in-kunder. De måste bakas klart i förväg, för ingen vill vänta 20 minuter vid drive-in-luckan.		Ägarna har förstått att matgästerna kan tröttna på barnskrik, varför man har inrättat en särskild barnmatsal där föräldrarna kan äta medan ungarna hoppar och tittar på TV.
	Baren är inte den minsta man sett. Här kan säkert den allra törstiigaste få nog.		På en vägg finns en fresk med den legendariske storhertig Vytautas framför Trakai slott.		Restaurangen har en mycket vacker vapensköld som avslöjar banden med den gamla kibinairestaurangen i Trakai, med slottet längst ned.

Restaurangguide  (5: [G]astronomisk - 1: Botten)
Namn	Plats	Betyg	Anmärkning
Belmontas	Vilnius	3,5	Godkänd mat, men förrätterna tar aningen lång tid. Humana priser i litauiska lant-avdelningen. Fantastiska omgivningar, fast det går till överdrift, blir aningen kitschigt ibland.
Cili Pizza	Hela landet	3	Hade betyg 4, men hade gått ned sig 2007. 2 av 3 pizzor var kalla on arrival. Och att bara visa in en gäst i en lokal med 85 - 90 dBA med dånande radiomusik och obehagligt skramlande porslin är rent av ohövligt. Blaskiga koldunai och kalla pizzor (och en bränd) tyder på för lite personal och för mycket stress. Konkurrensen har ökat och kraven på pizzeriorna likaså. Cili har inte hängt med.
Delano matsal	Vilnius (Akropolis)	2,5	Inte alls så tokig mat, men rörig uppläggning. Delano är samma som Lido i Lettland. Betyget dras ned av den sura personalen och botten var den argsinta tant som deklarerade fotoförbud i lokalerna.
Delano pizzeria	Vilnius	3,3	Sådär. Pizzorna är relativt godkända. Mat och buller tycks vara odelbara idag, men personalens försök att slippa vrida ner rockmusiken med argument som ”det går inte, det är besvärligt, det är omöjligt” mm är motbjudande.
Freskas	Vilnius	4,3	Kafé av hög klass med teaterinredning. Nästan tyst miljö, bara svag klassisk musik. Synnerligen avslappnande. Inte särskilt billigt. Ett ställe att bli bjuden på.
Karaliska senoji kibinine	Vilnius-Kaunas	4,3	Samma höga kvalitet och till och med större omfång än Senoji kibinine (nedan). Dessutom med drive-in-lucka för den som vill ha kibina on-the-fly.
Lokys	Vilnius	4,5	Väldigt hög klass med mycket bra kött. Mycket uppmärksam betjäning, klassisk musik.
Mat på stranden	Stranden	3	Den bästa ceburekan, lite lagom blöt, är egentligen den som bärs ut av kringvandrande försäljare på stranden. Det är ingen risk att man ska bli hungrig eftersom det kommer en försäljare var 14:e sekund. Minuspoäng för sand i maten.
Matsal - Valgykla		1-4	Valgykla är en typiskt litauisk uppfinning, ett förvuxet, enklare matkafé. Det finns både bra (och billiga) och dåliga (och dyra), men det blir aldrig super-toppen. Du får gå runt och prova.
Parselio rojus	Sventoji	4	Bra mat, mycket humana priser (7 personer med sprit för 700 kr!), mycket hög musik, bra för de som gillar att dansa, intressant bisarr underhållning.
Senoji kibinine	Trakai	4,3	Haute Cusisine de Pirogue i massupplaga. Flera typer av kibinai än så här får man ingen annan stans. Imponerande meny. Otrolig kapacitet i köket. Historiska lokaler. Juste utsikt.
Stikliai	Vilnius	4,8	På gränsen till astronomisk, med priser därefter. Anses vara Litauens bästa restaurang. Matstället som besökts av flest presidenter och kungar. Och av mig.
Titanikas	Sventoji	4	God mat, dyrt. Kul belyst. Populäraste stället i staden, med priser därefter.
Vilnius flygplats, baren	Vilnius	2,3	Oändligt slö personal som inte ställer fram glas frivilligt. Ölen var varm och dyr, jämfört med vad det kostar ute på stan.

Det nya Litauen
Det har hänt något otroligt i Litauen på bara de senaste fem åren (1999-2004). Kring Vilnius har det växt upp köpcentra som vi i välmående Sverige bara kan drömma om, med bowlinghallar, skridskorinkar och en massa biografer, utöver restauranger, elektronikaffärer och livsmedelshallar. Och det är inte bara ett, utan många, i denna lilla fjuttstad med 300.000 invånare. Tre ispalats. Öppet 24 timmar om dygnet. Och det är fullt med folk! Om det inte vore det skulle ställena snart gå i konkurs. Det är ute i de trista, makroskopiska sovjetbyggda förorterna som det nya litauiska kapitalet sitter och väntar. Det är snart slut på alla gamla Vaz och Lada. Nu är gatorna fulla med Volvo och japanska minibilar. Det är inte de hyperrika som far runt i såna där absurt långa, vita limousiner på stan vi talar om. Chefer och maffiabossar med obegränsade medel finns det ändå inte så gott om.
	Typisk makroskopisk sovjetbyggd förort med typiskt väntande kapital.		Det finns flera, liknande mastodontiska förströelse- och köpbyggnader, men vi tar Akropolis som exempel, med sina tiotusentals kvadratmeter köpyta.		Elektronikavdelningarna brukar visa var landet står rent inkomstmässigt. Inga problem här, alltså.
	Lax och torsk har vi sett förut men det finns många fiskar vi aldrig provat, till exempel karp och stör, som man köper i akvarium.		Korvindustrin blomstrar uppenbarligen. Så blir det när varje liten by har sin egen korvfabrik och allt inte tas om hand av ett bamse-kooperativ.		Mindre fjant med alkoholen än i Sverige har givit vinavdelningar som denna, allt välstädat och välförsett.
	Livsmedlen hittar man i kedjor av jättehallar, som till exempel Maxima. Raden av kassor visar storleken, vidpass en 46 stycken.		Det mesta är shoppingkorridorer i all sin amerikansk-het med mode, mode och mode, men så glimtar det till och så visar sig Litauens ursprung i dekoren.		Och överallt är det hyper-rent. Det är också en skillnad mot tidigare. Nu, när eländigheten släppt sitt grepp om vardagslitauern och han tagit sig upp ur den sovjetiska gyttjan kan han återgå till sina tidigare vanor som kulturmänniska.
När jag ser den litauiska mångfalden i ett snabbköp 2005 känner jag mig uppriktigt ledsen för den svenska matmarknaden och svenskarna som går runt i affärerna och tror vi är bäst i världen. Vi kan ta en detalj som bullarna, till exempel. Bageri i butiken är inget nytt, men vad hittar vi här? Bullar med ungefär 46 olika sorters fyllning såsom aprikoser, körsbär, blåbär, köttfärs, päron, äpplen, färskost, choklad, apelsin, jordgubbar, smultron, vallmofrön, korv, vanilj, och olika blandningar därav. Massor av koldunai (ungefär: ravioli), den litauiska nationalmaten, i frysarna. Salladsdiskarna bångnar. Tårtdiskarna är som regnbågar. Här råder inget monopol på mejerivaror som i Sverige, utan här finns det 25 sorters mjölk. Varje stad med självaktning har eget mejeri. Mjölk i femlitersdunk är en bra sak för banrfamiljer och mjölk förpackad i plastpåse är utmärkt för de som har ont om pengar. Det är samma mjölk, bara i billigast möjliga förpackning. Trenden har nyligen (2010) nått Sverige, men då bara för extra dyr specialmjölk, vilket helt motverkar förpackningens syfte. Vilken västerländsk kvinna som helst skulle numera finna sig tillrätta på sminkavdelningarna. Dessertosten enligt mellaneuropeiskt manér har slutligen också kommit till Litauen. Förr fanns bara den traditionella färskosten, men nu rinner ostdiskarna över av brie, camembert, grön, svart, blå och alla andra sorters mögel. Och litauerna är inte sämre än att de kan producera egen dessertostar i fransk stil. Bokhandeln är tämligen välförsedd och jag imponeras av de utsmyckade, översatta lyxutgåvorna om till exempel egyptologi för barn för bara 50 litas, som skulle ha kostat 400 - 500 kronor i Sverige. En titt in i en möbelaffär säger mig att IKEA kommer att ha problem att etablera sig i Vilnius.
	Lilla ”usla” kvartersbutiken, ungfär som Seven-Eleven fast mera 24/7/365. En liten källarbutik med otroligt sortiment, eller vad sägs om inte mindre än 13 sorters ketchup från åtminstone 5 länder, varav ett Sverige. Och dessutom olika varianter, med till exempel vitlök. På hyllan under står andra tomatprodukter med olika tillsatser, som lök och pepparrot, och hyllan därinunder rymmer inlagda gurkor, pepparfrukter, rödbetor mm. Nej, någon brist på varor råder sannerligen inte.
Men låt oss inte glömma avigsidorna:
	Kioskekonomin Baltikum hade tidigare en omfattande kioskekonomi. I alla förorter, just precis där de behövdes, stod långa rader av halvrisiga, rostiga kiosker ur vilkas mörka inre man kunde köpa det allra nödvändigaste, som bröd, mjölk, grönsaker, sockerdricka, öl, bussbiljetter, tidningar osv, men de är i stort sett borta 2005. Konkurrensen från alla snabbköp och det faktum att nästan alla numera har bil, har raderat ut denna form av distribuerade mikrobutiker, som ändå var så bra att ha när ölen var slut en lördagskväll. Under 2004 stängdes 165 stycken i Vilnius på grund av ekonomiska oegentligheter.
	Bankerna har lärt sig De litauiska bankerna har gått från absolut risighet till flotta lokaler med marmorgolv. De har lärt sig massor av de svenska bankerna. Väntetiden är numera oändlig eftersom de fysiska kunderna ska ”fasas ut” till förmån för internetbank och bankomater. Avgifterna ökar. De välbesökta bankkontoren är fyllda med köande människor och bakom diskarna går elegant klädda flickor runt och gör till synes ingenting. Välkommen i gänget! Växlar pengar gör man bäst på växlingskontor.

Forntida kultplats?
En forntida kultplats? Nästan. Ett sovjetiskt misslyckande: en halvbyggd sportstadion. En dinosaurie av usel betong som håller på att uppslukas av naturen.
	Sovjeterna höll precis på att bygga den när Sovjetunionen föll sönder. Ingen har byggt vidare på den.		Istället hukar den som en krympling bakom den nya kapitalismens symbol, köpcentrumet. Det kan tyckas som en förfärlig massa bilder på stora betongbitar...		...men jag kan inte undgå att fascineras av det fantastiska i saken, att de började bygga på något så storslaget och sen bara försvann.
	Det är som toltekerna i eller något annat mystiskt fornfolk som byggde storslagna byggnader och sen bara försvann, utan att lämna andra spår efter sig.		Den sista bilden vill jag ska visa det gamla och det nya tillsammans, stadion byggd av ett flyende folk, medan TV-tornet som såg så fruktansvärda stridsscener står kvar som ett monument över det nya, fria Litauens framgång.	Och litauerna ger inte upp så lätt. Stadion var avsedd att bli en jätteanläggning, den största i Sovjet, och det finns nu planer på att fortsätta bygget och göra en modern sportanläggning av den. Eller knacka omkull resterna och bygga något bättre. Många utvandrade litauer som blivit sportstjärnor i USA, främst i basketball, kommer tillbaka till sitt hemland och inversterar stort i skolor och idrottsanläggningar.
	Vid kusten snurrar oljepumparna. Det är inte mycket som kommer upp, men tillräckligt för att noteras i CIA World Factbook.	Men det glänsande välståndet är inte till för alla. Pensionärerna lider fortfarande av ett pensionssystem i totalhaveri, även om systemet faktiskt för första gången uppvisade vinst 2004. Studenterna tillhör inte heller de välmående. Och som vanligt är det en delning mellan stad och land.			Bilden visar en fattig stadsdel i Vilnius, vars innevånare man ser ned på. Men det är orättvist eftersom de är fattiga människor, som inte kan vältra sig i lyxen som de nyrika.
Nåväl, vi ska inte ta ifrån litauerna detta goda som de själva slitit sig till. Hade Sverige utvecklats med samma fart, istället för att gå bakåt, hade vi kanske kunnat återta vår forna titel som världens rikaste land. Nu ligger vi visst bara på 11:e plats och trenden är inte direkt ”hausse”.