Lettland

Från att 1992 bara snabbt ha passerat genom Lettlands huvudstad Riga, fick jag 2002 tid att spendera en längre tid där och lära känna staden och människorna.

Jag var också med på en spännande utflykt till staden Irbene, under sovjetväldet en stängd militärstad, som inte existerade. Synerna som mötte mig i Irbene, fyllde mig med både pirr och förfäran.

Innehåll
There and Back Again Riga - vyer från staden   Gamla stan   Taken i Riga Kyrkor   Riga-domen   Rysk-ortodoxa katedralen	LatCon III - BaltCon 2002   Persongalleri Irbene, nära Ventspils   Looted City   VIRAC – Ventspils internationella radioastronomiska centrum   32-metersantennen   16-metersantennen Avslutning - Utblick - smärtsamma minnen	För antennofilen Gå direkt till VIRAC i Irbene

There and Back Again
	Till Lettland från Sverige flyger man med små propellerplan. Kaffet är inget bra, men utsikten är finfin. Här kommer vi in över Lettlands kust över Ventspils, på väg mot Rigas flygplats.
	Rigas flygplats är helt modern och glasklädd. Som tur är, är det inte den rostfria plåten som härskar över allt. Tvärtom är allt möblemang i restaurangen handsnidat i traditionell lettisk stil. Sånt är roligt att se.
	Full av minnen återvänder man hem till saltgruvorna i sitt hemland. Här skiner kvällssolen och förgyller Lettlands kust under mig. Som en tavla. Lettland är vackert, Riga är en vacker stad och när restaurationen är klar och spåren efter kommunismen någorlunda igensopade kan Riga, en gång Sveriges största stad, utan vidare mäta sig i trevlighet med andra europeiska städer.

Riga
	Det första och viktigaste att se i Riga är frihetsmonumentet ”Fäderneslandet och friheten”, ett monument som faktiskt uppfördes 1935, före sovjettiden, men inte kunde rivas eftersom man hävdade att det byggts med folkets medel. Det är ett minnesmonument och hederstecken över alla de som deporterats till Sibirien, fått kämpa och sätta livet till för att landet skulle kunna resa sig ur slaveriet, folket skulle få tala sitt eget språk, gå i sina egna skolor och lära sig sin egen historia. Närbilden visar en figurgrupp kallad Kedjebrytarna, de som frigjorde landet ut slaveriet, och i toppen på pelaren står gudinnan Milda med de tre stjärnorna, symbolerna för landets tre regioner Kurzeme, Vidzeme och Latgale. Gudinnan har faktiskt skapats av en svensk.
Bebyggelsen är vacker, jojmän. Här är de hus en turist först snubblar över, jussta barrar nära Gamla Stan, Börshuset på torget framför Riga-domen och en schweizisk restaurang kallad Alpenrose. Sista bilden visar Stadhuset, på torget mitt emot Svarthuvudenas hus.
	Vanšu-bron i över floden Daugava är berömd för sitt, tja, utseende, sannolikt. En delad pelare som håller uppe bron med noggrant utplacerade vajrar.
	Gatuförsäljningen blomstrar (haha) och hela gatan doftar när man går förbi blomsterstånden. Lettland har samma tradition med bärnsten som Litauen, eftersom Östersjön spolar upp massor med bärnsten på stränderna. Man gräver upp det ur gruvor också. Resultatet visar sig på gatorna.
	Vi gick en sväng i piratgången, gången under järnvägsstationen. Här köper man tidningar och datorprogram och det är inte mycket här som är original. Men vad ska ett fattigt land göra när företagen måste vara Microsoft Office-kompatibla för att kunna kommunicera med väst och vara konkurrenskraftiga? Priserna hos ”de stora grabbarna” inbjuder verkligen inte till några omfattande shoppingrundor. Baltikum har till stor del en kiosk-ekonomi, där det mesta kan köpas i kiosker, billigare än i butikerna. Med ”det mesta” menas även programvara.
Maten i Lettland är riklig och god (annat var det ’92...), för den del av befolkningen som har råd, vill säga. Vi västerlänningar besökte ofta och gärna självserveringar av lettiskt snitt, som den här Lido, och önskade samtidigt att något liknande funnes i Stockholm. Till maten får man även räkna Laima-klockan, en pelare som brukar användas som mötesplats, just vid ingången till Gamla stan. Laima är glädjens gudinna, och även namnet på en kedja godisbutiker i Baltikum.

Gamla Stan

Riga har liksom alla kulturstäder en gammal stadsdel, som i Rigas fall är kvar sedan 1600-talet, till stor del byggd av di swänske ockupanterna. Det här är bara ett mikroskopiskt bildsvep från en plats där man kan dröja sig kvar i flera dagar. Observera att de flesta bilder är ”tvättade” från de eviga luftledningar och hängande lampor som förpestar de flesta öst-städer och tar en del av skönheten från anblicken av byggnaderna.

	Det ståtligaste huset i Gamla Stan är utan tvekan Svarthuvudenas hus, ett ordenshus byggt 1344 av tyska handelsmän som behövde någonstans att samlas. Huset fick senare förfalla, bombades under första och andra världskrigen och sovjeterna var inte så värst intresserade av restauration heller. På 2000-talet grep sig det fria Lettland an arbetet och återuppbyggde vad som egentligen bara var en tegelhög, till detta mästerverk.
	Kruttornet är en del av gamla Rigas befästning. Det står kvar intakt, kanske för att det är så bastant att det inte faller ihop i första taget.
Vandringen i Gamla Stan slutar med ett par fasader som förtjänar att visas, ett hus i Jugend-stil, tre öltillverkare, en mycket gammal, grå fasad, som inte alls skulle förlora på en ordentlig renovering, och till sist en riktigt smaskig, gul fasad mot en smällblå himmel. Svenskt!

Taken i Riga
	Morgonsolen stiger över Rigas ålderdomliga hustak. I fjärran ser man TV-tornet i diset.
De tak som slår emot en när man knallar runt i staden är kanske främst kyrkornas. Har syns tre kyrkor, Katedralen (”Domen”), två bilder med St. Petrus kyrka (Sv. Peterus Baznycia) och Jana, Johannes kyrka.
	Katten på ett hus i Gamla Stan är berömd för sin förhistoria. Huset byggdes av en byggmästare som låg i fejd med byggmästarskrået (fackföreningen). För den skull vände han kattens rumpa mot skråets hus. Det blev rättssak och han vann målet, varpå han blev invald i skrået igen och vände bort kattens rumpa.
	Det kan se ut som ett sagoslott, men det är något så profant som Konstakademin. Ett myller av torn värdigt ett sagoslott. Man bara väntar sig att Rapunzel ska kasta ut håret.

Kyrkor

Riga kan skryta med en enorm mängd kyrkor i olika stilar och jag har bara besökt ett litet fåtal. Det finns massor av vackra byggnader kvar till senare. Jag har inga som helst religiösa eller politiska motiv med bildvalet. Jag visar det jag tycker är vackert eller intressant.

Riga-domen
	Riga-domen är Rigas kännemärke, inte tu tal om det.
	Inuti är kyrkan en smula kal, inte så många dekorationer direkt, men den där buren där de har prästen är snygg.
	Orgeln är också snygg, ja, ett mästerverk, men tyvärr var den under restauration när jag tog bilden. Jag kanske kommer tillbaka och kan ta en ny bild när orgeln är fixad.
	Blyinfattat glas kan jag aldrig få nog av.
	I en gång utanför kyrkan hittar man två gravstenar med relief, uppställda mot väggen.

Rysk-ortodoxa katedralen
Den rysk-ortodoxa Kristus Piedzimšanas Pareiztic-katedralen höjer sina förgyllda kupoler över träden i Esplanad-parken på Brivibas-boulevarden. För oss västerlänningar har de ortodoxa byggnaderna med sitt ursprung i Byzans en dragningskraft av mystik, med sina gyllene tak och sneda kors. Man bara måste in i dem och ta bilder. Som vanligt går det omkring gamla krökta gummor bland all prakten och putsar och polerar och sätter färska blommor i vaser. In kommer jag, ur-turisten och viftar med kameran, och genast är en liten gumma i huckle på mig och säger ”Njet, njet, njet, sduygtuyehyftipborsjt” eller något ditåt, som betyder att man inte får fotografera. Jag tänker ”Da, da, da, lilla tant” och tar mina bilder ändå, utan blixt. Varför skulle jag inte få visa detta mästerliga byggnadsverk för resten av världen? Varför ska det vara reserverat för ryska gummor i huckle? Kyrkan byggdes 1876 och under sovjetttiden var den omgjord till planetarium, men turligt nog för oss förbyttes de praktiska himmelsstudierna i mera teoretiska sådana efter 1991.
	Guld, guld, guld, nåja, bladguld, men i alla fall..
	Snygg bild.
	Taket är kanske det som imponerar mest, och det gudomliga ljuset strömmar ned från kupolens fönster. Man ser ju hur det strålar, eller hur?
	I övrigt är interiören lika ståtlig, ja det här är en rik kyrka. Det glänser av guld överallt.

En liknande kyrka, Uspenskij-katedralen, har jag besökt i Helsingfors, där de var mera generösa med fototillstånd.

En sak kan man ju fundera över: Runt om kyrkan, på trappor och trottoarer, sitter det troende gummor, fattiga stackare i usla kläder, och tigger pengar av förbipasserande. De ser inte ut att ha det för bra. Bara 25 meter bakom deras rygg sprakar det av glänsande guld och ikoner för ofattbara summor. Det går inte ihop, på något sätt.

LatCon III – BaltCon 2002

LatCon III, den hittills tredje Science Fiction-kongressen i Lettland gick av stapeln i slutet av september 2002. Sverige var starkt representerat med fyra ledamöter. Andra bemärkta länder var Litauen med ett sjutal ledamöter och Finland med ytterligare ett tretal.

Kongressen hölls i Rigas kongresshus. På gården utanför fanns glaspyramider som var klart inspirerade av pyramiden på Louvren i Paris. I foajén fanns en mumie som låg och andades väsande. Fontänen utanför var intressant så till vida att den växlade i sprutstyrka hela tiden. En morgon blev den ännu intressantare då någon hade hällt ett paket tvättmedel i den. Det livar alltid upp. Och så blir den ju ren.
	Gunta Dege och Kaspars Berzinš öppnar kongressen. Deltagarantalet var lågt och steg aldrig över cirka 60 personer, men man kan döpa om det hela till en minicon. Kommittén får fundera mera på det där med reklam nästa år.
	Gunta Vilka föreläser om hur bilden av utomjordingarna förändrats genom biofilmens påverkan.
	Lars-Olov Strandberg, den evige fanen gör sin historiska show med diabilder. Lars-Olov har bevistat kongresser sedan 1956 och har en diger samling diabilder, som nu också får komma de lettiska fansen till godo. Projektorn strular på klassiskt manér och Ahrvid kommenterar och pekar, och kända namn ”kolla där är Harry Harrison” ler mot oss från vita duken.
	En bister dam som inte log i onödan, men det behövdes inte, hon fick applåder ändå. Ieva Kolmane höll på att översätta Sagan om Ringen till lettiska, gav prov på sitt arbete och fick svara på knepigheter kring översättningen (som det som bekant finns gott om). När hon läste upp ringversen ”En ring att sämja dem, en ring att främja dem, en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem” blev det först tyst och sedan bröt jubel och applåder ut. Sagan om Ringen nyöversätts alltså fortfarande. Kanske vore det dags även för Sveriges del?
	Sent på kvällen första kongressdagen kom den litauiska delegationen från Kaunas. De hade med sig en alldeles nyproducerad fantasy-film, ”Anapus” (Bortom) på 17 minuter, faktiskt riktigt professionellt gjord och dessutom spännande.
	Pekka Sirkiä redogör för problemen kring och utvecklingen av Science Fiction- och fantasy-litteraturen i Finland de senaste etthundra åren, samt om finsk fandom.
	Ahrvid Engholm föredrog om tidig Science Fiction i Sverige, från medeltiden och framåt, och underhöll därefter tillsamamns med Wolf von Witting med improviserade filksånger. Ahrvid hävdade hela tiden att han varken kunde texten eller klarade av att sjunga, vilket vi faktiskt höll med om.
	När föreläsningarna blir för tunga eller törsten faller på, tar man en tur till kafeterian. Där finns öl, kaffe, biffar, bakelser och utomjordingar, just vad man behöver. Dessutom en mumie som andas väsande, men den känner man inte något direkt behov av.
	Ett gäng konstnärer visade SF-inspirerade konstverk i kafeterian. Den första var en fetknopp, något som kan synas vara en något erotisk variant av Mumintrollet. De gula utomjordingarna på rad kallas för ”Letter”.
	Gunta och Kaspars avslutar kongressen på söndagen och som synes blir Ahrvid en aning känslosam. Sedan är det dags för Imants Belogrivs att bli känslosam. Han höjer sitt j’accuse-finger och försöker inpränta hur viktigt det är för lettisk fandom att vi från väst besöker kongresserna, medan han nästan hoppar upp och ned av iver att fästa detta i våra hjärnceller. Vi sitter bara och myser och tänker på det roliga vi haft.

Persongalleri
	Ahrvid Engholm, denna ölets beskyddare, ger sig inte förrän han provat alla sorterna. Hans avsikt är dock enbart att fastställa kvaliteter och typer och, som han besitter stor kännedom om öl, kan han snart avgöra deras knock-out-potential.
	Andrius från Club Dorado i Vilnius-fandom i Litauen dyker upp, och kramar om Imants Belogrivs, Lettlands Mr. Science Fiction med eget bokförlag.
	Imants går lös på konstverken i kafeterian. Han har tagit ned ett av verken och försöker övertyga oss alla om att vi ska respektera våra förfäder, medan Wolf von Witting gör sitt bästa för att få honom att ställa tillbaka förfadern igen. Efter ett tag får bysten stå, men då ger han sig på de båda utomjordingarna med ljus i hår, istället.
Lite senare, på en pub i staden går diskussionens vågor heta. Om vad, kan vi dock inte avslöja, med mindre än att denna website fastnar i vartenda familje-filter på hela Internet. Imants höjer på nytt sitt j’accuse-finger och kräver att Wolf ska hålla med. Wolf ser mest bara besvärad ut. Något senare, efter en eller annan öl, kroknar dock Imants finger.
	Toms Kriecbergs är en up-and-coming fan i Lettland. Han var min personliga guide första dagen i landet och bara strålar av entusiasm. Det är sådana människor som fandom behöver.
	Wolf blickar kärleksfullt på sin förfader.

Irbene, nära Ventspils

Kongressledningen hade lockat med ett besök vid en före detta sovjetisk stängd stad med ett av Europas största radioteleskop, som numera används för radioastronomisk forskning.

Om du verkligen vill se något unikt, något som du aldrig trodde kunde existera, något post-apokalyptiskt, så är Irbene stället att besöka. Tekno-freaken, likväl som den seriöst intresserade radiovännen med sinne för det extrema, bör definitivt planera in Irbene på sin Baltikum-semester! Är du radioastroniskt intresserad så bör du veta att det inte finns någon större och bättre antenn i norra Europa. Irbene borde bli alla seriösa radiomänniskors Mecka, en vallfärdsort för antennofiler!

	Irbene hittar du inte på någon karta, utom på den här, som jag gjort själv. Den visar en inzoomning från hela landet ned till de enskilda husen, med kommentarer om objekten. Google maps visar Irbene här.
	Vi samlades i arla morgonstunden, några klara och nytra, andra med sömndruckna, grå anletsdrag och underlig huvudvärk från dagen före (kan det ha varit fel på maten?), för en tre timmars färd ut i det okända.

Looted City
	Vi kommer till staden som inte fanns på kartan. Vi kliver ur bilen och så står vi bara där, bland förfallna, sovjetiska hyreshus som ser ut att kunna rasa samman när som helst. Vartenda fönster är sönderslaget. Plötsligt inser jag det oerhörda vi har gjort: Vi har åkt rakt in genom en militär vaktpostering, något som bara för 10 år sedan skulle ha gjort oss fulla med små hål.
Spioncentralen i Irbene hade som mest 2000 personer boende här, officerare, hustrur och barn. Barnen lekte i skogarna runt omkring och hustrurna gick och, tja... man vet inte riktigt vad de kan ha gjort, så här långt från all ära och redlighet. Byn är liksom utkastad mitt i skogen och det finns bara ett hus som skulle kunna ha varit butik. I och med att byn inte ”existerade” kunde man inte bara åka in till Ventspils och göra sig en glad kväll. En hopskrynklad plåtbit på marken är förmodligen en bit av ett tak som blåst ned. Vi undersökte ett urblåst hus, som vi kunde anta var butiken där de boende köpte sin mat. Och sin vodka. Vad annars hade de för roligt här ute? Vi måste också ha en gruppbild, för att bevisa att vi faktiskt varit där.
Vi gick in genom första bästa dörr i detta efter-katastrofen-område och vandrade runt bland förödelsen i rummen. Allt är sönderslaget, stulet, nedsmutsat och förfallet. Rena lyxköket – komplett med barskåp. Enda anledningen till att husen står kvar är sannolikt att det inte gick att köra tvärs igenom dem med stridsvagn. Ändå ger det hela en isande känsla i magen, för exakt samma hustyper står runt hela det forna Sovjet, man känner igen alla detaljer. Det fanns bara en sort... Efter några år utan underhåll faller tapeten ned från väggarna och färgen flagnar.
*
En kalender på en vägg skvallrade om att stället var bebott så sent som 1994 och när Ahrvid böjde sig ner och rotade i skräpet kunde han plötsligt dra fram en gammal rutten gasmask. Naturligtvis. Det ständiga, inbillade hotet från västvärlden ruvade alltid över befolkningen. Man var ständigt beredd på ett anfall, som aldrig kom. När ryssarna drog sig tillbaka förstörde de allt, slog sönder och bar sig åt som... ryssar. Vartenda fönster är trasigt, elmätarna är stulna, till och med vattenrören har man tagit med sig. *Foto: Pekka Sirkiä
På väg ut från byn passerade vi åter vakten, eller vad som var kvar av den. Sovjetstjärnan har rostat och inuti ser det ut som en knarkarkvart. Jag tar en bild på Pekka Sirkiä genom skottgluggen som vakten förmodligen haft till att skjuta objudna gäster igenom. Vi avslutar med ännu en gruppbild från denna osannolika plats.

VIRAC – Ventspils internationella radioastronomiska centrum

Antennen i Irbene (The Radiolocator) var en gång en del av det sovjetiska rymdprojektet. Man behövde kunna hålla kontakt med sina rymdskepp oavsett var de befann sig över jordytan och detta var den västligaste delen av det sovjetiska imperiet. Man hade också fartyg utrustade med antenner i Atlanten och Stilla havet för att kunna hålla kontakten jorden runt. Nå, rymdprogrammet gick ned för räkning och de sista åren användes Irbene mest till spioneri, avlyssning av flygtrafiken (den militära får man tro) över Europa och av telesatelliter. Telefonsamtalen avkodades, spelades in på band och sändes till Moskva. Den sovjetiska varianten av Echelon. När ryssarna drog sig tillbaka sprängde de konstigt nog inte antennerna utan sålde dem till den lettiska forskarvärlden, varpå Ventspils Starptautiskais Radioastronomijas Centrs (Ventspils internationella radioastronomiska centrum) bildades. Det fanns tre antenner från början, av vilka bara 32-meters- och 16-metersantennen finns kvar idag.

32-metersantennen
Antennen är magnifik, fantastisk, ja man saknar ord för att beskriva en 32-metersparabol som väger 600 ton och tronar i ensamt majestät 50 meter över marken på en betongställning som verkar kunna klara en orkan. Den står ensam mitt ute i skogen, på de evigt sneda, ryska betongplattorna som synes behärska varje torg och annan större plats i det forna Sovjet, ständigt lutade i olika riktningar med gräs emellan, som alltid, en måttstock på förfallet.
*
Kontrollrummet har något av 40-talsfilm över sig. De gamla gröna styrskåpen och de runda mätinstrumenten verkar som hämtade ur forntiden. De används inte längre, utan forskarna har lagt ned ett otroligt arbete på att datorisera det hela och behöver numera bara klicka på en stjärna på stjärnkartan i datorn till höger i första bilden, så vrider sig antennen dit. Installationerna i den sista bilden visar spår av hembygge (de tunna ledningarna), növändigt, då ryssarna stal det mesta av kablaget när de åkte. *Foto:Pekka Sirkiä
	Maskinrummet med drivmotorer och elgoner för återkoppling och styrning. Det är inte vackert, inte modernt, men fullkomligt tillräckligt för att styra denna tunga koloss med bara ett par milliradianers noggrannhet. Det finns inte en tyristor inom synhåll, utan all styrning sker med dessa roterande transformatorer.
Ett vittnesbörd om en svunnen storhetstid, när anläggningen vaktades av militär och skyddades av hela sju staket. Numera är det mesta rostigt.

16-metersantennen
	Vi fortsatte till 16-metersteleskopet, även det en imponerande syn.
Antennerna är mästerverk av skeppsbyggeri, jo, för de byggdes på ett skeppsvarv. Man ser tydligt spår av detta, många runda fönster och kraftigt dimensionerade detaljer. Det är också uppenbart att det inte var samma ena som byggde grinden.
*
Vi kom inte in i byggnaden utan fick nöja oss med att stå och dregla utanför. Jag gjorde dock ett skott in genom ett fönster och fick se en elcentral och en algbeväxt vägg. Det kraftiga brummandet från elcentralen avslöjade att det hela var i drift. Observera takplattorna ovanpå elcentralen, inomhus... Bilden till höger visar mig, i färd med min inträngande fotografering. *Foto: Pekka Sirkiä
	Vårt besök i den forna hemliga staden och spioncentralen var slut. Vi tyckte det passade med ännu en gruppbild. En länk till radioastronomerna i Irbene finns här.

Avslutning - utblick

Lettland gav mig många spännande, roliga och intressanta minnen, men mitt hjärta blöder för alla de stackars trasiga, fattiga gummorna som sitter i Rigas gathörn dag och natt och försöker få ihop några få Lats på att sälja blommor ur en liten plåthink, eller några små dekorationer som de gjort själva. Varför är det mest gummor? Vilken sorts liv kan de ha haft? Deras män är väl för det mesta stupade i andra världskriget i den meningslösa striden för Stalin, och de är ensamma kvar och ska försöka dryga ut sin usla pension med lite tiggeri. Kan man tänka sig att dessa skrynkliga stackare en gång var livliga småflickor med lingult flygande hår, som for omkring i parkerna och pratade och skrattade, älskades av sina föräldrar och inte kände till sorg. Söta flickor med ljusa kläder och en förhoppning om ett lyckligt liv. Vad fick de av Sovjetunionen? De fick svälta och sakna, de fick ett uselt kyffe att bo i. Förtalade för sin fattigdom fick de vänja sig vid köld, sorg och usla, slitna kläder. De slutar sannolikt sina liv som druckna trashankar på gatan, dessa eländiga som såg fram emot ett glatt och ljust liv. Vilka minnen bär de inte på?

Så slår en annan bild emot mig. På en parksoffa sitter en gammal vithårig farmor och kelar med en liten flicka, kanske ett barnbarn. Den lilla flickan hoppar på parkbänken och kysser sin farmor. Det finns nog trots allt hopp för både gamla och unga i Lettland.