Sventoji   Allmänt och festande   Stranden   Maten     Parseliu Rojus   Nya kyrkan, Heliga Maria, havets stjärna

Palanga   Birutes grav   Bärnsten och bärnstensmuseum   Konst   Nattliv   Nöjen   Palanga kyrka   Palangas Lourdes   Promenader och parker

På stranden   Rosenträdgården   Soboren   Säg godnatt till solen Klaipeda   Hamnen   Skulpturparken

Kretinga   Allmänt   Kretinga kyrka   Palats - Stadsmuseum   Solkalender   Tiskevicius

Neringa   Juodkrante   Häxkullen   Nida   Sanddynerna vid Nida   Soluret vid Nida

Sventoji Vi börjar längst upp i Litauen, så långt upp som civilisationen sträcker sig, som litauerna brukar säga, med kurorten Sventoji. ”Badort” på litauiska heter ”kurortas”, förmodligen ett ord de lånat från tyskan. Inte kan man anklaga staden för att vara ljuvligt vacker, men ”semester” är det definitivt. Trampbilar, ungar som sparkar boll på bilvägarna och ungar som kastar boll mot den litauiska nationalkorgen. Här ska man ha en lägenhet, en grill, en solstol och en redig kagge öl. Sventoji har varit en liten sömnig sommarstad, men idyllen håller på att ta slut. Bland de märkligt förfallna vilohemsbyggena från sovjettiden skjuter nu nya glashotell upp med raketfart. Palanga verkar vara så utbyggt som det går med rimliga medel, så nu exploateras nästa outbyggda plätt. Den som har en egendom här, nu, 2007, kan göra stora pengar om tio år. Stranden är lång, ja, till synes oändlig, där den sträcker sig mellan Lettlands gräns och flera mil nedåt mot Palanga. Apornas bro - the Monkey Bridge, har funnits i Sventoji i slutet av huvudgatan så länge någon kan minnas. Här var det rökt fisk. Litauerna samlas automatiskt som flugor runt, tja, rökt fisk. De kan helt enkelt inte motstå det. En tunnel i strandgräset. Sventojis centrum har fortfarande prägel av att vara en liten stad, en liten semesterby, men på kvällen ändras det radikalt... Festlivet är inte riktigt lika intensivt i som i Palanga, men även här finns spelarkader och bullriga tivolin. Det nya nu är rökmaskiner. Stackars människor som bor i city. Man sätter sig i den här, spänner fast sig och kastas 25 meter upp i luften och snurrar och kräks. Efteråt kan man köpa allt på video.  Sproing! Här åker någon baklänges bungy-jump. Slak efter gårdagens fest lufsar man mot stranden. Det är floden Sventoji som givit staden dess namn. Sventoji har inget samband med ordet svente som betyder fest, fast man skulle kunna tro det, utan med sventas som betyder helig. Sventoji är ”den heliga” [floden]. Sventojis fyrtorn är en träkonstruktion. Fyrtornet i en dramatisk nattbild. Under det, någon sorts rivningskåk från sovjettiden, ett hotell som aldrig blev färdigt. På svarta natten sveper strålen från fyrtornet runt horisonten, till nöje för alla snedseglare. Precis vid piren står dessa bronsskulpturer av tre fiskardöttrar som väntar och spanar efter sin far. Vinden blåser genom håret. Du ser hur hon spanar mot solen för att se något. Sventojis pir har varit förfallen så länge någon kan minnas. Nu ligger den där som ett dinosaurieskelett som försvinner i dimman utåt sjön. Men stenmängderna i piren är det som håller Sventojis stränder kvar, breda och fina. Förhoppningsvis får den ligga där den ligger. Vandra längs stranden på natten. Det är underbart, och framför allt: tyst. Mitt i badorten står en bucklig och risig hangar från sovjettiden som vaktas av en ilsken tant. Hon tyckte inte om att jag fotade hennes ”arbetsplats” och skrek i flera minuter. Det är den gamla sovjet-rädslan som sticker fram. Det här ser väl trevligt ut? Men titta närmare så ser du att fönstren är trasiga, fontänen utan vatten och underhållet obefintligt. Ett spökhus.  Här fick sovjeterna inte ens tak på huset. Det handlar förmodligen om vilohem för förtjänta arbetare, som de förtjänta byggarbetarna aldrig blev klara med.  Maten Restaurangerna på lilla ”stora” gatan ligger så tätt att man kan hålla på flera dagar utan att gå på samma matställe. De tävlar om att bullra sönder sin gästers öron med litauen-toppen-poppen. Den enda fördelen med den höga musiken, som jag kan se det, är att de ständiga billarmen inte hörs. När oljudet från flera ställen blandas med vrålet från de mobila reklamdiscona som far omkring ute på gatorna tror man ibland att man sitter intill en landningsbana för jetplan. Det förtar matlusten en aning. Vafliai, en sorts mjuka, tjocka våfflor som gräddas på pinne och sedan doppas i choklad och därefter strössel eller kokos eller båda, är ungarnas favorit, och min. Stånden är öppna från 10 på morgonen till 23 på kvällen. Gissa om bagarna är trötta. Valgykla - litauiskt fenomen Börjar semesterkassan tryta, ät bricklunch på valgykla (= matsal, litauisk typ av kafeteria), som den här med jättesvampar utanför. Maten är inte ett dugg sämre än på restaurangerna på fina gatan, men mindre än hälften så dyr. Min näsa blev tvärtom jättelång när den sniffade efter den goda dillpotatisen. Menyn är visserligen begränsad, men du får maten omedelbart, utan att behöva vänta en halvtimme som på en överbelastad restaurang. Utbudet av dricka är det inget fel på och popmusiken kommer du garanterat inte undan heller. Det finns mnga sorters strössel att doppa i, kokos, vallmo, godis, sesamfrön och nötter. Restaurang Titanikas (ovan) är spännande belyst på natten och har riktigt bra mat och dessutom massor av kvällsunderhållning med landets bästa grupper. Tvärs över gatan ser man detta rustika kafé med halmtak och allt. Vart man än vänder sig står det ett kafé och väntar. Restaurangen Sauleta på stora nöjesgatan är mera som en kafeteria. Restaurangen Volunge ligger lite avsides, men det verkar inte vara något fel på stämningen. Restaurangerna kan ta sig märkliga former, med sjöanknytning. Här är det en kommandobrygga till en fiskebåt. Parselio Rojus Parselio Rojus (grisens paradis) i Sventoji är mer än bara en restaurang, det är ett helt underhållningskoncept med bisarra inslag som till viss del kräver historiska kunskaper. Ett diskotek med utbyggd repertoar, kanske man kan säga. Maten är utan anmärkning och priserna är utmärkta för en västerlänning: Sju personer utspisades med diverse grillspett och biffar och sprit och öl därtill, inklusive inträde, för 700 SEK (2007). Själva idén föddes 1995 och har gått varje sommar sedan dess. På vintern håller man dock stängt. Grisen i fråga är en ful herre som underhåller och spexar och det hela blir till en liten historia kring grisen och hans vän straffångens öden och äventyr. Plötsligt hoppar en jätteful Adolf Hitler upp på scenen och börjar vifta och kommendera: - Ein, Zwei, Drei, Vier, alle Menschen trinken Bier! Grisens kompis spelar synt. Annat exotiskt som kan inträffa är karaoke på ryska. Maten är utmärkt: Laxkotlett, till exempel. Sen fortsätter man med oxfilé. Och så avslutar man med revbensspjäll. En liten vän lassar in. Detta kan tyckas vara vanligt disko-hopp, men är egentligen en lovsång till ölet. Straffången sjunger nesliga visor om Sovjet och minns tillbaka till Magadan, fångarnas helvete. Det finns konst utspridd i lokalen, som till exempel detta neonbelysta emblem av en gris-ängel. En grismadam med sex tuttar i klassisk pose. Gästerna har också lämnat teckningar. Här är det en satir över grannländerna som dreglar längtansfullt efter alla godsaker i det nyrika Litauen. Stranden Ja du ser själv, bättre strand finns inte. Men se upp, det finns en kvinnodel där män är bannlysta. Skyltarna är små, eventuellt oläsbara och eventuellt bara på litauiska. Råkar du hamna där kan det bli en kalldusch på fler än ett sätt! Men du får lära dig en viktig del av det litauiska språket. Jaha, så är man super-turist igen då. Måste ligga på stranden. Måste få sand i håret, mobilen och kameran. Stranden lämpar sig utmärkt för sandslott, då sanden håller en kletkoefficient på minst 4,5 på Rücksack-skalan. Sandslott är en litauisk nationalsysselsättning. Här träffade jag för första gången på sjungande sand. När man sparkar med foten i den skriker den ”Peooowww”. Det är första kvällen. Då ska alla traditionsenligt i vattnet (nedan) Vem kan motstå solglitter i vatten? Det blir 1/1000 sekund så skärpan blir fin. En bisol uppstod i ett moln över havet (till vänster).  ...och doppa fötterna innan man vandrar tillbaka och äter Cebureka (pirog). Låt oss så till sist bli konstnärliga och fotografera vattenblänk och nedgående solar. Rikta kameran nedåt för ovanlighetens skull. Försök att exponera molnen korrekt. Inte lätt. Fast det här var nog bara tur. En våg slär lättjefullt in mot stranden. Vad sägs om några mikrosmå snäckskal i en extrem makrobild? Sanden hade lagt sig i intressanta stråk på stranden en morgon. Tyvärr var det på kvinnostranden... Heliga Maria, havets stjärnas kyrka Den nybyggda kyrkan är mycket speciell, så speciell att den blivit en nationell skandal. Vissa kallar den för ett monster. Vacker är den inte. Lokalbefolkningen undviker den på vintrarna för den är inte uppvärmd. De går till den gamla vanliga kyrkan.   Något av det hiskeligaste den kristna världen skådat.   Så här i en vy bakifrån i motljus kan man kanske tycka att den är snygg. Nää, det duger inte från sidan heller. Den höga byggkvaliteten syns kanske bäst i en närbild som denna. Inuti är det långt ifrån klart. Naket betonggolv och stolar från någon nedlagd biograf. Fast ett år senare hade byggarbetet påbörjats igen. Frågan är om det alls går att få stil på eländet. Watch this space for news! Sommaren 2006 hade väggarna blivit putsade, sommaren 2007 hade man fått nya bänkar, men... Nä. Utsidan kan man inte göra något åt, men kyrkan är kanske inte så ful inuti längre (2009). Församlingen tycks rusta upp kyrkorummet allt eftersom pengar flyter in. Biofåtöljerna har flyttat upp på balkongen och rummet har fått riktiga kyrkbänkar. Men utrymmena runt omkring kyrkorummet är obearbetade. Runt rummet sitter kalvariebilder. Men, tja, de är åtminstone väldigt moderna. ”Veronika torkar Jesu ansikte”. Det kan faktiskt finnas en tanke bakom detta monsterprojekt. Sventoji expanderar otroligt och glashotellen skjuter upp ur jorden. Just nu är det ett gytter av risiga små semesterhyddor bara 25 meter från denna jättebyggnad i något som mest liknar en byggarbetsplats, men eventuellt kan krykan passa in fint i en framtida stadsplan av betong och glasjättar. Bevare oss för detta.

Palanga Palanga är stället dit man bara åker, helt enkelt. Denna lilla kustby blir fullständigt överbefolkad under somrarna. Befolkningen växer tiofalt, från ungefär 20.000 till 200.000 personer. De sover på stranden, i parkerna och i skogen runt omkring. Men handlarna och restaurangägarna är laddade till tänderna och klagar inte. Ligga och steka sig på Mallorca eller något annat ställe behövs egentligen inte när det finns ett ställe som Palanga i Litauen. Här finns oändligt mycket vit sand, massor av restauranger, ölställen, nattklubbar, tivolin, diskotek och andra ställen där man kan göra av med pengar. Semesterparadiset breder ut sig Ligga i solen och bli bränd, åka snabb båt och stänka ned alla badande, partaj hela natten, eller stillsam meditation i en park eller kyrka, allt går för sig i och omkring Palanga. Vattnet är varmt och gott och inte så stört-äckligt salt som i Medelhavet. Solen lyste åtminstone på den här bilden. Vitare sand än så här är det svårt att tänka sig. Det har folk i hela Baltikum redan insett, så stället är populärt. Stranden är lång och det går att promenera i det långgrunda vattnet och leka med ungarna. Åh. En till av dessa motljusbilder! Blir man trött på badandet finns det både ett och annat tivoli att skrika i. Det finns massor av begivenheter som ska få ungarna att skrika sig hesa. Dessutom en del stillsammare nöjen för ungar som inte uppskattar fyra g hela tiden. Varför inte gå ut på gatan och köpa (nedan) Blir man törstig och hungrig mitt på dagen vimlar det av pizzerior. Pizzorna i Litauen ligger på sina ställen snäppet över de svenska. ...turistgrejs, sånt där som man bara måste ha just då, men har tappat bort till nästa sommar? Betydligt stillsammare är det i stadsparken, en bit bort från alla skrikande karuseller och restaurangorkestrar. Palanga är en stad som är som gjord för att promenera i. Ta en glass, gå lite till. De stora stråken, där restaurangerna finns, är alltid fulla med glada människor och det luktar grillat överallt. Nöjesgatan, Basanavicius gatve har fiffats upp och det har blivit snyggt, med undantag för de hiskeliga lyktstolparna. Lamporna ska se ut som måsvingar i flykt. Kanske, men varför skrikgula? Det ligger nära till hands att tro att ett företag som har stora intressen i Palanga och vars färg är gult, ölbolaget Svyturys, som äger majoriteten av öltälten i staden, har haft ett finger med i spelet. Lamporna är aningen ljusare än Svyturys-gult, annars hade det väl varit för uppenbart. Man hittar många märkliga saker utefter Basanavicius, bland annat den urgamla Restaurang Banga (Vågen). Det häftigaste arkitekterna vågade under kommuniståren. Rå betong. Vi kan småle åt det nu. Uppblåsbara tivolin med olika två våningar höga monster och King Kongar. En hyllning åt G-krafternas inverkan på människan. Man kan låta skjuta sig i slangbella. Lotteristånden bullrar och dånar, blixtrar och ryker. Allting skriker: ”Gör av med pengar!” Blir det för mycket, gå ned till havet. Där är det lugnt på kvällarna. Utom i disco-öl-stånden. Men se upp! Palanga har en annan sida. Där finns konst farligt nära. Du skulle kunna råka glömma bort stranden. Statyn föreställer den litauiska myten... (nedan) Sen kommer kvällen. Börjar du bli trött, sitt ned, ta en slurk eller köp för all del en varmkorv, av den litauiska sorten, inbakad i brödet. ...om kvinnan Egle och snoken Zilvinas, en älskad saga. Snokens huvud är alldeles nött för alla vill fotografera sig i statyn. I slutet av Basanavicius står statyn av Egle och Kastytis, två mytiska figurer. Ungarna klättrar i statyn hela tiden, men det är tydligen... tillåtet, precis som man gärna vill bli fotograferad inuti statyn av Egle och Zilvinas. Till vår förvåning hittar vi ett äkta sovjetiskt krigsmonument bakom en häck, med hammare och skära och allt. På natten bryter det loss, det som inte var lossbrutet redan på dagen. Här ett par turister som köper rökt fisk och dricker öl. Vafliai, våfflor med sylt är också populärt. Och så spelarkaderna förståss. Popmusiken dunkar tungt runt omkring, medan folk störtar i flygsimulatorerna. Låt oss slutligen titta på restaurangerna. De ligger så tätt på nöjesgatan, Basanavicius, att man inte får in ett knivblad emellan. Här sitter yours truly på en av dem och hinkar öl. (nedan) Här sitter en glad gosse och trivs och avnjuter en litauisk maträtt: Karka, rökt grisben med surkål och en ordentlig öl därtill. Det litauiska ölet är så bra att man definitivt inte behöver importera. En som tagit fasta på det och startat eget bryggeri och dessutom har den bästa maten längs kusten är Juozas matpalats, 4 kilometer från Palanga. Där avnjuter många tusen den utmärkta litauiska maten i slagtålig, rustik litauisk lantmiljö varje dag. Juozas är helt enkelt oslagbart bra. Tyvärr har det gått utför, eller framåt, beroende på hur man ser på det. Basanavicius, nöjesgatan, är nu ett två kilometer långt diskotek. Vill man äta i lugn och ro där, får det bli med hörselskydd. Befolkningen själva klagar på bullret, men ändå blir det bara värre år från år. Är det en party-stad, så är det. Palanga växer så det knakar, men det gamla centrum, till exempel rucklen kring gamla torget och busstationen skulle må bra av att renoveras med bulldozer. Man säger godnatt till solen Vid solnedgången varje kväll börjar plötsligt hela stadens befolkning att röra sig ned mot stranden och ut på piren, för att säga godnatt till solen och se när den sjunker i havet. Det är en tradition, något som sitter djupt i litauerna, eftersom de så länge förnekats havet av olika ockuperande makter. Här finns ingen popmusik och ingen skriker och bråkar. Lämmeltåget går över sanddynerna och ut på piren. Någon sitter eventuellt och spelar stillsamt på gitarr, men för övrigt är det tyst. Det finns många sätt att ta sig ut till pirens ände. Åka båt är ett, trampa cykelbåt ett annat. Flyta på gummimadrass går också bra. Piren inifrån stranden lite senare på kvällen. Nu har folk börjat lägga sig till ro i sanden för natten. Trodde du det fanns hotell till alla 200.000? Nu börjar högtiden. Folk tittar förväntansfullt mot solen som snart ska sjunka ned. Vi går ut mot pirens ände medan solen rör sig nedåt. Piren är vinklad på mitten och helst ska man komma allra längst ut. Nu är det inte långt kvar. Halva solskivan är borta. Nu syns det bara en liten snutt. Alla säger ”Labanaktis”. Och där var den borta. När solen försvunnit och alla hälsat den, vandrar man långsamt in mot land igen. En idylliserad bild, kanske, men det är så här det ska se ut på semestern. Stranden håller tyvärr på att försvinna för att förnumstiga arkitekter tog bort en massa... ”gammal” sten under piren i början av 90-talet. Nu är det bara en remsa på 5 meter kvar av... ...den tidigare 100 meter breda stranden. Förhoppningsvis undgår Sventoji samma öde. Palanga kyrka Kyrkan är byggd i rött tegel och är vit på insidan med rött tegel som bryter igenom i mönster. Snygg. Hög. Spetsig. Precis när man kommer in genom stora porten verkar det en aning mörkt, men kyrkan är sval och härlig mot sommarvärmen därute. Dito. Inslaget av rött tegel är vackrare än om det bara skulle ha varit släta, vita väggar. Ljuset faller in genom de blyinfattade fönstren och gör fina mönster på väggarna. Kyrkorummet är högt och fint och fönstren är gjorda så att det mesta ljuset faller in på altaret, medan resten av krykan är ganska mörk. Det kan vara fint det också. I Bärnstensmuseets park finns en konstgjord grotta som föreställer (Palangas variant av) den franska grottan i Lourdes. Intill finns Birutes grav. Lourdes-grottore finns i flera litauiska städer. Bärnstenen, Östersjöns genomskinliga guld Skogarna som en gång skapade den bärnsten, som under årtusenden spolats upp på Litauens stränder, måste ha varit oerhört omfattande. Stenen, som egentligen är fossiliserad kåda, någon sällsynt gång dessutom med en innesluten insekt, kan om den bearbetas av en skicklig hantverkare, bli till sällsynt vackra konstföremål. De verkliga dyrgriparna visas på Bärnstensmuseet i Palanga. Äntligen är fotografering tillåten och jag kan visa upp de unika samlingarna. Bärnstenens historia redovisas, dess kemiska sammansättning och de olika typer man hittat i olika delar av världen. Bärnstenen är Litauen. Så är det. Skåda igenom en välformad sten och se Litauen. Köp den och ta med Litauen hem! ”Vad fossilen berättar om världens utveckling”, en av de snyggare graferna jag sett, utförd i metall och ädelträ. Tidsåldrarna, kvartär, pleicen osv och de olika bergarter som bildades under dessa. Till höger uttrycks förekomsten av olika mineral och andra ämnen med olika metaller, stål, koppar, mässing etc. Figurerna till vänster visar djurarternas uppgång och fall. Från vänster däggdjur, fåglar, dinosauriernas utdöende mm. Det är praktfullt. De verkliga bamseklumparna tronar bakom tjockt, antireflexbehandlat glas (någon har tänkt). Här är en som både ser ut som en människohjärna och har ungefär samma storlek. Oslipad, rå bärnsten är inte alls genomskinlig. En helt fantastisk samling inklusioner visas, ordnad efter växter, djur och, som här, droppformationer. Här är det släktet myror som fått plikta åt förgängelsen genom att bli inneslutna i kådan. Diverse inklusioner, såsom barkbitar mm. Växtdelar som haft oturen, eller turen, kanske, att bevaras för eftervärlden på detta sätt. Spindlar kunde inte heller hålla sig från att kliva i den kletiga geggan, och titta fram så här 100 miljoner år senare. Ett av de snyggaste bärnstenskonstverken jag sett är denna mosaik av författarinnan Zemaite.  Dessutom finns en mindre avdelning med kommunistisk bärnstenskonst, med Lenin-byster mm förfärligt. Usch. Man går lite längre än vanliga museer och visar dessutom gaskromatogram av olika bärnstenstyper från hela världen. En bärnstensslipares verkstad. Notera pigtittaren med bärnstensinlägg. Glöm inte bort att museet engång var ett slott som tillhörde den adliga släkten Tiskevicus, ända tills adelskap blev dödligt ohälsosamt. Slottsträdgården är vacker och symmetrisk och används bland annat vid bröllop. På natten är slottet förtjänstfullt fasadbelyst. Statyn av Kristus som står just vid ingången till trädgården är skulpterad av dansken Thorvaldsen. Palatset lite från sidan. Den åttkantiga byggnaden var kapell på Tiskevicius tid. ”Schloss Palangen” står det på ritningen från 1896. Ett snitt genom trapphusen. Bakom museet finns Tiskevicius rosenträdgård... med de allra underbaraste rosor av alla sorter... ...och här är en till. Om Feliksas Tiskevicius Bärnstensmuseet var en gång ett av den adliga släkten Tiskevicius 99 litauiska slott. Det beboddes senast av greve Feliksas Tiskevicius. Han inte bara samlade bärnsten och tillskapade rosenträdgården utan ordnade också piren i Palanga och en hamn som inte finns mer. Slottet kallas på de tyskspråkiga ritningarna för Schloss Palangen och byggdes 1896. När kommunisterna tog över förstördes och stals mycket av inredningen och Tiskevicius fick fly till väst (minst en av tiskeviciusarna hamnade dock i Sibirien [enligt Anne Appelbaum, Gulag (Gulag - A History), 2003/2005 ISBN 91-7263-658-0]). Slottet gjordes om till museum och kapellet, den åttkantiga delen till höger med kupol, tömdes på sitt innehåll. Den är idag butik. Innerväggarna är helt vitmålade och det enda som i övrigt finns kvar är podiet där altaret en gång stod. Birutes grav - Birutes kulle En del av slottsparken kring Bärnstensmuseet ägnas åt Litauens första drottning Birute. Hon var dotter till en zemaitisk storman och levde under hednatiden. Hon gifte sig med kung Kestutis 1349 och anses ha mördats 1382 eller 1383, dränkt i sjön Galve vid slottet Trakai efter en släktfejd. Hennes fiktiva grav har anlagts på en kulle i slottsparken nära Palanga, en kulle som en gång var en hednisk kultplats avsedd för elddyrkan, där det fanns en arkeologiskt belagd kalender som användes för att förutsäga olika celesta händelser. Birute ska ha varit en ”vaidilute”, en eldvakterska, en prästinna vars liv var helgat åt gudarna. Om en vaidilute gav sig åt en man var straffet döden, men när kung Kestutis kom och tog för sig gällde detta tydligen inte. På kultplatsen står numera ett ortodoxt minitempel från 1860-talet. Birute är älskad och högaktad av alla litauer. Många kvinnor bär hennes namn och alla städer har en Birute-gata. Vid ingången till området står en staty av Birute benämnd ”Tau Birute” (Till dig, Birute). På Birutes kulle står numera ett kristet kapell. Inuti kapellet är det så här snyggt, med en gyllene ikon av Maria. Soboren utanför Palanga Den här kyrkan, en rysk-ortodox sobor kallad ”Ivera, Guds moders ikon” (Ivera icon of God's Mother), ligger en bit utanför Palanga, på den nord-sydliga kustvägen. Man kör oftast snabbt förbi den, kanske beundrar man glansen i lökkupolen, men inte mer. Och det är tråkigt, särskilt som det inte finns sura tanter inuti som säger att man inte får fotografera. Fast det är ju inget ställe där litauerna springer så ofta, direkt. Den här församlingen verkar väldigt rik, lite i rikaste laget. Lökkupolen är den blankaste i världshistorien. Normalt är soborerna inte så här välmående och det ligger nära till hands att tro de får pengar från ”någonstans” för att visa fortsatt rysk närvaro i den numera helt kapitalistiska högborgen Palanga. Ikonostasen är överdådigt enorm. Här har man inte sparat på bladguldet, inte. Alla de heliga blickar ned på oss, i massupplaga. Och allt är tipp-topp. Inga sprickor, inga fuktskador. Ikonerna är nyfernissade och helt ospruckna. Titta nära och titta noga. De är mycket vackra. Hon här till vänster är alldeles fantastisk! Det är första gången jag sett matoffer i Litauen. Här är det ris, bröd, godis och olja som offrats. Det finns en liten butik också, där man kan köpa rökelse och ikoner. Kolla reglerna för utförsel av ikoner, bara.

Klaipeda Klaipeda är Litauens största hamnastad och en viktig sådan eftersom den är den nordligaste isfria hamnen i Baltikum. Men det är bara att erkänna det, Klaipeda är inte särskilt upphetsande. Här finns allt, enorma shoppingcenter, restauranger, banker, hamnen, färjorna till Neringa och Sverige, men inte så mycket snyggt att titta på. Gamla stan, ja, man går igenom den ganska snabbt och kan konstatera att den inte är särskilt gammal. Teatern där Hitler stod och skrek kan eventuellt höja några ögonbryn. Ölbryggeriet Svyturys (fyrtorn) dominerar staden helt och för övrigt även resten av landet. Man kan nästan tro att man befinner sig i landet Svyturys med huvudstaden Utenos. Nu har jag varit elak mot Klaipeda, men vem som helst får komma med bildvbevis på motsatsen. Stadens stolthet är segelfartyget och restaurangen Meridianas, som allt annat fullt med Svyturys-reklam. Det går färjor åt alla håll. Den här är en bilfärja som går i skytteltrafik över till Neringa, det kuriska näset. En helt vanlig höghussida ganska nära centrum. Inte häpnar man över skönheten, utan det är sovjetiska urk-hus typ A. Renovering anbefalles. Hamnen är värd en rundtur, även om det inte är så lätt att komma in. Det här tycktes vara båtkyrkogården. Kranar i aftonsol. Ser ut som ett helt litet berg, eller hur? Svyturys är ett företag som tycks ha hur mycket pengar som helst för sponsoring och reklam. Detta torg mitt i stan har helt bytt identitet och blivit till Svyturys-torget. Skulpturparken Helmysko, även kallad Martynas Mazvydas Skulpturträdgård, är ett mörkt och underligt ställe. Just det här föreställer förmodligen en bomb. Eller en rundbullig ubåt? En ängel med ovanligt långa tår, men lite hopvecklad. För ovanlighets skull en vacker skulptur av en kvinna. Två spöken? Och här, havsvågor. Jag har personligen lite svårt att begripa att man kan låta en central skulpturpark förfalla och växa igen. Många av konstverken har haft metalldelar, men dessa har blivit stulna. Men parken kan säkert användas att spela in underliga filmer i. Här har du första snälla bilden av Klaipeda, dock tagen i Vilnius… As myliu Klaipeda - Jag älskar Kalipeda. Det var en grupp skolelever från Klaipeda som hade sådana här sjalar vid Skolungdomens sångfestival i Vilnius 2005.

Kretinga Kretinga är en liten semesterstad en bit in i landet från Palanga räknat. Här är livet mera avslappnat, för att nu inte säga... dött. Staden har tre sevärdheter, sin mycket höga kyrka och Tiskevicius palats (numera museum) och solkalendern. Stadsparken. En bit från kyrkan, i sagda stadspark, finns en grotta bakom galler. Det är den lokala kopian av den heliga grottan i Lourdes i Frankrike, där så många under har skett med troende katoliker. Här hängde dock inga kryckor på väggarna. Det som faller en i ögonen härnäst är något som håller på att falla ihop alldeles, grinden till kyrkogården. En titt in genom grinden avslöjar den typiskt litauiska, lite oordnade kyrkogården med blommor som växer högt och vilt, inte alls som i Sverige där vi bara har raka rader med välpolerade gravstenar. Går man vidare hittar man ett högt, mystiskt och låst gravkapell på en kulle bland ogräset. Kretinga kyrka och kloster Kretingas kyrka är mycket hög och tornet syns vida omkring. Inuti är den inte särskilt överdådig, mest bara slät och vit, men den har varit finare, kan man se på de fåtaliga väggmålningar som finns kvar. En ovanlighet är att orgeln saknas - måhända stulen - och är ersatt med ett batteri högtalare. Kyrktornet är alldeles våldsamt högt och spetsigt. Jag har lyckats ta bilden så ställningarna inte syns så mycket, men fasaden håller på att repareras. En intressant detalj är en skulptur av en munk en bit upp på tornet. Han ser ut som om han just skulle till att... Ja, tolkningen är fri. En ovanligt vacker skulptur av den Heliga Maria i en stor rabatt pryder ingången. De mittre altarna i närbild. De är förfärligt höga. Mittskeppet. Vitt är det, alltihop. Allra yttersta vänstra sidoaltaret. Yttre vänstra sidoaltaret. Vänstra sidoaltaret. Högra sidoaltaret. Yttre högra sidoaltaret. Allra yttersta högra sidoaltaret. Tiskevicius palats – Stadsmuseet Ett trevligt litet palats med en tillbyggd vinterträdgård (korkat!) till vänster. Efter Sovjets ockupation stadsmuseum. Zoomar vi ut lite ser vi att palatset är förstört i och med att sovjeterna byggt ihop det med en anskrämlig jättebyggnad, en byggnadsstil som kan få varje palats att likna en transformatorstation. Taket i paradrummet är snyggt! Andra våningen har bevarats någorlunda intakt sedan greven levde där. Där finns autentisk konst, även om mycket av den stulits under sovjettiden... ...men tavlorna har otäcka bubblor och alltihop nästan dryper av fukt. Ett myntkabinett finns också, föga intressant, bortsett från en tavla med den litauiska valutan från frihetstiden 1922-1939. Fukten förklaras av vinterträdgården, ett växhus med allehanda tropiska växter, palmer, kaktusar och en bassäng i mitten. Snygg i och för sig, men fuktigheten håller på att få resten av palatset att mögla ihop och om ett tiotal år kanske konsten inte finns längre om man inte gör något åt saken. Skaffar en dörr till exempel. Palatsets bottenvåning är ett museum för diverse föremål från 1920-30-talen, konst, musikinstrument, trattgrammofoner mm, som dock inte inspirerar särskilt. I källaren finner vi utställningar med järnåldersfynd som grävts ut i trakten kring Kretinga, inte så kul. Men det finns ett rum med dokument kring de stora deportationerna av litauer under sovjettiden och ett antal montrar med bilder och föremål kring Skogsbröderna (Miske broliau), de litauiska partisaner som fortsatte gerillakriget mot Sovjet ända till mitten av 1950-talet. Definitivt inte kul, men mycket lärorikt. Om Tiskevicius Greve Tiskevicius tillhörde adeln i Litauen, innan detta i slutet av 1930-talet blev dödligt farligt, och ägde inalles 99 palats. Orsaken till att han inte hade 100 var att skatten då ökade markant. Endast några av palatsen är kvar, i form av museer, eller i några fall som fabriker, till exempel ett mattväveri, men de flesta lät sovjeterna förfalla. Ett av dem är numera bärnstensmuseum i Palanga och ett annat ligger vid sjön Galve i Trakai. En ättling till Greve Tiskevicius lever än idag i Palanga. Han kom tillbaka till Litauen efter Sovjets fall, men hade inte råd att underhålla palatset i Palanga och skänkte detta till litauiska staten, mot att han fick bostad intill evärderlig tid i Palanga. Efter många pinsamma stridigheter fick han det också. Grevinnan Immaculata Tiskevicius (den obefläckade). Eländes otyg! Ett otyg man finner på många östmuseer är att de vill ha extra betalt för att man ska få fotografera, i detta fall dubbelt så mycket som hela inträdet. Jag arbetade mig igenom museet och fotograferade här och där utan problem, men när vi kom till ett rum med modernt träsnideri var det stopp. En ilsken tant kom och protesterade och sa att det var förbjudet att fotografera, trots att vi köpt tillstånd. Vi kollrade bort henne och jag tog några bilder ändå. Här är sura tanten. Sån otur för henne att hon skulle hamna på Internet! Här är bilden som orsakade allt bråket. Några snidade skålar för öltilltugg, inte mycket att snacka om? När vi klagade i kassan sa damen: ”Jasså är det Violeta nu igen, ja hon brukar göra så där”, men någon förståelse visade de inte. Bär de sig åt så där, stå på dig och kräv att få tillbaka på fotobiljetten. Solkalendern i palatsparken I palatsparken restes år 2002 en solkalender. På skylten står ”solur”, men det är att ta till mycket i underkant. Monumentet består av en hög, ornamenterad spira som kastar sin skugga på olika ställen klockan 12 vid olika tider på året. Vi funderar på hur man kalibrerar en sådan kalender. Antagligen med bulldozer. En fördel med detta offentliga konstverk är att det är helt resistent mot åverkan. Vill ungdomarna förstöra det får de använda lyftkran. Flata, polerade stenar visar viktiga datum i den litauiska historien, såsom slaget vid Zalgris (Grünewald) där man slutligen klådde korsriddarna och olika andra figurer utvisar andra viktiga datum, som höst- och vårdagjämning. Gunilla gungar i höstdagjämningen Nyåret, bild genom heliga tre kungars fnorp. Bild genom julehjulet, som visar var skuggan träffar på juldagen. Vårdagjämningen.

Neringa nationalpark - det kuriska näset Litauerna får något drömskt i blicken när man säger Neringa. Halvön ör det ultimata, det vackraste och det man allra helst vill besöka i sitt land. Den är ett skyddat nationalparksområde där man inte får elda, tälta eller bära sig illa åt. Halvön ligger som gräns mot det kuriska innanhavet (Kursiu mare eller lagunen) som den helt innesluter och Östersjön vars fulla kraft den får ta emot när stormarna ryter. Åker man norrifrån kommer man i ordning till städerna, eller snarare små långsträckta byarna Juodkrante (svart-strand, eftersom stranden har svart sand), Pervalka, Preila och slutlien drömmens höjdpunkt: Nida. Här ska man bara gå omkring och beundra naturen och byggnaderna. De är olika allt annat på jorden. Blir man hungrig är det bara att välja bland matställena. Men det är inte billigt i Nida, restaurangerna är inriktade på tyska turister och priserna är högre än i Vilnius. Gå upp på stora dynen istället, det är gratis. Men ramla inte ut över kanten, det är inte gratis! Neringa är numera också säte för flera årliga musikfestivaler, som Nida-festivalen. Ibland kommer det så mycket folk så maten tar slut. Zuvedra, fiskmåsen följer oss överallt. Utsikt från Nida mot den stora sanddynen. Man kommer till Neringa med färja från Klaipeda. Från vågbrytaren i Nidas hamn och en vy in mot staden. En fiskebåt i hamnen med den typiska vindflöjeln i masttoppen. En segelbåt på väg ut genom öppningen i vågbrytaren, ut på det kuriska innanhavet. Stadshuset i Nida, ligger betecknande nog på Sanddynsgatan. Långa, långa, 45°-iga tak är den traditionella byggnadsstilen på Neringa. Ja, alltså...  Den nya kyrkan är utformad precis som de traditionella husen i Nida, med långt, sluttande tak. Nya kyrkan från en annan vinkel, från samlingsplatsen utanför. Den kunde har varit hypermodern och hyperful, men den är faktiskt riktigt vacker inuti. Vad sägs om det här? Högblankt golv. Man orgeln var elektronisk, tyvärr. Nidas gamla evangelisk-luterska kyrka från 1888. De här gravarna på kyrkogården kring den gamla kyrkan är mycket åldriga, från 1700- 1800-talen. Här är ännu fler urgamla gravar. Markeringarna kallas krikstai. De började användas på 1600-talet i Litauen. De traditionella, snidade takprydnaderna och vindflöjlarna på fiskebåtarna fungerar som adresslapp. Alla figurer är olika och alla vet vem som äger vilken. Sanddynerna vid Nida Neringa är ett mytomspunnet område och många fotografer har gjort fantastiska bildserier därifrån, av böljande sanddyner, brännande sol eller fantastiska, vintriga landskap. Så icke jag. Det här är vanliga turistbilder. Pittoreskt är bara förnamnet. Sanddynerna vid Nida, och över hela Neringa, ligger inte still utan rör sig hela tiden. Under historisk tid har åtskilliga städer blivit begravda och fått överges flera gånger om. Så fortgick det tills en man vid namn Kuvertas och hans son började plantera lågväxande tallar och stoppade sandens vandring. De är numera en slags hjältar. Jättekvinnan Neringa sägs ha skapat sandreveln för att skydda sin faders slott vid Nemunas mynning mot stormar. Hon bar sand från stranden i sitt förkläde i många dagar för att skapa en vågbrytare och till sist gick förklädet sönder och en extra stor sandhög bildades, dynerna vid Nida. Det är en stor skönhetsupplevelse att gå upp på stora sanddynen Parnidzio, halka omkring med fötterna i varm, vit sand och titta ut mot haven på båda sidor om Neringa. Ett långt panorama från toppen av dynen finns bland Panoramor. Det finns inga skyltar som pekar mot Parnidzio kopa och soluret, men du ska åka av vid campingplatsen. Om du kommer till gränsstationen mellan Litauen och Kaliningrad har du åkt för långt. Den tyske författaren Thomas Mann bodde i Nida mellan 1930-1932. Förmodligen bra på något sätt, men jag är dålig på tyska författare, tyvärr. Från toppen av den stora sanddynen Parnidzio kopa (”sanddynen vid Nida”) kan man blicka ned norröver mot Nida i en fantastisk vy. Svänger man lite mer åt höger (ostvart) kommer mer av det kuriska innanhavet i bild och Nidas hamn framträder i sin helhet. Tittar man rätt österut ut mot havet, så ser man havet, förståss och man börjar förstå den enorma mängden sand. Alldeles intill finns ett solur och kalender i polerad granit som föll i en storm 1999. Den är av ganska sent datum, men om man står ensam där... kan man tro att man befinner sig på någon slags ålderstigen kultplats. Stenen är huggen full av runskrift, men har gått av på mitten, antagligen i en storm. Runorna har tytts och lyder bara futhark-futhark (abcdefg-abcdefg). Forstätter man söderöver blir det mest blandad vegetation i vägen. Du ser fortfarande en skymt av havet. Annars är det bara sand och sand och mera sand. En vy söderut mot den litauiska gränsen mot Kaliningrad. Så här nära Ryssland har jag aldrig varit förr. Så blir det lite pirrigt när vi börjar ägna oss åt stormaktsspioneri. Med telet ser man några svarta prickar som visar sig vara flaggor som utmärker demarkationslinjen mot Ryssland. Häxkullen i Juodkrante - Raganu kalnas Halvvägs ned på Neringa ligger Juodkrante och här samlas träsnidare från hela Litauen och bor i någon sorts kollektiv för att skapa nya figurer till häxkullen. Det hela började 1979 och ska visa hur världen är full av häxor. Kullen är en park med en slingrande stig igenom, där man går och tittar och skrattar och undrar och ryser åt alla de fantastiska figurerna. En del ska man bara titta på, andra kan man sitta på, barnen kan rida på några, andra kan man knirka med öron eller tungor på, ytterligare andra är rutschkanor och så vidare. Här finns det mesta av den litauiska mytologin återgiven i trä. En liten varning, grönmurket trä är svårt att fotografera mot en bakgrund av grön skog. Ingången till parken flankeras av en svart, stor onding med långa knirkiga öron som man ska svänga på. Egle och snoken är en av de vackraste litauiska myterna. Hon är en människokvinna som lockas att gifta sig med snoken Zilvinas, men hennes bröder dödar snoken och Egle förvandlar sig i sin sorg till en gran (egle) och sina barn till andra trädslag. Roliga gubbar. Den förste säger Oooo, den andre är skogvaktaren, den tredje har en stor, lös tunga som man kan gunga på, den fjärde är en kung och den sista föreställer brandmännens helgon St. Florion. Neringa är en mytisk figur som givit sitt namn åt sandreveln och den här serien föreställer hennes liv, från det att hon föds ur havets skum och kommer till sin fars slott, skapar sandreveln som får hennes namn, möter sin man Naglis och slutligen åter blir till havsskum. Två häxor som spelar kort, en häxa på väg att flyga i väg på sin kvast, ingången till helvetet med Djävulen i egen hög person som välkomnar, därefter en närbild på Djävulen, och slutligen kvinnan som lurade Djävulen att dansa tills solen gick upp. Olika sorters sittplatser där man kan vila sig under promenaden. Den sista ser mer ut som ett offeraltare och en stor elak präst. Här är det vädret som porträtterats i olika skepnader: Den första visar en häxa som skulle göra regn men misslyckades och det regnade grodor istället. Den andra är Migle, dimman och hon är blind. Den tredje är Perkunas, åskan och man ser hur blixten slår. Neringa är starkt förknippat med fisket och de två sista figurerna föreställer fiskare. Notera prydnaderna i masttopparna, mycket vanliga på båtar och på hustak.