Uppdaterat 2010-03-19
 

Sökväg: Startsida > Gallerier > Litauen > Zemaitija


Zemaitija, låglandet, potatisbullarnas paradis

Zemaitija, åkerlandskap

Zemaitija är fullt av storkar. Det är hit de har flyttat allihop, när Sverige blev av med dem. Se till så du inte förvandlar denna stolta fågel till stork-mos när du kör på landsvägarna, för de är ofta ute och promenerar.

Zemaitija är låglandet i norr, närmast kusten. Landskapet är helt platt med bara någon liten kulle här och där. Zemaitierna är ett eget folk, som är annorlunda än inlandslitauerna. De är sega, hårda säger några, och var de som längst stod emot korsriddarnas försök att kristna landet på 1400-talet. Hur mycket resten av Litauen än skrattar åt den zemaitiska dialekten, kan de inte hjälpa att de faller handlöst för maten; de bumliga zeppelinarna, de zemaitiska potatispannkakorna med fläsktärningar, och ”koldunai” - den inhemska raviolin med svamp eller kött. Hela Litauen slafsar i sig med lika god aptit. Den här artikeln beskriver en synnerligen minimal utfärd i Zemaitijas inland, som bara ger en liten sniff av allt som finns att se. Visst, allt är inte bra. Om 80 % av alla mytologiska stenar, berömda personers födelseorter och underliga stensamlingar på kartan är tråkiga, finns det fortfarande en rest på 20 % som är värd att beskåda. Här ska du få av båda sorterna.

Detta är lägsta nivån. Klicka på bilderna för att få förstoringar!

Johannes Nepomuks kyrka, Kalnalis
Jungfru Marie himmelsfärds kyrka, Salantai
Kalnalis
Mosedis
Orvydas lantgård, skulpturpark, Salantai
Salantai
Vaclovas Intas stenmuseum, Mosedis
För zemaitisk mat, se Pas Jouzapas i kapitlet Vardagsliv.

Orvydas lantgård, skulpturpark

Kazimieras Orvydas (1905-1989) och Vilius Orvydas (1952-1992), far och son, deras kristna tro blandad med mysticism och en god portion knäppighet, förlåt, konstnärlig frihet, har åstadkommit en skulpturpark av det exotiskare slaget i ett utslag av folklig monumentalism, som har kallats ett monument, en nationalsång, ett ode till individualismen och den mänskliga själen. Vilius Orvydas var djupt troende och fungerade som andlig ledare för många, och på en plats i parken finns ett fält dit pilgrimer ofta kom för att få vägledning av honom.
Ska du bara se en sak i Zemaitija måste det bli Orvydas skulpturpark utanför Salantai, på en plats kallad Gargzdele, även om Vilius själv i en intervju helst inte ville att den skulle kallas för museum. ”Det här är inget museum, det är en andlig samlingsplats” sade han. Hela parken andas mystik, en blandning av kristen tro, astrologi och en dragning åt det hedniska. Och en massa andra dragningar!

Orvydas skulpturpark, rysk stridsvagn

Vid ingången möts man av det fruktansvärdaste hotet av alla, en rysk stridsvagn.

Orvydas skulpturpark, rysk stridsvagn

Vid närmare betraktande ser man att den kört fast i geggan, börjat bli överväxt och är trasig i största allmänhet.

Orvydas skulpturpark, rysk stridsvagn

Orvydas stillsamma övertygelse har förvandlat hotet till något hjälplöst, en symbol för sovjetmakten som föll sönder.
Stridsvagnen har för övrigt tidigare stått på vakt på en betongsockel vid militärkyrkogården mitt i Salantai där den nu som tur är inte längre står, utan får plikta åt förgängligheten i Orvydas park. Efter Sovjetunionens fall ville man inte ha stridsvagnen kvar i staden, men visste inte var man skulle göra av den. ”Men, ställ den ute hos mig då” ska Vilius ha sagt.

Orvydas skulpturpark, porten till Paradiset

Vi börjar vår tur i parken genom att gå in genom Porten till Paradiset (Petrus port, Petrui vartai), så chickt skrivet med elsvets på den avlånga, rostiga plåtskylten.

Orvydas skulpturpark, familjen Orvydas vapen

Orvidu herbas, familjen Orvydas vapensköld.

Orvydas skulpturpark, kyrkklocka

På ett ställe står en kyrkklocka. När vi drog i repet och klockan ljöd, svarade åskguden Perkunas med tre knallar. Därför är hela den här bildserien tagen i regn. En riktig fotograf backar inte för lite regn.

Särskilt utmärkande verk

Orvydas skulpturpark, skulptur av kvinna

En av de få kvinnorna i Orvydas arbete. Mycket vacker.

Orvydas skulpturpark, möjlig Dalek?

Är det en dalek som står där i mitten?

Orvydas skulpturpark, möjlig raket?

En raket av plåtrör. Kanske.

Orvydas skulpturpark, roterande hus

Ett snurrande hus. Man får gå in och snurra på en ratt.

Orvydas skulpturpark, Utbrytare

En utbrytare. Men ser tydligt hur figuren vill ut ur stenen.

Orvydas skulpturpark, Utbrytare

Går man närmare ser man vilket fantastiskt stenhuggeri det är.

Orvydas skulpturpark, zodiaken

Zodiaken.

Orvydas skulpturpark, solsystem med mera

Solsystemet finns återgivet på stentavlan till höger. I planeterna finns Fader Vår inskriven, baklänges.

Orvydas skulpturpark, Orvydas korskulle?

Orvydas korskulle? Det står ett altare i mitten av alltihop.
Många stenandar, trädandar, lidande träd, sovande stenar, gäspande stenar och halvfärdiga skulpturer ligger överallt. Denna bildserie visar bara ett mycket litet urval av allt det fantastiska, underliga, knasiga, halvfärdiga, astrologiska, mystiska... Jag gör inte ens en ansats att försöka placera allt i den ordning man möter det i parken, utan snarare i kategorier. Frågan är om det finns någon ordning. Serien avslutas med en bild av stenhuggeriverkstaden.

Orvydas skulpturpark, gubbe 1 Orvydas skulpturpark, gubbe 10 Orvydas skulpturpark, gubbe 11 Orvydas skulpturpark, gubbe 13, trädande Orvydas skulpturpark, gubbe 14, sovande sten Orvydas skulpturpark, gubbe 2 Orvydas skulpturpark, gubbe 3 Orvydas skulpturpark, gubbe 4 Orvydas skulpturpark, gubbe 5 Orvydas skulpturpark, gubbe 6, sovande sten Orvydas skulpturpark, skulptur av en ängel Orvydas skulpturpark, gubbe 7 Orvydas skulpturpark, gubbe 8, sovande sten Orvydas skulpturpark, gubbe 9 Orvydas skulpturpark, diverse stenar Orvydas skulpturpark, stenhuggeriverkstaden

Orvydas kristna tro och ett märkligt ingripande av Michail Gorbatjov

Vilius Orvydas motsatte sig sovjetregimen och dess ateism och de var inte sena att hämnas med ständiga trakasserier. Parken utdömdes som ohälsosam och instabil och konstnärerna anmodades att demontera den. Flera ton sten kördes bort, och Orvydas anklagades för att ha stulit ”sovjetisk egendom” (stenarna alltså). Han fick dock snart nya stenar av befolkningen runt omkring.

Orvydas skulpturpark, pilgrimsängen

Det hände ofta att pilgrimer kom till Vilius, och detta är ängen där han predikade.

Orvydas skulpturpark, Golgata

Det är kanske uppenbart att detta är Golgata?

Orvydas skulpturpark, Se upp!

Uppenbarligen är vägen till frälsning uppåt!
En dokumentärfilm som spelades in 1992, just det år Vilius avled, visar hur president Michail Gorbatjov kom på besök en dag. Han frågade Vilius: ”Vad har du begått för brott, eftersom folk är så elaka mot dig?” ”Jag tror på Gud” blev svaret. Efter det lättade myndigheternas tryck.

Orvydas skulpturpark, Orvydas bostadshus

Mitt inne i all bråten, förlåt, massan av skulpturer, hittar vi Orvydas bostadshus.

Orvydas skulpturpark, Orvydas bostadshus, altaret

Det är nästan alldeles mörkt inuti, men några långa exponeringar avslöjar i tur och ordning altaret...

Orvydas skulpturpark, Orvydas bostadshus, sovloftet

...trappan upp till sovloftet och dess utsmyckning, en dryckesscen...

Orvydas skulpturpark, Orvydas bostadshus, ytterdörr

En titt ut genom dörren.

Orvydas skulpturpark, Orvydas bostadshus, gubbe i strandkanten

Vid strandkanten utför sitter en konstig gubbe hopkrupen.

Orvydas skulpturpark, Orvydas bostadshus, ätkammaren

och den därunder belägna ätkammaren.

Bristande underhåll

Orvydas skulpturpark, Orvydas systers bostadshus

Här, i detta alldeles vanliga hus, bor systern Palmira Orvydaite-Beniusiene.

Orvydas skulpturpark, illa underhållna statyer

Det är mycket trasigt i parken. Underhållet brister på grund av sviktande ekonomi. Jag tillåter mig att visa upp systerns skylt med en vädjan...

Orvydas skulpturpark, skylt med vädjan om bidrag

om bidrag från alla godhjärtade människor, för att få ihop till ett larmsystem, underhåll av trasiga skulpturer, ett kafé och några hyddor för gästande konstnärer.

Familjen Orvydas gravar på Salantais kyrkogård

Orvydas grav

På Salantais kyrkogård i Gragzdele (inte soldatkyrkogården) ligger både Kazimieras och Vilius Orvydas begravda i en grav de huggit till själva, dock helt utan namn eller dödsdatum.

Orvydas grav, detalj

Kazimeras dog 1989 och sonen Vilius 1992, i kommunismens sista skälvande minuter. Symbolen för Litauen är lagd i svart marmor mitt på graven.

Orvydas föräldrars grav

Intill ligger deras morföräldrar. Även den graven är huggen av Orvydas.

Mosedis: Vaclovas Intas stenmuseum

Mosedis-borna ansåg själva att deras stad var en av de tråkigare i landet. Där fanns inget särskilt alls att beskåda. 1955 fick sjukhuset i en ny läkare och amatörgeolog som hette Vaclovas Intas (Vatslovas), som ganska snart upptäckte de lustigt formade stenarna i trakten runt omkring, och började flytta dem till sjukhusets trädgård på sin cykel. Med tiden blev det så många stenar att han fick ihop till ett helt museum av stenbumlingar. Numera har Mosedisborna upptäckt charmen med stenbumlingar med underliga former och alla måste bara ha en i trädgården.

Sezamai - atsidaryk! (Sesam, öppna dig) står det passande nog på porten till museet. Där inne hittar man - stenar.

Och en del vackra miljöer, men ändå mest bara stenar.

Det ska erkännas att en del stenar har ovanlig form, och att det finns en portal av kvarnstenar. Dessutom en gammal amerikansk soldathjälm.

Ett ankare och en stor propeller, dock ej av sten, med påskriften: ”Hednisk helgedom”. I ankaret hänger två ”bomber” av järn, kallade ”Nefertites och Kleopatras örhängen”.

För inträdet får man också se de geologiska samlingarna med diverse sand och sten (nähä?) och gallstenar (karln var ju läkare också). En enda lustighet är stekpannan med platta stenar, kallad ”Zemaitiska pannkakor”, efter en populär maträtt med ungefär samma utseende.

Det pågick ett bröllop bland stenarna. Det såg inte särskilt roligt ut, men bröllopsgästerna var påverkade av någon substans och flamsade och bråkade. De kanske hade sten-kul?

Lite närmare stadens centrum finns en mindre samling med berömda stenar skänkta av olika länder och institutioner.

Det vore inte Litauen om inte en del stenar ärats åt olika hjältar, såsom Lituanica-piloterna Stepanas Darius och Stasis Girenas, en åt Vilnius Universitet och en åt Island, det första land som erkände Litauen efter frigörelsen 1991...

och en sten som spräckts av blixten. Och det måste ha varit tämligen sent eftersom brottytorna är ganska färska.
Men ett stenmuseum är ändå bara stenar och inte så spännande att man direkt jublar, om man inte är geolog förståss. Sannolikt vallfärdar geologerna hit och står och slickar montrarna med olika sorters sand och går och klappar på de cirka 200 stenbumlingarna som hämtats från trakten runt omkring, som deponerats av inlandsisen eller skänkts av olika nationer, som Sverige, Finland, Lettland osv. Den får en poäng på intressant-skalan för oss icke-geologer.

Ärkeängeln Mikaels kyrka var vit och stor och stängd. Det är en kalvariekyrka med småkapell med...

alla Kristi lidandes stationer runt omkring. Även de var stängda, men vi knackade upp några stycken och tittade inuti.

En titt in i det allra heligaste. Det var inte särskilt mycket låst, nej.

I övrigt erbjuder Mosedis inte så mycket. Tja, man kan köpa bullar med vallmo i det minimala snabbköpet och titta på alla villaträdgårdar där folk har fyllt på med underligt formade stenar. Det är som sagt status här. Det här är inte stans finaste hus men ändå...

Katedralen i Salantai: Jungfru Marie himmelsfärds kyrka

Zemaitierna är inte som alla andra, de är kapabla till de märkligaste saker. Mitt ute i ingenstans, efter många mil grusvägar kör vi in i byn Salantai, och man ser de två enorma kyrktornen på långt håll. Tornen sitter på en lika enorm katedral med torn, tinnar och spetsbågar. Det är Jungfru Marie himmelsfärds kyrka, ett fantastiskt byggnadsverk värdigt en storstad, som hamnat ute bland korna och höstackarna. Kyrkan byggdes mellan 1906 och 1911 under ledning av den svenske arkitekten Karl-Edvard Strandman. Tornen är 70 meter höga.
Salantai är i övrigt ett litet bondesamhälle där det mesta verkar nedlagt och mjölkbilarna kör omkring på centralgatorna. Icke desto mindre finns ett snabbköp med 28 sorters öl och 47 sorters korvar.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, front

”Plötsligt kommer den bara fram mellan träden...” kan man inte säga, för katedralen är så stor...

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, sida

att den överskuggar allt annat i omnejden. Den syns på flera kilometers håll.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, torn

Jag vet inte var gränsen går mellan kyrka och katedral, men den här kvalar definitivt in som katedral.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, vänster främre sidoaltare

Vi går in och står som slagna till slant. Vad får vi se? Tre altartavlor i absolut världsklass. Det här är vänster främre sidoaltare.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, huvudaltaret

Och det här är huvudaltaret och det är svårt att säga om jag har sett något vackrare i alla Vilnius kyrkor.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, höger främre sidoaltare

Höger främre sidoaltare är precis lika fantastiskt. Och det ligger folk och sover i altarna.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, huvudaltare, närbild

Vi tittar närmare på huvudaltaret. Sniderierna är otroliga.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, huvudaltare, uppåt

Lite ovanför det belysta altarskåpet står Jungfru Maria själv, med helgon runt omkring. Att det är lite sprucket bakom Maria betyder absolut ingenting.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, huvudaltare, krucifix-skåp

Allting är så snyggt och rent och perfekt snidat att man nästan inte fattar hur det kunnat hamna här ute på landet.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, vänster sidoskepp

Vänster sidoskepp i riktning bakåt, mot entrédörren. Trappan upp till predikstolen till vänster.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, huvudaltare, mittskepp

Slagen till slant var ordet, sa Bull. Den litauiska traditionen med banderoller som hänger ned från taket förhöjer den eteriska känslan.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, höger sidoskepp

Höger sidoskepp leder fram till höger främre sidoaltare.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, predikstol

Predikstolen med tinnar och torn. Och ett pendelur. Det är ovanligt.

Salantai: Jungfru Marie Himmelsfärds kyrka, exteriör-experiment

Det var så tråkig himmel och den här vyn var så hopträngd så jag tänkte jag lika gärna kunde leka lite med himlen.

Salantai: Orvydas minnesmärke över de deporterade och partisanerna

Utanför står ett minnesmärke över hjältarna i partisankriget (1941-1952) och de som deporterades från Litauen, hugget av Vilius Orvydas.

Salantai: huvudgatan

Resten av staden har inte förändrats mycket sedan ockupationen. Här är huvudgatan med blomsteraffär och liten mataffär.

Salantai: f.d. mataffär

Fina Mataffären ”Kulinarija” har kvar sin sovjet-look och är igenbommad sedan länge.

Salantai: f.d. bio

Bion ”Uz taika” (För freden) ser ut att kunna falla ihop när som helst. Den används inte som bio längre utan är bara full med allsköns bråte och stora tårtkartonger.

Salantai: fattigt bostadshus

Det är en fattig stad när bostadshusen i stadens mitt ser ut så här. Alltihop ser ut att vara hämtat ur en fransk film från trettiotalet.

Kalnalis ”industrikyrka”

Kalnalis är en mycket liten by som man bara passerar, såvida inte ögonen råkar falla på kyrkan, Johannes Nepomuks kyrka. Den byggdes år 1990 och blev rak, hög och skär liknar mest en konverterad industribyggnad. Det finns absolut ingen utsmyckning utanpå. Det enda snygga på utsidan är den gamla kyrkporten som torde ha tillhört den tidigare kyrkan på samma plats, som antagligen rasat ihop, brunnit eller något liknande.

Kalnalis, Johannes Nepomuks kyrka, interiör

Insidan är ganska modern och inte så pjåklig. När vi knakande smög oss upp...

Kalnalis, Johannes Nepomuks kyrka, interiör

på orgelläktaren pågick en förbön för en död präst, såg det ut som.

Kalnalis, Johannes Nepomuks kyrka, blyinfattat glas

De blyinfattade fönstren är också hypermoderna, men vi beundrar särskilt det halvrunda där Kristus framstår som en superhjälte...

Kalnalis, Johannes Nepomuks kyrka, exteriör

Församlingen verkar vara mycket fattig, men en bamsekyrka skulle de ha. Fronten ser ut att ha tagit många smällar sedan 1990...

Kalnalis, Johannes Nepomuks kyrka, front

men smällarna från murslevar har inte varit en av dem. Eventuellt hade en mindre kyrka lämnat lite mer pengar över åt underhållet.

Kalnalis, Johannes Nepomuks kyrka, Vytis-fönstret

samt, naturligtvis, Vytis-fönstret.

Kalnalis, gamla kyrkan

Bredvid står den ursprungliga kyrkan, ett hopsjunket trähus. Åskledarna står som spjut.


Sökväg: Startsida > Gallerier > Litauen > Zemaitija

Till startsidan