Orvydas lantgård, skulpturpark
|
Kazimieras Orvydas (1905-1989) och Vilius Orvydas (1952-1992), far och son, deras kristna
tro blandad med mysticism och en god portion knäppighet, förlåt, konstnärlig frihet, har åstadkommit
en skulpturpark av det exotiskare slaget i ett utslag av folklig monumentalism, som har kallats ett monument, en nationalsång, ett ode till individualismen och den mänskliga själen. Vilius Orvydas var djupt troende och fungerade som andlig ledare för många, och på
en plats i parken finns ett fält dit pilgrimer ofta kom för att få vägledning av honom.
Ska du bara se en sak i Zemaitija måste det bli Orvydas skulpturpark utanför Salantai, på en plats
kallad Gargzdele, även om Vilius själv i en intervju helst inte ville att den skulle kallas för
museum. ”Det här är inget museum, det är en andlig samlingsplats” sade han. Hela parken andas mystik,
en blandning av kristen tro, astrologi och en dragning åt det hedniska. Och en massa andra dragningar! |
|
Vid ingången möts man av det fruktansvärdaste hotet av alla, en rysk stridsvagn. |
|
Vid närmare betraktande ser man att den kört fast i geggan, börjat bli överväxt
och är trasig i största allmänhet. |
|
Orvydas stillsamma övertygelse har förvandlat hotet till något hjälplöst,
en symbol för sovjetmakten som föll sönder. |
Stridsvagnen har för övrigt tidigare stått på vakt på en betongsockel
vid militärkyrkogården mitt i Salantai där den nu som tur är inte längre står,
utan får plikta åt förgängligheten i Orvydas park. Efter Sovjetunionens fall ville man inte
ha stridsvagnen kvar i staden, men visste inte var man skulle göra av den. ”Men, ställ den ute hos mig
då” ska Vilius ha sagt. |
|
Vi börjar vår tur i parken genom att gå in genom Porten till Paradiset (Petrus
port, Petrui vartai), så chickt skrivet med
elsvets på den avlånga, rostiga plåtskylten. |
|
Orvidu herbas, familjen Orvydas vapensköld. |
|
På ett ställe står en kyrkklocka. När vi drog i repet och klockan ljöd,
svarade åskguden Perkunas med tre knallar. Därför är hela den här bildserien tagen i
regn. En riktig fotograf backar inte för lite regn. |
Särskilt utmärkande verk
|
|
En av de få kvinnorna i Orvydas arbete. Mycket vacker. |
|
Är det en dalek som står där i mitten? |
|
En raket av plåtrör. Kanske. |
|
Ett snurrande hus. Man får gå in och snurra på en ratt. |
|
En utbrytare. Men ser tydligt hur figuren vill ut ur stenen. |
|
Går man närmare ser man vilket fantastiskt stenhuggeri det är. |
|
Zodiaken. |
|
Solsystemet finns återgivet på stentavlan till höger. I planeterna finns Fader
Vår inskriven, baklänges. |
|
Orvydas korskulle? Det står ett altare i mitten av alltihop. |
Många stenandar, trädandar, lidande träd, sovande stenar, gäspande stenar
och halvfärdiga skulpturer ligger överallt. Denna bildserie visar bara ett mycket litet urval av allt
det fantastiska, underliga, knasiga, halvfärdiga, astrologiska, mystiska... Jag gör inte ens en ansats
att försöka placera allt i den ordning man möter det i parken, utan snarare i kategorier. Frågan
är om det finns någon ordning. Serien avslutas med en bild av stenhuggeriverkstaden. |
|
Orvydas kristna tro och ett märkligt
ingripande av Michail Gorbatjov
|
Vilius Orvydas motsatte sig sovjetregimen och dess ateism och de var inte sena att hämnas
med ständiga trakasserier. Parken utdömdes som ohälsosam och instabil och konstnärerna anmodades
att demontera den. Flera ton sten kördes bort, och Orvydas anklagades för att ha stulit ”sovjetisk egendom”
(stenarna alltså). Han fick dock snart nya stenar av befolkningen runt omkring. |
|
Det hände ofta att pilgrimer kom till Vilius, och detta är ängen där han
predikade. |
|
Det är kanske uppenbart att detta är Golgata? |
|
Uppenbarligen är vägen till frälsning uppåt! |
En dokumentärfilm som spelades in 1992, just det år Vilius avled, visar hur president
Michail Gorbatjov kom på besök en dag. Han frågade Vilius: ”Vad har du begått för brott,
eftersom folk är så elaka mot dig?” ”Jag tror på Gud” blev svaret. Efter det lättade myndigheternas
tryck. |
|
Mitt inne i all bråten, förlåt, massan av skulpturer, hittar vi Orvydas bostadshus. |
|
Det är nästan alldeles mörkt inuti, men några långa exponeringar
avslöjar i tur och ordning altaret... |
|
...trappan upp till sovloftet och dess utsmyckning, en dryckesscen... |
|
En titt ut genom dörren. |
|
Vid strandkanten utför sitter en konstig gubbe hopkrupen. |
|
och den därunder belägna ätkammaren. |
Bristande underhåll
|
|
Här, i detta alldeles vanliga hus, bor systern Palmira Orvydaite-Beniusiene. |
|
Det är mycket trasigt i parken. Underhållet brister på grund av sviktande
ekonomi. Jag tillåter mig att visa upp systerns skylt med en vädjan... |
|
om bidrag från alla godhjärtade människor, för att få ihop till
ett larmsystem, underhåll av trasiga skulpturer, ett kafé och några hyddor för gästande
konstnärer. |
Familjen Orvydas gravar på Salantais
kyrkogård
|
|
På Salantais kyrkogård i Gragzdele (inte soldatkyrkogården) ligger både
Kazimieras och Vilius Orvydas begravda i en grav de huggit till själva, dock helt utan namn eller dödsdatum. |
|
Kazimeras dog 1989 och sonen Vilius 1992, i kommunismens sista skälvande minuter. Symbolen
för Litauen är lagd i svart marmor mitt på graven. |
|
Intill ligger deras morföräldrar. Även den graven är huggen av Orvydas. |