Uppdaterat 2009-07-20

Sökväg: Startsida > Gallerier > Litauen > Kulturen

Den litauiska kulturen – Sångfestivalen 2009

2009 utsågs Vilnius till Europas kulturhuvudstad. Det var något man tog allvarligt på.
Sångfestivalen var bara en liten del av det hela, men den var utan tvivel det största som hände!
Symbolen i bakgrunden är sångfestivalens logotyp - livets träd.

Tusenårsfirandet är en mycket stor händelse för Litauen. Sångfestivalen är inte bara en föreställning, utan en folkfest. Man sitter inte och tittar på föreställningen, utan medverkar i mesta möjliga mån. Den största händelsen i Litauens kulturliv är sångfestivalerna, som inträffar vart fjärde år i Vilnius och de övriga baltiska huvudstäderna. Från början var det bara en sångdag, men den kom att utvidgas med en ensemble- och folkmusikdag och en dansdag. Sångdagen är dock den största och hålls alltid den avslutande kvällen. Sättningen i Vingisparken är magnifik, med uppåt 20 - 30.000 sångare och flera orkestrar under det enorma, välvda taket och minst 40.000 i publiken. Vilnius fullständigt invaderas av sångare, dansare och musiker från hela landet och litauer i förskingringen från världens alla hörn. Turnébussarna står i tredubla led runt hela stadskärnan. Japanerna svärmar. Zoomobjektiven blir nästan utslitna. Ölet stiger i pris. Alla laddar upp för en svårslagen kulturbegivenhet.

Man kan säga att Sångfestivalen visade vägen, och därefter exploderade Litauen i musikfestivaler av olika slag. Vem behöver Roskildefestivalen när Litauen har Visaginas Countryfestival, Nida-festivalen, teater- och festspel på Trakai, konserter i Klaipeda, operettfestival i Kaunas, festivalen i Sarasai, eldfester och midsommarfester (Jonines) i Vilnius, alltså, de år det inte är Sångfestival.

Det förra kapitlet om den litauiska kulturen hittar du här.

Detta är lägsta nivån. Klicka på bilderna för att få förstoringar!

Ensemblekvällen 2009

Sereikisku parkas

Danskvällen 2009

Sångavslutningen 2009

Sångfestivalen 2009 – Ensemblekvällen ”Metai”

Folk väller och väller in, det blir väl ett tiotusental till sist, och konferenciern får upprepade gånger be alla skynda på eftersom TV-sändningen ska börja precis klockan 22.00.

Årets tema är Metai, vilket betyder Åren, eller Årens gång och skildrar Litauens historia från år 1009 till 2009. Föreställningen börjar under den hedniska tiden, med elddyrkan. Den elddyrkande religionen hade heliga eldvakterskor (vaidilutes) som ett framträdande inslag, och de fanns med överallt i föreställningen i långa, ljusgrå dräkter.

Litauen formades som nation ur eviga inre stridigheter och krig med stora yttre makter, som korsriddarna. Problemen övervanns dock och Litauen blev en stormakt. Landet är något mindre idag än under sin storhetstid, men man håller fortfarande stånd mot yttre makter och har lierat sig med andra som bringar ökat välstånd.

Öppningsscenen är magnifik, med symbolen för det tusenåra Litauen i bakgrunden och eldvakterskor i förgrunden, grunden till den hedniska tron.

Elddyrkan. Landets tidigaste tider symboliseras av krigarna och de hedniska eldvakterskorna.

Det är krig. De olika litauiska folken samlas för en avgörande strid mot korsriddarna som hotar att inta landet. Korsriddarna besegras.

Efter krigen sörjer alla sina döda och man ser blodet som strömmar i röda floder. Krigets svarta fåglar lyfter och flyger iväg.

Krigen avslutas ett efter ett och landet övergår till att bli en fredlig bondenation. Lyckan över skörden tar vid efter sorgen efter krigen. Nationen bildas och fanan kommer till. Litauens alla folk samlas som ett enda.

En festdans med långa band.

Så vaknar lasermannen till och hela scenen insveps i magiskt, grönt ljus, som flankeras av gula strålkastare.

Allt ljus släcks och det gröna lasersljuset ritar böljande havsvågor och lodräta väggar i luften. Man får verkligen en känsla av tredimensionalitet.

Laser och eld gör sig bra ihop. Eldvakterskorna har fortfarande en roll. Landet är inte kristnat än.

Verba hyllas, alltså det litauiska påskriset. Det betyder att kristendomen införts, eftersom man firar påsken.

En åerkommande masseffekt är spiraldanser där alla dansare håller i varandra och dansar runt som stora poropellrar eller snurror.

Vi tittar på orkestern. Här är en liten del av kör och orkester. Längst ned sitter kanklespelarna.

Ringdanser och åter ringdanser. Litauerna uttryckr gärna glädje med ringdanser.

Landet har blivit en fredlig bondenation och nu hyllas bondens djur. Här är det herdepojkar som bär in en väldig bock på scenen och dansar ett antal danser.

Blått mellanspel.

Allt eftersom slutet närmar sig blir tongångarna allt gladare. Man känner att körmusiken är lycklig. Inte bara i dur, utan klangerna förmedlar verklig lycka.

En fantastisk scern mot slutet med vitt uppljus och laserfolket som får leka litet igen.

Konferenciern berättar att det nu är dags för en polka från varje distrikt. Det har varit lite oroligt i publiken redan tidigare och när man börjar med polkan från Aukstatija kan folk inte hålla sig längre utan allmän dans utbryter.

Det går inte att få slut på dansandet. Kvinnorna får bäras av scenen, vilt skrikande och sprakande.

Efteråt utbryter allmänt kaos, men ett lyckligt kaos där alla anhöriga fotograferar och kramar om sina medverkande familjemedlemmar.

Så kommer slutet och det obligatoriska hyllandet av fosterlandet. Känslan är otrolig när hela publiken står upp och sjunger Lietuva brangis (Vårt dyra Litauen), landets andra nationalsång. Då handlar det inte om något man bara måste sjunga för att man måste, utan känslan kommer direkt från hjärtat, ett hjärta som brinner för landets frihet, med hårdhänta minnen från den lika hårda historien.

När allt är slut och strålkastarna släckta vill ingen av de medverkande något hellre än att hoppa in i sina bussar och åka hem och sova. Det vill säga, om man kan ta sig ut. Det är fortfarande full verksamhet bland öltälten och folkdansen slutar inte för att tio tusen människor väller ned för Bergsparkens tillfartsvägar.

Sångfestivalen 2009 – Sereikisku parkas

Aktiviteten i stadsparken är frenetisk, minst sagt. I varenda buske står en folkmusikgrupp och spelar och på varje ledig gräsplätt dansar en dansgrupp. De skyltar stolt med sitt distrikt på sitt standar. Ungarna är i vissa fall bara en tvärhand höga, men de dansar och sjunger ändå flerstämmigt.

Underhållningen och kuligheterna börjar direkt vid stora porten till parken, precis när man kommer från Katedralstorget.

Det är trängsel runt scenerna. När en grupp är färdig blir de nästan avkastade av nästa grupp som vill upp och visa upp sig.

Längst in i parken finns huvudscenen dekorerad som ett ansikte.

Man spelar fiol, kankle, trummor, näverlurar och allt annat som låter och så sjunger man i kör. Stora som små.

Från vartenda hörn kommer grillukt eller något annat gott. Ingen behöver gå hungrig i Sereikisku parkas.

Aktiviteten kring gira-tankbilen är också markant. Ingen ska behöva gå törstig i parken heller.

Det litauiska örtteet luktar och smakar blyertspenna, men är sannolikt hälsosamt.

Bredvid tekokarna fanns en örtkvinna, uppbyggd av blommor och grönsaker. De gröna, långa bladen är ajerai, ett strandgräs som används som brödkrydda

Att hitta någon utan folkdräkt är en sällsynthet.

Barnen uppträder i grupper eller sitter bara och ser söta ut.

Folkdansarna kommer i grupper från sina distrikt och ställer upp sig och sin fana för att stolt visa sin tillhörighet

Hantverk finns det gott om och vad man kan se är det alldeles äkta och inte fabrikstillverkat.

Det litauiska hantverket är till stor del träsnideri, halmarbeten, bärnsten, lin och glasmåleri och allt finns representerat i parken

Karajimerna avviker markant från andra litauiska grupper. Deras musik är typiskt arabisk-influerad och dansen är mjukare. Inget alls åt polka- eller valshållet.

Deras kvinnodräkter går i rött med guldbrodyr Dansgruppen kallar sig Sanduhac och det österländska utseendet är uppenbart. Karajimerna har varit en samlad grupp sedan 1400-talet.

Sångfestivalen 2009 – Danskvällen ”Laiko brydes”

Danskvällen var en magnifik massföreställning med tiotusentals dansare från hela Litauen, samt exillitauer influgna från resten av världen. Temat för kvällen var Laiko brydes, eller I tidens spår och det handlade som tidigare om att skildra Litauens utveckling som nation. Det började på Zalgris-stadion mitt i Vilnius klockan 21 och skulle bara hålla på ett par-tre timmar, men som vanligt fortsatte dansen långt efter klockan 24. Litauerna går inte gärna hem om det erbjuds dansmusik.

Utaför samlades alla dansarna, festklädda, och dansade och sjöng. Stadion var fylld till sista plats. Föreställningen inleddes med en fanfar på tolv näverlurar, varefter hela stadion sjöng nationalsången, ja, eller hela den litauiska världen sjöng i den stunden Lietuva, tevyne musu klockan nio litauisk tid. De olika distrikten och länderna tågade in och visasde upp sig och tågade ut igen.

Föreställnigen började med snöflingor som dansade in med ”iskuber”. Kvinnorna ger sina män jakthorn. Sedan vitklädda vaidilutes och gråklädda jägare. Men så fort man släpper loss folkdansgrupperna i folkdräkter är det förkylt. De bara dansar och dansar och vill aldrig sluta.

Framför allt handlar det om glädjen att få dansa, att få hålla i andra människor och fara runt till härlig musik. Allt blir ännu bättre när tiotusen gör det samtidigt. På sista bilden hyllas skörden och flickor och pojkar dansar med slagor.

Till sist bildade alla dansare ordet LIETUVA på planen och hela publiken stod upp och skanderade LIETUVA! LIETUVA! En otrolig känsla. Det hela är aningen svårfotograferat från åskådarplats. Då hade det varit bättre om man flugit ballong, som det här gänget gjorde. Till sist utbröt kaos när hela publiken skulle ned på planen och dansa. Det är samma sak varenda gång. Litauerna älskar det.

Men sedan gjorde jag något som TV-folket inte kunde. Jag gick ned bland alla som dansade omkring efter föreställningen. Alla söta flickor ställde gärna upp för fotografering och visade sina fina kjolar.

Vi börjar med en lycklig far som bär omkring på sin dansande dotter. Det var kramdags, blomsterdags och allmänt dansande. Ett så enkelt faktum som att föreställnignen var över, bekymrade ingen.

Fler uppburna personer. Färgringen, kjoltygen, upphetsningen, de röda ansiktena, musiken, ja, det är naturligtvis svårt att överföra detta som text och stillbilder. Det hela skulle ha tagit slut halv tolv men dansen pågick fortfarande halv ett.

Ibland undrar man om inte sådana här föreställningar gör sig bättre på TV än i verkligheten. Det är omöjligt att fotografera hela föreställningen från åskådarplats, man behöver helikopter. Mass-bilderna har därför fått stå tillbaka för detaljbilderna.

Sångfestivalen 2009 – Sångavslutningen ”Tukstancio ausru dainos Liteuvai”

Inför tusenårsjubileet hade många av Europas statsöverhuvuden kommit till Litauen, som Islands president (Island var det första land som erkände Litauens självständighet 1991), det svenska kungaparet, den danska drottningen Margarethe, såväl som överhuvudena från Ukraina, Vitryssland, Georgien och Ryssland. Även Vatikanen hade skickat en representant. Polens president kom för sent och fick bara vara med senare, och litauerna fnissade. Alla potentaternas tal tolkades till litauiska. Den isländske presidenten påminde om att de båda nationerna haft kontakt länge, eftersom den isländske historikern Snorre Sturlasson hade besökt Baltikum för 800 år sedan. Litauens president Valdas Adamkus fick medalj av den ukrainske presidenten Viktor Yustjenko för sitt arbete med att få igång frigörelsen i Ukraina.

Kanonen på trappan till presidentpalatset sköt tre skott, ett för konung Mindaugas, ett för Litauen och ett för det litauiska folket. Order om eld gavs på franska: Feu!

Efter gudstjänst i katedralen ställde sig alla potentaterna på en tribun framför härskarpalatset Valdovu Rumai på Katedralstorget, alldeles vid statyn av storhertig Gediminas, för palatsets officiella öppnande. Ett särskilt VIP-tält hade rests åt potentaterna i Vingisparken (till vänster i sista bilden). Jag kunde inte se när den nya presidenten Dalia Grybauskaite kom dit, men folkmassans jubel var inte att ta miste på.

Klockan fem började själva konserten. 18.000 sångare hade slutit upp till årets festival, kallad Tukstancio ausru dainos Liteuvai eller De tusen soluppgångarnas sånger till Litauen. Och du trodde det där med kör-rörelsen var en svensk grej? Var det 18.000 i kören så var det 40.000 i publiken.

Strax efter 14.00 började den stora marschen, där alla dansare och sångare vandrade uppför Gedminas prospekt mot Vingisparken. Delegationerna från de olika städerna och länderna visade sina standar. Marschen pågick i flera timmar. Nytt för i år var deltagare som åkte på Segway. Den militära närvaron var hög. Här kommer manskören Aidas (Eko). Brassorkestrarna anlände i busslaster.

Så var allting klart för start. Tiotusen i en kör kan åstadkomma ett otroligt tryck. Manskören i bild två går inte av för hackor. Efter ett tag började långa blomstergirlander att bäras in, fast man först inte visste till vad. Girlanderna bars upp på scenen och bildade ur-tecknet för Litauen: Geddimino stulpai.

Blåsorkestrar är normalt omgivna av pom-pom-flöickor som viftar, så även här. Sen framträdde tre folkkära artister: Marijus Mikutasvicius, Vladas Bagdonas och Gintare Jautakaite från USA. Hennes väldigt långa, vita klänning skapades av den världsberömde litauiske designern Juozas Statkevicius.

Hela tiden trängde sig nya körmedlemmar fram genom publiken. Gula, gröna och röda flätor av tyg började dessutom orma sig upp genom körerna. Sången Musu dienos kaip visnu gjorde en kort comeback, men ovationerna blev inget i stil med de som utbröt när gruppen Zuvedra framförde den på samma plats 2003.

Fyrverkeri blev det inget. Istället regnade mängder av vita pappersfåglar ned över körerna. Här är de som ordnade regnet. När allt började närma sig slutet, avtackades dirigenterna med vita fåglar, blommor och lövkransar. Så kom den till sist, Lietuva brangis och alla hoppande och skuttande människor bytte med ens sinnesstämning och stämnde in som en man i hyllningen till fosterlandet.

Efter föreställnigen fick åskådarna tillträde till scenen. Det utnyttjades. Ett vilt kramande och fotograferande utbröt. Till och med de grymma, sura vakterna sken upp, log och skrattade i vissa fall. Scenen avfolkades långsamt, mycket långsamt och under sång. Längst till vänster är det ett gäng ärrade körveteraner som drar sig tillbaka. Högst uppe under taket kan man för första gången uppskatta vilken enorm festplats Vingisparken är.

Det har är inte någon Allsång på Skansen eller Rhapsody in Rock där folk sjunger och tjuter med i trallvänliga sånger eller låter sig bedövas av dånande rockklassiker framförda av popsångare utan talang som klänger utefter mikrofonstativen. Klumpen i halsen växer betydligt när alla fattar varandras händer och sjunger Lietuva brangis (Vårt dyra Litauen) tillsammans, som den Sverige fosterland ungefär. Svenska TV-stationer spelar nationalsången lite för att det har blivit en trend, men här, när 40.000 personer stämmer in i Lietuva, tevyne musu så kommer det från hjärtat, en hyllning till det land man mangrant kämpat och i många fall givit sitt liv för.

Som du märker är jag inte odelat positiv till 2009 års Sångfestival. Regin fick kritik i media för att ha varit allt för stel. Det märktes på publikens ovationer. Som jag redan nämnt gjorde sången Musu dienos kaip visnu inte särskilt mycket succé under sångkvällen. Den kända barnvisan Senos masinos (gamla bilar) drog bara artiga applåder, trots att den vid förra festivalen fick tas om tre gånger tack vare allt jublet. Det var faktiskt inga omtagningar alls den här gången, eftersom TV-tablån skulle hållas strikt. Det blev ett bakslag.

Litauens TV har en del kvar att lära om stora publikevenemang. Danskvällen gjorde sig visserligen mycket bättre visuellt på TV än i verkligheten eftersom man fick bättre överblick över masseffekterna, men TV-versionen saknade i övrigt allt liv. Ljudet var dött och nästan helt utan publikreaktioner. När 20.000 personer står upp och unisont vrålar Lietuva! Lietuva! är det beklagligt att TV-publiken inte får höra det. Belysningen kunde också ha varit bättre i Vingisparken. Som det var nu, såg scenen mest ut som ett svart hål jämfört med 2005 års föreställning. Å andra sidan tycks hela veckan inte ha kostat mer än 8 miljoner litas, en spottstyver i sammanhanget. På grund av det svåra ekonomiska läget fick man dra in på en konsert med den isländska sångerskan Bjork, som skulle ha kostat 2 miljoner bara den. Det hade dock den positiva effekten att årets festival helt saknade popmusik.

Dagen efter ligger man i soffan med en öl i handen och lyssnar till gatans ljud som strömmar in genom balkongdörren. Bland de övriga stadsljuden hör man på långt håll en kör som sjunger Lietuva brangis. Är det en TV eller en levande kör någonstans ifrån?

Vienas vardas: Lietuva!

Sökväg: Startsida > Gallerier > Litauen > Kulturen

Sångfestivalen 2009 – Ensemblekvällen ”Metai”
Folk väller och väller in, det blir väl ett tiotusental till sist, och konferenciern får upprepade gånger be alla skynda på eftersom TV-sändningen ska börja precis klockan 22.00. Årets tema är Metai, vilket betyder Åren, eller Årens gång och skildrar Litauens historia från år 1009 till 2009. Föreställningen börjar under den hedniska tiden, med elddyrkan. Den elddyrkande religionen hade heliga eldvakterskor (vaidilutes) som ett framträdande inslag, och de fanns med överallt i föreställningen i långa, ljusgrå dräkter. Litauen formades som nation ur eviga inre stridigheter och krig med stora yttre makter, som korsriddarna. Problemen övervanns dock och Litauen blev en stormakt. Landet är något mindre idag än under sin storhetstid, men man håller fortfarande stånd mot yttre makter och har lierat sig med andra som bringar ökat välstånd.
	Öppningsscenen är magnifik, med symbolen för det tusenåra Litauen i bakgrunden och eldvakterskor i förgrunden, grunden till den hedniska tron.	Elddyrkan. Landets tidigaste tider symboliseras av krigarna och de hedniska eldvakterskorna.	Det är krig. De olika litauiska folken samlas för en avgörande strid mot korsriddarna som hotar att inta landet. Korsriddarna besegras.
	Efter krigen sörjer alla sina döda och man ser blodet som strömmar i röda floder. Krigets svarta fåglar lyfter och flyger iväg.	Krigen avslutas ett efter ett och landet övergår till att bli en fredlig bondenation. Lyckan över skörden tar vid efter sorgen efter krigen.	Nationen bildas och fanan kommer till. Litauens alla folk samlas som ett enda.
	En festdans med långa band.	Så vaknar lasermannen till och hela scenen insveps i magiskt, grönt ljus, som flankeras av gula strålkastare.	Allt ljus släcks och det gröna lasersljuset ritar böljande havsvågor och lodräta väggar i luften. Man får verkligen en känsla av tredimensionalitet.
	Laser och eld gör sig bra ihop. Eldvakterskorna har fortfarande en roll. Landet är inte kristnat än.	Verba hyllas, alltså det litauiska påskriset. Det betyder att kristendomen införts, eftersom man firar påsken.	En åerkommande masseffekt är spiraldanser där alla dansare håller i varandra och dansar runt som stora poropellrar eller snurror.
	Vi tittar på orkestern. Här är en liten del av kör och orkester. Längst ned sitter kanklespelarna.	Ringdanser och åter ringdanser. Litauerna uttryckr gärna glädje med ringdanser.	Landet har blivit en fredlig bondenation och nu hyllas bondens djur. Här är det herdepojkar som bär in en väldig bock på scenen och dansar ett antal danser.
	Blått mellanspel.	Allt eftersom slutet närmar sig blir tongångarna allt gladare. Man känner att körmusiken är lycklig. Inte bara i dur, utan klangerna förmedlar verklig lycka.	En fantastisk scern mot slutet med vitt uppljus och laserfolket som får leka litet igen.
	Konferenciern berättar att det nu är dags för en polka från varje distrikt. Det har varit lite oroligt i publiken redan tidigare och när man börjar med polkan från Aukstatija kan folk inte hålla sig längre utan allmän dans utbryter.	Det går inte att få slut på dansandet. Kvinnorna får bäras av scenen, vilt skrikande och sprakande.	Efteråt utbryter allmänt kaos, men ett lyckligt kaos där alla anhöriga fotograferar och kramar om sina medverkande familjemedlemmar.
Så kommer slutet och det obligatoriska hyllandet av fosterlandet. Känslan är otrolig när hela publiken står upp och sjunger Lietuva brangis (Vårt dyra Litauen), landets andra nationalsång. Då handlar det inte om något man bara måste sjunga för att man måste, utan känslan kommer direkt från hjärtat, ett hjärta som brinner för landets frihet, med hårdhänta minnen från den lika hårda historien. När allt är slut och strålkastarna släckta vill ingen av de medverkande något hellre än att hoppa in i sina bussar och åka hem och sova. Det vill säga, om man kan ta sig ut. Det är fortfarande full verksamhet bland öltälten och folkdansen slutar inte för att tio tusen människor väller ned för Bergsparkens tillfartsvägar.

Sångfestivalen 2009 – Sereikisku parkas
Aktiviteten i stadsparken är frenetisk, minst sagt. I varenda buske står en folkmusikgrupp och spelar och på varje ledig gräsplätt dansar en dansgrupp. De skyltar stolt med sitt distrikt på sitt standar. Ungarna är i vissa fall bara en tvärhand höga, men de dansar och sjunger ändå flerstämmigt.
	Underhållningen och kuligheterna börjar direkt vid stora porten till parken, precis när man kommer från Katedralstorget.	Det är trängsel runt scenerna. När en grupp är färdig blir de nästan avkastade av nästa grupp som vill upp och visa upp sig.	Längst in i parken finns huvudscenen dekorerad som ett ansikte.
	Man spelar fiol, kankle, trummor, näverlurar och allt annat som låter och så sjunger man i kör. Stora som små.	Från vartenda hörn kommer grillukt eller något annat gott. Ingen behöver gå hungrig i Sereikisku parkas.	Aktiviteten kring gira-tankbilen är också markant. Ingen ska behöva gå törstig i parken heller.
	Det litauiska örtteet luktar och smakar blyertspenna, men är sannolikt hälsosamt.	Bredvid tekokarna fanns en örtkvinna, uppbyggd av blommor och grönsaker. De gröna, långa bladen är ajerai, ett strandgräs som används som brödkrydda	Att hitta någon utan folkdräkt är en sällsynthet.
	Barnen uppträder i grupper eller sitter bara och ser söta ut.	Folkdansarna kommer i grupper från sina distrikt och ställer upp sig och sin fana för att stolt visa sin tillhörighet	Hantverk finns det gott om och vad man kan se är det alldeles äkta och inte fabrikstillverkat.
	Det litauiska hantverket är till stor del träsnideri, halmarbeten, bärnsten, lin och glasmåleri och allt finns representerat i parken	Karajimerna avviker markant från andra litauiska grupper. Deras musik är typiskt arabisk-influerad och dansen är mjukare. Inget alls åt polka- eller valshållet.	Deras kvinnodräkter går i rött med guldbrodyr Dansgruppen kallar sig Sanduhac och det österländska utseendet är uppenbart. Karajimerna har varit en samlad grupp sedan 1400-talet.

Sångfestivalen 2009 – Danskvällen ”Laiko brydes”
Danskvällen var en magnifik massföreställning med tiotusentals dansare från hela Litauen, samt exillitauer influgna från resten av världen. Temat för kvällen var Laiko brydes, eller I tidens spår och det handlade som tidigare om att skildra Litauens utveckling som nation. Det började på Zalgris-stadion mitt i Vilnius klockan 21 och skulle bara hålla på ett par-tre timmar, men som vanligt fortsatte dansen långt efter klockan 24. Litauerna går inte gärna hem om det erbjuds dansmusik.
		Utaför samlades alla dansarna, festklädda, och dansade och sjöng. Stadion var fylld till sista plats. Föreställningen inleddes med en fanfar på tolv näverlurar, varefter hela stadion sjöng nationalsången, ja, eller hela den litauiska världen sjöng i den stunden Lietuva, tevyne musu klockan nio litauisk tid. De olika distrikten och länderna tågade in och visasde upp sig och tågade ut igen.
		Föreställnigen började med snöflingor som dansade in med ”iskuber”. Kvinnorna ger sina män jakthorn. Sedan vitklädda vaidilutes och gråklädda jägare. Men så fort man släpper loss folkdansgrupperna i folkdräkter är det förkylt. De bara dansar och dansar och vill aldrig sluta.
		Framför allt handlar det om glädjen att få dansa, att få hålla i andra människor och fara runt till härlig musik. Allt blir ännu bättre när tiotusen gör det samtidigt. På sista bilden hyllas skörden och flickor och pojkar dansar med slagor.
		Till sist bildade alla dansare ordet LIETUVA på planen och hela publiken stod upp och skanderade LIETUVA! LIETUVA! En otrolig känsla. Det hela är aningen svårfotograferat från åskådarplats. Då hade det varit bättre om man flugit ballong, som det här gänget gjorde. Till sist utbröt kaos när hela publiken skulle ned på planen och dansa. Det är samma sak varenda gång. Litauerna älskar det.
Men sedan gjorde jag något som TV-folket inte kunde. Jag gick ned bland alla som dansade omkring efter föreställningen. Alla söta flickor ställde gärna upp för fotografering och visade sina fina kjolar.
		Vi börjar med en lycklig far som bär omkring på sin dansande dotter. Det var kramdags, blomsterdags och allmänt dansande. Ett så enkelt faktum som att föreställnignen var över, bekymrade ingen.
		Fler uppburna personer. Färgringen, kjoltygen, upphetsningen, de röda ansiktena, musiken, ja, det är naturligtvis svårt att överföra detta som text och stillbilder. Det hela skulle ha tagit slut halv tolv men dansen pågick fortfarande halv ett.
	Ibland undrar man om inte sådana här föreställningar gör sig bättre på TV än i verkligheten. Det är omöjligt att fotografera hela föreställningen från åskådarplats, man behöver helikopter. Mass-bilderna har därför fått stå tillbaka för detaljbilderna.

Sångfestivalen 2009 – Sångavslutningen ”Tukstancio ausru dainos Liteuvai”
Inför tusenårsjubileet hade många av Europas statsöverhuvuden kommit till Litauen, som Islands president (Island var det första land som erkände Litauens självständighet 1991), det svenska kungaparet, den danska drottningen Margarethe, såväl som överhuvudena från Ukraina, Vitryssland, Georgien och Ryssland. Även Vatikanen hade skickat en representant. Polens president kom för sent och fick bara vara med senare, och litauerna fnissade. Alla potentaternas tal tolkades till litauiska. Den isländske presidenten påminde om att de båda nationerna haft kontakt länge, eftersom den isländske historikern Snorre Sturlasson hade besökt Baltikum för 800 år sedan. Litauens president Valdas Adamkus fick medalj av den ukrainske presidenten Viktor Yustjenko för sitt arbete med att få igång frigörelsen i Ukraina. Kanonen på trappan till presidentpalatset sköt tre skott, ett för konung Mindaugas, ett för Litauen och ett för det litauiska folket. Order om eld gavs på franska: Feu! Efter gudstjänst i katedralen ställde sig alla potentaterna på en tribun framför härskarpalatset Valdovu Rumai på Katedralstorget, alldeles vid statyn av storhertig Gediminas, för palatsets officiella öppnande. Ett särskilt VIP-tält hade rests åt potentaterna i Vingisparken (till vänster i sista bilden). Jag kunde inte se när den nya presidenten Dalia Grybauskaite kom dit, men folkmassans jubel var inte att ta miste på. Klockan fem började själva konserten. 18.000 sångare hade slutit upp till årets festival, kallad Tukstancio ausru dainos Liteuvai eller De tusen soluppgångarnas sånger till Litauen. Och du trodde det där med kör-rörelsen var en svensk grej? Var det 18.000 i kören så var det 40.000 i publiken.
	Strax efter 14.00 började den stora marschen, där alla dansare och sångare vandrade uppför Gedminas prospekt mot Vingisparken. Delegationerna från de olika städerna och länderna visade sina standar. Marschen pågick i flera timmar. Nytt för i år var deltagare som åkte på Segway. Den militära närvaron var hög. Här kommer manskören Aidas (Eko). Brassorkestrarna anlände i busslaster.
			Så var allting klart för start. Tiotusen i en kör kan åstadkomma ett otroligt tryck. Manskören i bild två går inte av för hackor. Efter ett tag började långa blomstergirlander att bäras in, fast man först inte visste till vad. Girlanderna bars upp på scenen och bildade ur-tecknet för Litauen: Geddimino stulpai.
			Blåsorkestrar är normalt omgivna av pom-pom-flöickor som viftar, så även här. Sen framträdde tre folkkära artister: Marijus Mikutasvicius, Vladas Bagdonas och Gintare Jautakaite från USA. Hennes väldigt långa, vita klänning skapades av den världsberömde litauiske designern Juozas Statkevicius.
		Hela tiden trängde sig nya körmedlemmar fram genom publiken. Gula, gröna och röda flätor av tyg började dessutom orma sig upp genom körerna. Sången Musu dienos kaip visnu gjorde en kort comeback, men ovationerna blev inget i stil med de som utbröt när gruppen Zuvedra framförde den på samma plats 2003.
		Fyrverkeri blev det inget. Istället regnade mängder av vita pappersfåglar ned över körerna. Här är de som ordnade regnet. När allt började närma sig slutet, avtackades dirigenterna med vita fåglar, blommor och lövkransar. Så kom den till sist, Lietuva brangis och alla hoppande och skuttande människor bytte med ens sinnesstämning och stämnde in som en man i hyllningen till fosterlandet.
		Efter föreställnigen fick åskådarna tillträde till scenen. Det utnyttjades. Ett vilt kramande och fotograferande utbröt. Till och med de grymma, sura vakterna sken upp, log och skrattade i vissa fall. Scenen avfolkades långsamt, mycket långsamt och under sång. Längst till vänster är det ett gäng ärrade körveteraner som drar sig tillbaka. Högst uppe under taket kan man för första gången uppskatta vilken enorm festplats Vingisparken är.
Det har är inte någon Allsång på Skansen eller Rhapsody in Rock där folk sjunger och tjuter med i trallvänliga sånger eller låter sig bedövas av dånande rockklassiker framförda av popsångare utan talang som klänger utefter mikrofonstativen. Klumpen i halsen växer betydligt när alla fattar varandras händer och sjunger Lietuva brangis (Vårt dyra Litauen) tillsammans, som den Sverige fosterland ungefär. Svenska TV-stationer spelar nationalsången lite för att det har blivit en trend, men här, när 40.000 personer stämmer in i Lietuva, tevyne musu så kommer det från hjärtat, en hyllning till det land man mangrant kämpat och i många fall givit sitt liv för.