Uppdaterat 2006-03-31 |
Sökväg: Startsida > Om mig > Annat jag gjort |
Låt oss börja med en liten varning: Följande text är ett
långt kåseri och har du ont om tid, hoppa över den. Men vill du ha en kul stund, vänta tills
alla miniatyrbilder har laddats. Jag har valt lite ovanliga bilder från diverse platser och händelser,
eftersom jag inte fattar varför jag ska visa samma bilder som alla andra? Paris: alla visar Eiffeltornet,
Wien: alla visar Schönbrunn, Holland: alla visar dammbyggena. Varför?
| Litteratur Tillämpad Science Fiction PDI/1: Elektromagnetisk kanon PDI/2: Skedaccelerator PDI/3: Maglev-transportör |
I begynnelsen |
Jag föddes 1956. Sen hände inte så mycket på ett par år.
Jag har svaga minnen av att jag som fem-sexåring fick gamla radioapparater av min far och satt på backen utför huset och undersökte deras innehåll med hammare och andra tillhyggen. Särskilt högtalarpappen var trevlig att riva i.
Nästa ljusa minne är kemilektionerna i grundskolan, och den lektion som verkligen står klart i mitt minne är den dag läraren drog för mörkläggningsgardinerna och demonstrerade knallgas i 25-liters plastdunkar på katedern. Det small och dånade och långa, gula flammor slog upp i taket. Det väckte mitt intresse för kemi.
Nästa anhalt i livet var gymnasiet. Jag var nog en ganska beskedlig elev, men jag kan inte påstå att namnet Städje passerade obemärkt under mina fyra år på Västergårdsgymnasiet i Södertälje. Men jag och mina kompisar var snälla. Vi hällde inte smörsyra i luftkonditioneringen (mest för att luften gick åt fel håll, så att säga) och vi sprängde inte så många bomber i skolan.
Men vad vi gjorde, så ordnade vi egna ”utsändningar” över skolans högtalarsystem (impopulärt), hittade en svävare som någon byggt av dammsugarmotorer och svävade runt i korridorerna med, vi införde traditionen att ha dragkamp med den andra gymnasieskolan över Södertälje kanal varje år (den som förlorade åkte i slussbassängen), vi startade skoltidningen Watt-Anna Kuriren (efter Watt-Anna, en fattig södertäljekvinna från sekelskiftet som bar vatten till de rika familjerna) och påbörjade också en tradition att ha skolrevyer på avslutningsdagen varje vårtermin.
Någon gång när jag gick i tredje ring blev kalkylatorerna
tillgängliga och tillåtna i skolan. Jag satsade den oerhörda summan av 800 kronor och köpte
en HP-25. Hade man en Hewlett-Packard, räknade man med bakvänd polsk notation och visade att man var
en riktig tekniker och inte en naturvetare som behövde ”=” för att förstå att ekvationen var
slut. En av de första som hade en kalkylator i skolan var vår lärare i mekanik. Han hade en Sinclair,
den sort som kunde räkna med tiopotenser och som man fick löda ihop själv. Den gick klassen runt
och när jag fick tag i den, provade jag 1/0 och kalkylatorn gick sönder. HP hanterade det naturligtvis
helt korrekt, med ett ”Err” på displayen.
Under två år gjorde vi skolrevyer, jag och mina vänner. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades, men det var sannolikt på grund av min stora övertalningsförmåga som jag kunde få låna stans största teater, med personal och all utrustning alldeles gratis för en kväll.
Här ser du en scenbild med hela
ensemblen på plats, från revyn 1976. Det är jag som sitter vid flygeln. Bilden var ursprungligen
svartvit, men jag har färglagt den. Vi var två personer som ägnade flera veckor åt textförfattande,
sen hittade vi en orkester med några spelglada kamrater och utan mycket repetition, men sannolikt på
grund av teaterpersonalens stora rutin och tålamod, fick vi ändå ihop det på slutet.
Alla teatersällskap
har sin primadonna och förste charmör, så även vi. Här är det Lars-Göran som
demonstrerar sina kroppskrafter på Marie-Louise. Lars-Göran spelade saxofon och spexade i största
allmänhet. Senare i livet gjorde han en datorteknisk uppfinning och blev produktchef på ett stort amerikanskt
företag i datalagringsbranschen, men är numera egen företagare. Vi ska alla den vägen vandra,
tydligen. Marie-Louise hade en gudomlig röst, men vad som blev av henne vet jag inte, inte mer än att
hon fick åka till Mozarteum i Salzburg.
Det blev goda recensioner i tidningarna och skolledningen belönade mig med blommor på avslutningsdagen, kallade mig ”primus motor” och allt och jag blev alldeles generad. Fast när jag lyssnar på ljudbanden nu, mer än 20 år senare, undrar jag om vi var riktigt kloka egentligen. Vad jag minns alldeles särskilt var att flygeln hade vassa kanter på tangenterna och att mina fingrar blödde efter föreställningen.
Ett sista skämt hann jag med innan jag lämnade min sargade skola: Jag plockade isär ett oscilloskop i elektroniklabbet och lödde om ledarna till X-avlänkningsspänningen så elektronstrålen kom att svepa från höger till vänster istället för som brukligt från vänster till häger. Är man en lite ovan, nyinkommen elev så märker man inte det felet till en början, men när man börjar göra detaljanalyser på vågformer blir man nog ganska lång i ansiktet. Ett skämt som kan rekommenderas!
Min skoltid avslutades lyckligt med att Intel uppfann mikroprocessorn och jag kunde bygga min första byggsats med Intel 8080, sista året i gymnasiet.
Utbildningsbanan fortsatte med en universitetskurs i programmering. Där lärde jag mig att skriva på tangentbord, eftersom vi programmerade COBOL på en hålkortsstans från IBM. När alla andra gått hem, satt jag för det mesta kvar och hackade hålkort.
Skolan hade också en minidator av märke Alpha LSI med 32 kilobyte kärnminne och 20 MB hårddisk, på vilken vi gjorde våra första trevande assemblerförsök. Annars körde vi mest fleranvändar-BASIC på den. Idag har en PC minst 32 megabyte primärminne och klarar sällan fler än en användare åt gången.
En kamrat till mig, som egentligen gjorde sin värnplikt under denna tid, kom ibland på fritiden och körde på vår Alpha LSI för att lära sig programmering. Han var lite för bra, för en morgon hade han hittat ett kommando som raderade hela hårddisken. Vi började dagen med en långlektion i ett annat klassrum och min kamrat fick snabbt som sjutton plugga på hela BASIC-handboken och hade efter två-tre timmar lärt sig så mycket att han kunde återställa hårddisken nästan i ursprungsskick, utan att tillgripa assembler. Ingen märkte i alla fall något. Det var ju bara tur för honom att filerna var contiguous!
Hobbies |
Ända sedan tiden för mitt första elektronrör har jag haft elektroniken i blodet. Jag minns ännu mycket väl mitt första försök att bygga en kristallmottagare. Det var väl 30 år sedan. Jag gick till en radioaffär och köpte ”en kondensator”. Åhå, vilket värde? frågade teknikern. Det hade jag ingen aning om, men jag fick en keramisk rörkondensator. Bygget misslyckades dock, eftersom jag inte förstod mig på att linda spolar.
Det gick emellertid snabbt framåt. I grundskolan
fick jag lära mig bygga enklare förstärkare och i gymnasiet skulle alla bygga Hi-Fi. Jag och en
kamrat satte samman ett ljudslutsteg och sålde scheman. Efter ett tag kom högfrekvenstekniken in i mitt
liv och jag blev radioamatör och tog mig signalen SMØFIX - Sugar Mike Zero Fox India X-ray. Clas Ohlson
sålde ett kortare tag mikrovågsburkar, APX-6 surplus radarsvarsenheter från amerikanska försvaret.
Först trodde vi det var felskrivet i katalogen: ”Transceiver 1,5 GHz”, måhända det skulle ha stått
”MHz”? tänkte vi, beställde på postorder och förväntade oss mellanvågssändare.
Angenäma känslor uppstod då vi skruvade
sönder enheterna och faktiskt fann mikrovågskaviteter och lighthousetrioder. Efter att snabbt blivit
autodidakta på trimning av mikrovågssändare och byggt de härligaste spiralantenner, kunde
vi kommunicera på flera hundra meters håll på mikrovågsbandet 1,2 GHz. Inte mycket till
radiokommunikation kanske, men det räddade specialarbetet i gymnasieskolan. Bilden visar schemat på
en effektförstärkare för mikrovågsbandet med elektronrör, som jag också gav mig
på. Senare gav jag bort min apparat till en amatörradioastronom.
Exotism
Det mest exotiska radioshack jag någonsin bevistat var när jag var -LY, alltså i Litauen 1993. I toppen av ett 12-våningars allaktivitetshus (med trasig hiss: ”Njet rabota”) hade en amatörradioklubb förskansat sig. Jag hade sett antennerna på taket tidigare, men denna kväll hörde jag misstänkt UHF-brus i korridoren. Jag, raskt ut och fann en kille som stod och provade en handhållen transceiver för 2-metersbandet.
Jag presenterade mig som svensk radioamatör
(antagligen den första utländska radioamatör han sett efter Sovjetunionens fall 1991) och han inviterade
mig med öppna armar till shacket. Där fanns massor av gammal rysk militärmateriel. Hjärtat
hoppade flera extraslag. Mottagskij och dekodskij och ett fruktansvärt, hembyggt 2 kW-slutsteg för kortvågen,
där skärmningen bestod av hönsnät. Man tager vad man haver.
Det gick ju inte att begripa vad det stod på alla skalor och rattar, men uppmuntrad av hans ”Please, operate” skruvade jag lite här och där och fick kontakt med en engelsman. Även engelsmannen blev upphetsad av ett QSO från Litauen, så dagen var räddad. Efteråt kom alla de Science Fiction-entusiaster jag egentligen var inbjuden till och hittade mig, men jag var allt för insjunken i kortvågsbruset för att ens märka dem.
Fast vad finns det kvar åt radioamatörerna idag? De som inte är totalt insnöade i sina radioapparater, eller ägnar sig åt något väldigt exotiskt (som månstuds och kometsvansstuds) har fått alternativ. Kortvågen var kul och fungerade sporadiskt, men numera finns ju Internet. 2-meters och 70- centimeters-folket som använder sina handhållna apparater i bilen och i storstäderna där det finns repeatrar som för det mesta fungerar, har ju numera mobiltelefoner, som fungerar (lite) oftare. Jag själv är lite ledsen för denna utveckling. Det pionjärarbete som radioamatörerna utförde åt samhället var inte förspillt, men den utveckling som är möjlig på radiosidan idag är så dyr, att få amatörer kan hålla på med den.
Från 80-talet och framåt kom mikrodatorerna
in i mitt liv. Det har blivit byggen med både Intel 8080, 8086 och en del Motorola. Bilden visar min elektronikverkstad
från den tiden. På stora bilden ser man från höger 8080-datorn i form av en stapel racklådor,
ovanifrån ett stående nätaggregat, under detta två svarta lådor: en åttatums
och en femtums diskettenhet, under dessa en öppen låda med expansionsbuss för olika utbyggnadskort,
och underst själva CPU-lådan med orange lysdioder som visade adress- och databussarnas driftlägen.
Det blå tangentbordet är hembyggt.
Till vänster ett oscilloskop som vi använde som grafisk bildskärm. Vanliga bildskärmar betingade astronomiska summor på den tiden. Går vi vidare åt vänster står där en ASR 33 från Teletype Corporation, den skrivande terminal som fått ge namn åt alla ”teletyper” för eftertiden. Den dånade och rasslade, men fungerade bra och gav snygga utskrifter på papper, med 11 tecken per sekund! Dessutom kunde man stansa hålremsa på den. Ovanför denna syns komponentförrådet. Ytterligare till vänster skymtar högra halvan av min hembyggda 8086-dator. Den syns bättre på den lilla bilden, där man också i förgrunden ser en åttatumsdiskett ligga. Idag kan man väl inte köpa en kondensator i en radioaffär...
Eftersom framkallning och förstoring av svartvit film
och papper är så enkelt, är det något man kan (och bör) börja med vid unga år.
Jag ärvde morfars mörkrumsutrustning och började tjata på min mor om mörkläggningsgardiner.
Jag var alltid den som drog med mig kamera och belysning till skolfesterna och tog gruppbilder och snart nog blev
jag inte insläppt på festerna med mina kassar med sladdar och lampor.
Vid äldre år blev jag stadd vid kassa och kunde övergå till färgfoto och kommersiell framkallning (se vidare avdelningen Fotogalleri). Jag har också sålt ramade färgförstoringar till konstföreningar på olika företag. Vad tycker du bilden liknar? UFOn som landar? En invasion från en främmande planet? Egentligen är det gatlyktor i dimma. Men, allting blir tråkigare: numera är det mest scanner och PhotoShop som gäller.
Mina föräldrar tvingade mig till pianolektioner när jag gick i grundskolan och det var inga glädjetimmar, kan jag försäkra. Mycket senare förstod jag glädjen med att kunna spela improviserat och började med jazz, frivilligt. Min mest traumatiska upplevelse i musikens värld var dock den gång min far tvingade mig med till Södertälje kyrka för att lyssna på något konstigt som jag inte ville höra: Händels Messias. Man fick textblad och jag kunde följa med i texten. ”Jaha”, tänkte jag, ”med den här farten ska det snart vara avverkat, så vi kan gå härifrån”, men till min fasa upptäckte jag snart att de började repetera texten, om och om igen!
Pappas stenkaksarkiv innehöll mycket, och snart var jag på resa i musikens underbara värld.
Jag sniffade på det mesta, men kom efter ett tag att fastna för Fader Bach. Johann Sebastian Bach, detta
musikens universalgeni, inför vilken alla andra förbleknar, även så Mr. Händel. Bach
behärskade alla genrer och alla stilar och han blir aldrig någonsin tråkig. Han kan vara stentuff,
tragisk, smältande romantisk eller flytande dansant. Varför bry sig om andra? Johann Sebastian har allt!
Det är inte underligt att den första skiva med elektronisk musik jag köpte, är den jag värderar mest: Walter Carlos ”Switched-on Bach”!
Bland de senare, nu levande tonkonstnärerna,
är det bara vår egen syntpappa Ralph Lundsten, som jag finner det mödan lönt att lägga
ned lyssningstid på. Han kan också konsten att alltid vara ny och aldrig upprepa en melodislinga tills
den blir tjatig. Dessutom står vår nordiska natur så fantastiskt klar i hans musik. En länk
till hans hemsida hittar du här. Där får han skryta om sig själv.
Resor |
London och England har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat. Engelsmännen är en särskild sorts folk, vänliga, hjälpsamma, trevliga och allmänt engelska (i alla fall de som jag har träffat). Hur många gånger jag varit i London kan jag inte minnas.
Första gången var emellertid 1980,
när jag åkte dit med programmerings-skolan. Vi besåg bland annat företaget Logica, som hade
konstruerat en grafisk bildskärm med de nyaste kretsarna från Intel. Man visade den snabba (gröna)
vektorgrafiken och vi var imponerade. Vi reste också ut till ICLs stora komplex någonstans utanför
London och såg på deras slutprovningshall för stordatorer. Så mycket kablage hade jag dittills
aldrig sett samlat på ett och samma ställe. Man fick bara gå i korridorer runt den väldiga
hallen och beskåda verksamheten genom panoramafönster. Korridorerna inhyste kommunikationsutrustningen,
och jag minns särskilt den väldiga mängden ASR 33:or. På kvällen gick vi på Music
Hall och när artisterna slutat, frågade jag personalen om jag fick dra några låtar. Det
hade man inget emot, och därifrån kommer den här bilden.
Det regnar i London ibland. Engelsmännen säger att det regnar katter och hundar och det gjorde det en dag 1981 när jag och en kamrat gick runt vid området kring Waterloo Station. Plötsligt överfölls i vi av regn så kraftigt att paraplyet inte gjorde varken till eller ifrån. Regnet gick rakt igenom. Folk kom rusande upp ur tunnelbanestationen strax intill, för den höll på att vattenfyllas, och på gatorna rann det floder av vatten.
Vi tog vår tillflykt till Waterloo
Station. Därinne stod folk och betraktade sina våta kläder. Allt var torrt inomhus tills en ruta
i taket gick sönder och en tjock stråle vatten landade mitt i glasskiosken. Exponeringstiden för
den här bilden var för lång för att vattnet skulle synas bra, men du ser hur det står
som en sky runt frysen. Den övre delförstoringen visar hur glassförsäljaren, han under parasollen,
rusar mot sin frys, som snabbt håller på att vattenfyllas. Den nedre delförstoringen visar en
tant på väg ut från väntrummet, som kastar sig bakåt för att undvika vattenstrålen
(rörelseoskärpa). Observera också de klentrogna ansiktena inne i rummet bakom.
Det finns massor att berätta om London,
de underbara små elektronikbodarna utefter Edgware Road, Shepherd's Pie och alla ljuvligheter på pubarna,
ligga på magen och såsa i Hyde Park, badrum med heltäckningsmatta men utan avlopp och så
vidare, men det ska jag inte göra. Jag nöjer mig med att återberätta följande konversation
jag råkade höra på Foyle's, världens största bokhandel. En kund frågade en expedit
någonting:
- ”The Meaning of Life”? That will be the Philosophy section over there, Madam.
Kunden säger något mer.
- Aha, ”The Meaning of Liff”! That's the humour section over there!
Att S:t Paul's Cathedral klarade sig genom bombningarna under
andra världskriget är ett mirakel. Det är en byggnad jag kan se om och om igen. Så här
ser taket ut. Är det inte fint?
Mina förehavanden
i Wien har efter hand blivit ganska omfattande, så Wienandet finns numera i ett särsklilt Wienergalleri.
 |
Fransmän är hypermonumentalist-matematiker, och det främsta exemplet på det måste vara Paris tre triumfbågar. På gården till Louvren står Louis XIV lilla triumfbåge och på Place de Gaulle står L'arc de Triomphe som uppfördes av Napoleon. Drar man en rät linje genom de två, kommer den att gå utefter Champs Elysées och slutar man linjen i vad som tidigare bara var en smutsig arbetarförort, men numera är en kontorspalatsens blänkande jättestad, La Défense, hamnar man vid den tredje triumfbågen, teknikens triumfbåge Grand Arche. |
 |
Jag hade den oförskämda turen at få bo gratis två veckor i en lyxvilla i den lilla franska bergsbyn La Tourbie nära Menton på franska Azurkusten, med en BMW till förfogande, att bränna upp och ned för hårnålsvägarna med. På ena sidan berget hade vi fantastisk utsikt över Medelhavet och på den andra ett brant stup ned mot Monaco. På kvällarna stormade det fantastiskt utifrån Medelhhavet och kraftledningarna som hängde fritt kilometervis tvärs över dalen och gick ned till Monaco slog ihop ofta och mycket, med praktfulla blixtar som resultat. Dock inte så kul för Monegaskerna. Typiskt franskt att inte ha isolatorer. Vi körde också över Italienska gränsen till Ventimiglio och gick på marknaden. Pittoreskt, ja. Fattigt, jojo. |
 |
Éze är en liten bergsby, eller kanske snarare ett medeltida slott som hänger på en bergssida vid medelhavskusten. En turistfälla av oerhörda mått där det mesta är ”handgjort”. Ett litet café vi bevistade hängde på utsidan av slottsmuren över en gapande avgrund. Hade man tappat kaffekoppen över staketet, eller måhända sig själv, hade det inte varit mycket kvar 200 meter senare. Intill finns en kaktusträdgård som inte heller är så illa. |
 |
Det finns mycket vackert att visa från Island, men jag tillåter mig att visa det alla andra också visar, nämligen geysiren Strokkur. Jag var på Island för att installera en optisk läsmaskin på Postgirostofan (Postgirot), men det gick ganska fort, så resten av veckan kunde ägnas åt naturstudier. När jag installerat maskinen, smällt några IC-kretsar och åkt runt i terrängbil på Reykjaviks gator och skaffat nya, tog jag mig för skojs skulle en titt i det isländska befolkningsregistret. Det visade sig vara sorterat efter förnamn, eftersom nästan alla kvinnor heter Gudmundsdottir, Gudmundsdottir, Gudmundsdottir, Gudmundsdottir... |
Jag råkade vara i Rotterdam i Holland just när
Tall Ships Race skulle äga rum. Bilden visar det ryska segelfartyget Kreuzenstern, en fantastiskt vacker båt.
Rotterdams hamn är i sig själv ett fantastiskt byggnadsverk, cirka 2 mil långt och bara fullt med
båtar, kranar och containers hela vägen.
Holland är de självspelande
musikinstrumentens förlovade land (det är Schweiz också, men vi svenskar tänker alltid på
Holland) och i Utrecht finns Statens museum för självspelande instrument, där vi såg ett antal
fantastiska maskiner från förra århundradet. Den första bilden visar en självspelande
orkester, en kombination av orgel, olika trummor, xylofon med mera. Den spelade från en pappremsa med 30
centimeters bredd, och när den gick igång lät det så mycket att små barn föll
omkull av välljudet.
Nästa bild visar ett
självspelande piano med violintillsats. Självspelande pianon är väl ingen ovanlighet, men violinen
var ganska intressant. Det var egentligen tre violiner, omgivna av en ständigt roterande, kontinuerlig stråke.
När violinen skulle spela, trycktes den mot stråken och ett antal fingrar på dess hals tryckte
ned strängarna. Ett mästerverk i trä och hästtagel.
Den sista bilden visar en självspelande
saxofon, ett personligt instrument. Observera urverksdosan som driver musikremsan. Observera också att företaget
Q.R.S. som gjort musikrullen, fortfarande finns och fortfarande tillverkar ett antal hundratusentals rullar per
år, till olika mekaniska självspelande instrument.
Jag for tillsammans med en kamrat till Bahrain, en självständigt land på en liten ö i Persiska viken, förbundet med Saudiarabien med en lång motorvägsbro, för att se om det fanns något bra jobb där. Förhållandena var underbara för oss västerlänningar, aldrig regn, ingen skatt, gratis sjukvård och en hamburgare kostade 3 kronor. Icke så för de fattiga, invandrade indiska gästarbetarna...
Något
bra jobb fanns det inte, men det fanns en hel del spännande att titta på. Vi börjar med monumenten.
Den första bilden visar den största moskén i Manama, Al Fateh, ett monument som även en inbiten
hedning som jag faller i vördnad för. Något av det vackraste jag sett. Nästa bild visar porten
till Manamas Universitet. Bräck det, Stockholms Universitet, om ni kan, och det här var bara dörren!
Basaren! Detta ord för med sig en
doft av mystik för oss köpcentrum-invaggade trist-svenskar. Man förväntar sig flygande mattor
och 40 rövare i krukor i vartenda hörn, men riktigt så är det inte. Suk, som basaren heter
i Manama, var ett sannskyldigt sammelsurium av mikroskopiska bodar, där man sålde allt mellan himmel
och jord, främst importerat lågprisgrejs från Ostasien, ungefär samma som man hittar i postorderkatalogernas
”fantastiska erbjudanden” i Sverige.
Där fanns tygbodar som var fulla ända upp till taket av underbara silkestyger och en liten tant i ena hörnet med en symaskin, guldgatan uppvisade rad på rad med små affärer där man sålde guld, guld och åter guld, och slutligen då österlandets mystik själv, kryddorna. Bilden visar en typisk kryddbod, med peppar, curry, paprika, fänkål, tamarind med mera i små, snyggt upplagda pyramider. Araberna runt omkring skrattade när jag stod och fokuserade, och undrade varför jag ville fotografera en butik som det inte ens fanns folk i.
De indiska musikaffärerna förtjänar
att nämnas särskilt. Filmmusik är en stor sak för indierna, och med en så stor kontingent
indier i staden fanns det en mängd affärer där man bara kunde köpa musikkassetter med indisk
filmmusik på. En typisk affär var stor som ett normalt svenskt kök, men med väggarna klädda
från golv till tak med kassettband. Inte en millimeter var outnyttjad. Vid disken stod affärsägaren
och piratkopierade så det stänkte om det. I fönstret, de typiska indiska filmaffischerna: Elak,
stor starking med påk, som hotar en bedjande kvinna på knä. I bakgrunden 1 st. hjälte som
kommer springande med pistol. Ganska kul musik, men inte så länge.
Utan moln blir kvällarna alltid vackra.
Denna bild är tagen inifrån Suk ut mot ett torg utanför. Snyggt, om jag får säga det
själv.
 |
Marsipanets förlovade stad. Om du, som jag, tycker om choklad och marsipan är Lübeck staden där du ska fira semester härnäst. Ett övermått av vackra kyrkor och andra sevärdheter, och Niedereggers chokladfabrik. Mitt bästa minne från Lübeck var den halvkilos Grand Marnier-marsipanlimpa som fanns till försäljning i hotellfoajén, en av de bästa tillämpningarna för Grand Marnier jag någonsin upplevt, förutom att dricka det rent. Vi köpte den och åt upp den innan hissen hunnit upp till vår våning. |
 |
”Det var mycket skräp i Lübeck” var min kamrat Nils kommentar till den här bilden. Den gör naturligtvis inte Lübeck rättvisa, men underligt var det att hitta en soptipp mitt inne i staden. |
 |
Utanför Raathaus (rådhuset) var kommersen livlig och massor med folk passerade hela tiden. En som definitivt inte passerade var den här farbrorn, som passerat färdigt för dagen. Alldeles intill fanns restaurangen Raathauskeller. Kanske hade han varit där? Jag skulle kunna visa en massa vackra bilder av kyrkor och blyinfattade fönster, men det gör jag inte! Se istället bilderna från Lübeck i fotogalleriet. |
Utöver att gå på kurs i Schweiz, reste jag omkring i alperna lite. Jag åkte bland annat bergbana, sån't där tåg som går på kugghjul. Tåget utgick från Montreux, den där staden som alla minns för melodifestivalerna, men som ser ut som vilken industristad som helst, upp till Gstaad, de rikas vinter-pösar-stad i Schweiz. Gstaad ser ut som en idyll ur Sound of Music. Det var bland annat här som James Bond sprängde en restaurang i filmen Diamantfeber. Ölsejdlarna och biffarna var stora.
På vägen upp körde
tåget in i molntäcket och det var som att köra in i mjölk. Efter ett tag kom vi ut ur en tunnel,
en bra bit ovanför molnen. Till höger utbredde sig den vackraste alpvy jag någonsin sett och jag
har aldrig hört så många kameraslutare rassla på en gång. Jag tog några bilder
jag också. Bilden här till vänster var ursprungligen svartvit. Jag har färglagt den senare
i Photoshop.
En sällsynt avspänd kvällsbild,
fångad på en kulle utanför Lausanne. Jag minns inte längre varför jag befann mig på
just den kullen, kanske var det för att de andra i gänget hade kisspaus och jag beslutade mig för
att gå på fotosafari istället.
USA |
 |
Av någon anledning har jag alltid hamnat i Kalifornien i USA. Men vädret är bra, hamburgarna stora och människorna är vänliga. Det har nu blivit flera resor så de har fått ett eget, kaliforniskt galleri. |
Östersund |
En kortare semester tillbringade jag i Wilhelm Peterson-Bergers stad, Östersund. Vi gjorde den tillbörliga utflykten till Frösön och gick i hans sommarhage, såg alla ängsblommorna och insåg var han fått sin inspiration från. Vid Frösö kyrka var vi också. Miljön var lugn och helt underbar.
Det som dock gjorde det djupaste intrycket på mig var friluftsmuseet vid Gudmundstjärn i Indal. Gården vid Gudmundstjärn var ett av våra sista självhushåll, när den övergavs på 1940-talet. Då hade Tjärnfolket levat och verkat, byggt och strävat på samma ställe i 165 år, nästan helt isolerade långt från all civilisation, från 1700-talet, ända in på 1900-talet. Man fick sig till livs historien om självhushållet vid Gudmundstjärn och det oerhört hårda liv dessa strävsamma människor tvingades leva under flera generationer. Det går knappt att fatta deras umbäranden och den otroliga energi de måste ha haft. De byggde själva sina hus, sitt sågverk, sina maskiner, sina ugnar och så vidare.
Kvinnan Sara Lena Nilsdotter (1833-1928) som
levde tills hon var 95 år, måste ha varit en helt osannolik människa. Trots att hon fick ena handen
sönderslagen i slåttermaskinen, arbetade hon hela livet. Hon byggde husets ugn, hon byggde sin vävstol,
med mera, med mera. Det ofattliga i situationen är för stort för mig att fortsätta beskriva.
Köp gärna boken Tjärnfolket av Hans-Olof Jonsson (ISBN 91-7260-653-3) och läs själv.
Helsingfors är en vacker stad, som man bör
bese ofta. Den har inte rivits sönder och samman och moderniserats som Stockholm. Varuhusen är flottare
och Fazers chokladrestaurang har ingen motsvarighet i Stockholm. Helsingfors järnvägsstation är
vacker, till skillnad från den i Stockholm. Bilden visar mig vid nationalkompositören Jean Sibelius
monument. Tycker du inte jag visar honom nog vördnad? Måste man visa vördnad vid nationalmonument?
Jag kan väl gilla Sibelius musik ändå?
Mer om Helsingfors finns i det Finska galleriet.
Efter 13 timmar med sovtåg från Stockholm nådde vi Boden. Djup snö. Öde. Helkul. Ett par timmar med bil, så var vi i Rovaniemi. Det såg ut som vilken storstad som helst, med undantag för snöskulpturerna på torget.
En dag skulle vi vara fjällturister och åka snöskoter. Nu förstår jag precis varför det inträffar så många skoterolyckor varje år i fjälltrakterna. En snöskoter väger 200 kilo och går i 110 kilometer i timmen. Man sitter helt oskyddad och om skotern välter blir man mos. Och eftersom det är tunt mellan poliserna däruppe, kör folk som galningar. Det gjorde vi också.
Finnarna hävdar med bestämdhet att Tomten bor i Rovaniemi och första anhalten var Tomtebyn, som byggts särskilt för de amerikanska turisterna. Det är ett köpcentrum mitt ute i skogen, med lite tomteprägel, bara. Varför amerikanerna åker Concorde dit för att gå och shoppa, kan jag inte begripa. Det beror väl på marknadsföringen...
Nästa anhalt var en ”äkta” sameby. Om
man klarade av att hänga efter en ren, sittande på en planka i full fart, fick man renkörkort.
(Jag har med vilja gjort min signatur oläslig, då jag inte vill ha den spridd på Internet. Annars
är det äkta.) Efter att ha blivit visade runt den turistifierade samebyn och fått åka pulka
nedför en backe som alla andra turister, fick vi uppleva något annat, helt i särklass.
Vi fick gå med nåjden, byns trollkarl, in i en ceremoniell kåta och delta i en fruktbarhetsceremoni. Renmjölk blandat med renhornspulver anses ge bättre potens med mera, och vi skruvade på oss och damerna fnittrade lite oroligt och undrade vad som skulle hända på hotellet senare på kvällen. Nåjden reste sig och gick runt och bjöd på den söta mjölken och av var och en som drack, skar han en liten hårtofs med sin lappkniv.
Då gick det en rysning genom mig, eftersom jag plötsligen insåg den urgamla magin och hur det fungerade i samebyn. Hövdingen hade makten över det dagliga i byn och kunde döma och härska över livet, medan nåjden hade makten över liv och död. Likaväl som han kunde skära en hårtofs av mitt nackhår, hade han kunnat snitta till någon annanstans och visa sin makt över döden. I äldre tider var nåjden naturligtvis allsmäktig.
Över hårtofsarna läste nåjden några ceremoniella ord och vi kunde gå ut i lappmarken igen, några lättade, jag definitivt en djup erfarenhet rikare.
Litteratur |
”Fahrenheit 451” var inkörsporten till en tung drog, som jag sedan inte kunna göra mig fri från: Science Fiction (SF).
SF-kongresser är något man inte kommer undan, om man ägnar sitt liv åt SF. Tekniker som jag är, initierade jag uppbyggnaden av det svenska jordnötsförsvaret, PDI (Peanut Defense Initiative), en tekniktung tävling som hölls under en rad år på olika SF-kongresser i Stockholm. Tävlingen, som naturligtvis hade sina rötter i motsvarande tradition från USA, gick ut på att man på högteknologiskast möjliga sätt skulle transportera en jordnöt (med skal) 2 meter. Visst kunde man helt enkelt kasta den för hand, men tappade då massor av stilpoäng.
Sedan SAFA (Svenska Akademien För Algoritmforskning) beslutade att delta i Det stora Jordnötsloppet, vann vi tävlingen alla år, tills vi slutade, för att teknikinsatsen som krävdes för att bräcka förra årets teknikinsats, blev för stor. Andra tävlande prövade teknologiskt mindre högtstående metoder, som att skjuta jordnöten tejpad på en fyrverkeriraket (inomhus. Den for in under någons kjol), köra den på modelljärnväg, spruta flera jordnötter genom en stor fläkt, samt skjuta iväg en jordnöt med en stadsgasexplosion (PET-flaskor är starka).
SAFAs första insats, PDI 1 (Peanut Defense Initiative), bestod av en elektromagnetisk kanon, där vi med hjälp av energi lagrad i ett större kondensatorbatteri, sköt iväg en projektil gjord av en T-spritsflaska omlindad med en kopparspole, ur en magnet tagen ur en gammal diskdrive från en stordator. Det small och blixtrade och de två metrarna avverkades utan problem.
Till NASACON 1988 framtänkte våra skarpa hjärnor en än djävulskare metod att kasta och förinta vegetabilier. Projektet PDI/2 var betydligt mera komplicerat och bestod av en stor likströmsmotor med tillkopplad styrelektronik, med en sked fastskruvad tvärs axeln. Med lämpligt styrprogram kunde skeden kasta iväg en jordnöt nästan hur långt som helst. Sista natten före tävlingen tillverkade vi en motordriven matare för jordnötter, eftersom vi ville kunna skjuta automateld. Efter prover med olika matartyper framstod jordnötsrevolvern som det bästa alternativet.
Här pågår tungt utvecklingsarbete
med den elektromekaniska delen av jordnötsacceleratorn. Författaren står till vänster och
till höger står maskinvarugurun Thord Nilson. Referensbiblioteket i bakgrunden är som synes omfattande.
Övervakningsprogramvaran, innefattande
ett semigrafiskt gränssnitt med menysystem, syntetiskt tal och avskjutningslogik utvecklades på bara
ett par dagar, på en 8 MHz 8086-PC av märke Victor VPC 2, långt före ljudkorten, multimediasystemen,
de produktionshöjande integrerade utvecklingsmiljöerna, Microsoft Foundation Classes och objektorienteringen,
något som skulle ha tagit varje större konsultbolag flera månader. Ibland väger entusiasm
betydligt tyngre än planeringsmöten. Det är den internationellt kände programmerargiganten
Nils Segerdahl som låter sina magiska fingrar spela över tangentbordet.
Jordnötsacceleratorn i närbild,
utvisande konstruktionsdetaljerna. A är själva motorn. B är en vinkel- och varvtalsgivare med vilken
motorns varvtal och exakta vridningsvinkel kan kontrolleras. Vid C sitter skeden monterad. D är skedbladet
som just kastat upp nöten E i luften. Stativet F, svetsat av undertecknad, fick spännas fast vid bordet,
eftersom konstruktionen annars snabbt skulle flyga iväg. Den infällda bilden visar jordnöten i flyktögonblicket,
bildbehandlad för att ytstrukturen ska framträda tydligare. Till vänster på stativet ligger
ett vattenpass. Om konstruktionen inte stod helt horisontellt, missade skeden projektilerna. Revolvermataren är
dold på bilden.
Kastaren hade flera olika rörelsemönster:
Kongressdeltagarna under NASACON beskådar
det vinnande kastet. Längst ut till höger sitter vår svenske SF-gigant Sam J. Lundwall. Efter det
att vårt tävlingsbidrag fyllt tävlingslokalen med jordnötsflisor, jublade åskådarmassan
och tilldelade oss guldmedaljen.
LIPAC 1600/27, Linear Peanut Accelerator var
ett av de mest komplicerade projekt jag deltagit i. Sifferkombinationen anger transportörens längd, 1600
millimeter och att den hade 27 poler. SAFA byggde en magnetisk svävarjärnväg på bara en natt.
Det hjälpte naturligtvis att ha alla resurser hos Atlas Copcos utvecklingsavdelning till hands, men att trots
allt sno ihop en 1,5 meter lång trefas linjärmotor med bara händerna på en natt, är
inte illa. Bilden visar själva tävlingsögonblicket, när en kamrat hanterar utrustningen och
undertecknad beskriver dess fördelar från scenen medelst ljusbilder. Mer information finner du om du
följer länken till SAFA.
