Wiener-galleri

Wien, Wien, du schöne Stadt

Första svängen i valsernas stad var 1988. Pratern, Volksoper och Karlskirche i all ära, men vi ville se något verkligt unikt. I en broschyr nämndes Begravningsentreprenörsmuseet. Det var bara öppet efter överenskommelse, så vi ringde Wiener Totenamt och stämde träff. Vi välkomnades av en herr Müller som i vit rock och på bruten engelska förevisade samlingarna.

Där fanns oräkneliga dödstingestar, högar av inbjudningsbrev till kejsar Franz Josefs begravning, och så det som bilden visar, nämligen Joseph Haydns dödsmask och den svarta burken i vilken hans huvud förvarades medan frenologerna hade hand om det. Frenologi var populärt på den tiden.

Av en händelse stötte vi på den här lilla butiken. Det är klart, hacking var inte lika inne, farligt och hemskt på den tiden som nu. Vi såg också en oerhört lyxig parfymeributik; Parfymerie Ruttner. Det är konstigt med namn.

En av mina finaste bilder, en tagning på 1/30 sekund med 1000 ASA-film i Stefansdomen. Som tur var, var främre delen av kyrkan avspärrad, så man kunde fotografera utan störningar. Plantera fötterna hårt i marken, håll andan och tryck av.

Precis före denna resa hade jag just börjat intressera mig för äldre maskiner och såg av en händelse en butik som sålde remsor till självspelande pianon. Det är inte var dag man ser sådana butiker, så jag tog en bild. En remsa hänger halvt utrullad i fönstret.

Det var vinskörd. På sluttningarna runt staden ligger vingårdarna tätt. Vi tog spårvagnen upp till vindistriktet Grinzing, gick på en vinrestaurang och provade på nyskörden, Heuerige, och beställde rädisor till. Servitrisen såg mycket misstänksam ut: ”Heueriger und Radieschen???”

Wienerschnitzlarnas kamikazepilot kommer tillbaka

Upplevelsen ovan resulterade 12 år senare, i mars år 2000 i en ny resa till Wien, denna gång med ett TV-team från Wegelius TV, ett svenskt produktionsbolag. Programmet sändes senare på Kanal 5. I en stjärnspäckad produktion tog vi tre personer oss igenom de viktigaste sevärdheterna i Wien på tre dagar, varefter Wegelius klippte ihop rasket till ett mycket roligt program i serien Res-TV, på 42 minuter. Det var jag, Anna (operasångerska) och Eva (student) som levde ut våra vildaste respektive drömmar i kulturstaden framför andra. Det blev både museer, hästridning, opera och stor bal.

Klicka här för att få se 30 sekunder från alla tiders resprogram!

Inte klart än
Res-TV i Kanal 5, 2000-03-30

Videon publicerad med tillstånd från av Wegelius TV och Kanal 5

Programmet fick entusiastiska recensioner:
"Min flickvän höll på att ramla omkull av skratt" Ralph
"Det var ju ett toppenbra program! Du var jättebra och rolig!" Eva
"Kul att få se Dig på TV ikväll, i Res-TV i 5:an... För att inte tala om hur stilig Du var..." Solveig
"Det var oerhört underhållande. ...verkligen kul. Utan dig hade det inte alls blivit så underhållande." Susanne
[rått garv] Thomas
"...jag såg det igår! Asbra! Du var showens stjärna. Utan dig hade dom där två tråkbrudarna fått Wien att framstå...som tråkighetens högborg" Lennart
"Missade precis dig på TV. När kommer reprisen?" Magnus.

Min dag

Bärande för min res-idé var kanske min kommentar ”Jag känner mig som en wienerschnitzlarnas kamikazepilot som dyker ned i kulturens ursoppa, utan fallskärm eller återvändo.” Denna Wien-resa var inte någon direkt fotosafari, eftersom vi mest hunsades runt av TV-teamet hela tiden (”Gå ut genom dörren”, ”Det var dåligt. Gå ut igen!”, ”Nu går ni ut igen, när vi filmar på utsidan”), men några kul bilder hann jag ta iallafall. ”Min dag” blev en återvändo till Begravningsentreprenörsmuseet och en mycket inspirerande titt på Tekniska Museets avdelning för självspelande instrument, där man kunde visa upp en utsökt samling väl restaurerade instrument.

Kungen av dem alla var Hupfeldts Phonoliszt, en kombination av tre violiner och piano, som spelade gudomligt fint (just denna bild kommer dock från ett museum i Utrecht i Holland).

En närbild på de tre violinerna. Den runda ringen är den ständigt roterande stråken. När en violin ska spela, hoppar den fram och strängen trycks mot stråken.

En närbild av en violinhals med pneumatiskt manövrerande fingrar.

En makrobild på stämmekanismen till violinen. Man använder bara en sträng på varje violin. Det här är hantverk på högsta nivå.

En annan dyrgrip var den medeltida lilla handpumpade bordsorgeln med tungpipor som såg ut som gyllene bjällror.

Detta halvelektriska piano, akafonen som byggdes av en österrikisk musiklärare 1963, har jag ingen information om, men det ser mycket ballt ut. Jämför med den trista elektroniska produkten i förgrunden.

Min kväll avslutades med ett besök på en vinstuga i Grinzig där man serverade Heuerig, nyskördat vin (även om det var i februari) och rädisor. Jag hade inte bett om någon särskild vinstuga och av en otrolig slump kom vi att hamna på samma ställe som där jag var för 12 år sedan. Obegripligt. Nåväl, efter en minnesvärd kväll nere i källarvalven, provsmakandes än ditt, än datt, drog vi oss hemåt, betydligt gladare. Vi fick med oss en låda vitt vin, som på något märkligt sätt försvann under natten.

Evas dag

Evas dag började på hårvårdsfirman Schwartzkopf där vi blev stylade efter alla konstens regler, något som inte gladde mig så outsägligt som Eva kanske hade hoppats.

Stråla upp mig, Scotty!

Kommentar i filmen: ”Tänk vad de hittar på för att damerna ska bli raka och krokiga och röda och gröna i håret. Det är inte klokt.”

Ser jag inte grym ut? För en gångs skull hade jag nytta av kamerans självporträttsfunktion. Jag ser ut som en elak Johann Sebastian Bach.

Före balen gick vi på restaurang och åt 1 meter smörgås och en skottkärra wienerschnitzlar. Eva vilar ut efter en hektisk dag.

Det enda jag egentligen minns från balen var korna som hängde i taket.

Annas dag

Annas dag började med hästridning. Det där med hästridningen förtjänar ett omnämnande, inte för att jag tyckte särskilt mycket om det, utan för att de andra skrattade hejdlöst så fort jag kom upp på kusen. Efteråt klippte man ihop en mycket elak trailer och körde i en hel vecka, där jag sitter på en Lipizzaner och vinglar. Dock slapp jag rida med i Prater, eftersom det inte fanns hjälm och lederhosen som var tillräckligt stora för mig.

Efter att TV-teamet åkt hem

Får jag bestämma själv, är det kyrkor och andra ståtliga byggnader jag helst besöker.

Hotell Kummer på Maria Hilferstraße var ett av de stilfullaste..

...hotell jag har bott på. Så här ska hotell se ut.

Just ett sånt där ställe där man klär i smoking.

Snygg ikon i Stefansdomen. Sån't kan de, katolikerna.

Orgeln i Stefansdomen har svarta pipor, men Nikonkameran lyfte fram dem fint ändå. Observera den svarta lutspelaren nere till höger.

Här står jag i en annan kyrka, minns inte namnet, men vilken barockorgel! Något av det snyggaste jag sett.

Jag hann precis slänga upp kameran och få en bild genom bilfönstret av denna stupa, en buddhistisk kultplats mitt i Wien, charmfullt inramad av en hög betongsyllar nedtill, men eftersom bilden blev så usel, så beslöt jag att leka lite till med den.

Detta är en annan märklig och olidligt ful byggnad, en bastard i de sköna byggnadernas stad: ett gammalt luftförsvarstorn från nazitiden. Hitler gjorde inte mycket nytta, men bygga hus det kunde han. Tornet står kvar som ett memento för det går inte att riva, och har gjorts om till någon slags havsmuseum.

Ytterligare bilder, mest stilleben av den underbara maten i Wien, finns i det allmänna galleriet.

	Där fanns oräkneliga dödstingestar, högar av inbjudningsbrev till kejsar Franz Josefs begravning, och så det som bilden visar, nämligen Joseph Haydns dödsmask och den svarta burken i vilken hans huvud förvarades medan frenologerna hade hand om det. Frenologi var populärt på den tiden.		Av en händelse stötte vi på den här lilla butiken. Det är klart, hacking var inte lika inne, farligt och hemskt på den tiden som nu. Vi såg också en oerhört lyxig parfymeributik; Parfymerie Ruttner. Det är konstigt med namn.
	En av mina finaste bilder, en tagning på 1/30 sekund med 1000 ASA-film i Stefansdomen. Som tur var, var främre delen av kyrkan avspärrad, så man kunde fotografera utan störningar. Plantera fötterna hårt i marken, håll andan och tryck av.
	Precis före denna resa hade jag just börjat intressera mig för äldre maskiner och såg av en händelse en butik som sålde remsor till självspelande pianon. Det är inte var dag man ser sådana butiker, så jag tog en bild. En remsa hänger halvt utrullad i fönstret.		Det var vinskörd. På sluttningarna runt staden ligger vingårdarna tätt. Vi tog spårvagnen upp till vindistriktet Grinzing, gick på en vinrestaurang och provade på nyskörden, Heuerige, och beställde rädisor till. Servitrisen såg mycket misstänksam ut: ”Heueriger und Radieschen???”

	Kungen av dem alla var Hupfeldts Phonoliszt, en kombination av tre violiner och piano, som spelade gudomligt fint (just denna bild kommer dock från ett museum i Utrecht i Holland).		En närbild på de tre violinerna. Den runda ringen är den ständigt roterande stråken. När en violin ska spela, hoppar den fram och strängen trycks mot stråken.
	En närbild av en violinhals med pneumatiskt manövrerande fingrar.		En makrobild på stämmekanismen till violinen. Man använder bara en sträng på varje violin. Det här är hantverk på högsta nivå.
	En annan dyrgrip var den medeltida lilla handpumpade bordsorgeln med tungpipor som såg ut som gyllene bjällror.		Detta halvelektriska piano, akafonen som byggdes av en österrikisk musiklärare 1963, har jag ingen information om, men det ser mycket ballt ut. Jämför med den trista elektroniska produkten i förgrunden.

	Stråla upp mig, Scotty!		Kommentar i filmen: ”Tänk vad de hittar på för att damerna ska bli raka och krokiga och röda och gröna i håret. Det är inte klokt.”
	Ser jag inte grym ut? För en gångs skull hade jag nytta av kamerans självporträttsfunktion. Jag ser ut som en elak Johann Sebastian Bach.		Före balen gick vi på restaurang och åt 1 meter smörgås och en skottkärra wienerschnitzlar. Eva vilar ut efter en hektisk dag.
	Det enda jag egentligen minns från balen var korna som hängde i taket.

	Hotell Kummer på Maria Hilferstraße var ett av de stilfullaste..		...hotell jag har bott på. Så här ska hotell se ut.
	Just ett sånt där ställe där man klär i smoking.

	Snygg ikon i Stefansdomen. Sån't kan de, katolikerna.		Orgeln i Stefansdomen har svarta pipor, men Nikonkameran lyfte fram dem fint ändå. Observera den svarta lutspelaren nere till höger.
	Här står jag i en annan kyrka, minns inte namnet, men vilken barockorgel! Något av det snyggaste jag sett.		Jag hann precis slänga upp kameran och få en bild genom bilfönstret av denna stupa, en buddhistisk kultplats mitt i Wien, charmfullt inramad av en hög betongsyllar nedtill, men eftersom bilden blev så usel, så beslöt jag att leka lite till med den.
	Detta är en annan märklig och olidligt ful byggnad, en bastard i de sköna byggnadernas stad: ett gammalt luftförsvarstorn från nazitiden. Hitler gjorde inte mycket nytta, men bygga hus det kunde han. Tornet står kvar som ett memento för det går inte att riva, och har gjorts om till någon slags havsmuseum.