Av någon konstig anledning har jag alltid hamnat Kalifornien när jag kommit till USA. Men vädret är ju bra, så...
Kalifornien 1999 |
Santa Cruz ligger på Amerikas västkust, en liten bit från San Francisco och är en riktigt trevlig liten stad, inte alls lika smutsig och brottsbelastad som Los Angeles. Jag var där i reportageärende hos SCO (men det avhandlas här). Ett panorama över Santa Cruz-området finns dessutom bland panoramorna.
|
Uppflugna på en transformatorstation satt dessa magnifika blommor. Vad det är för sort vet jag inte, för jag är ingen blomminolog, men de var så fantastiskt knallvioletta mot den blå himlen att jag inte kunde låta bli att ta ett par bilder. |
 |
Jag bodde på universitetsområdet hos University of California, Santa Cruz (UCSC) och där hade rådjuren vant sig vid människor. Man kunde komma väldigt nära innan de retirerade. En morgon såg jag några rådjur som stod och betade alldeles utanför mitt fönster och jag kunde lugnt gå ut med kameran och ta bilder. Den högra bilden är egentligen hopskarvad av två bilder, tagna från samma plats med en minuts mellanrum. Det är samma djur, som först betar, men efter någon minut har beslutat sig för att gå sin väg. |
  |
Nöjesområdet i Santa Cruz heter The Boardwalk, planktrottoaren, och består av en kilometer med restauranger, spelhallar, berg-och-dalbanor och allt annat som hör ett nöjesfält till. Dessutom går en linbana utefter hela områdets längd. Utifrån stranden ser det ut så här. |
  |
Vänder man sig åt andra hållet ser man piren, även det ett slags nöjesfält, och går man ända ut till spetsen av piren och tittar in mot land när det blivit mörkt, humrarna är uppätna och vinet urdrucket, ser planktrottoaren ut så här. |
|
|
Staden Monterey har en brokig historia. När området industrialiserades någon gång på 1800-talet, var bukten full med sill. Man fiskade och fiskade och fick fångster så stora att det rann över relingen på fiskebåtarna. Monterey blev snabbt en konservindustristad. Efter några år hade man genom hänsynslöst fiske gjort slut på all sillen. Då gav man sig på tonfisken istället. Efter ytterligare några år var den också slut. Då fick man ägna sig åt museiverksamhet. Nu står de jättelika steriliseringsapparaterna här och var som blankpolerade dinosaurier och minner om en svunnen storhetstid. Här finns en Science Fiction-variant av bilden, som vore den tagen på någon främmande planet. Normalt blir det bara konstigt när man byter röd och blå färg, men i detta fall blev det spännande. |
|
|
|
Monterey har ett utmärkt akvarium, som visar livet i Monterey-bukten. Man kan gå en våning under vattenytan och titta in i ett stort akvarium, genom meterhöga fönster. Där simmar hajar, sillar och tonfiskar om vartannat. Vattnet är i rörelse och allting ser ut som om man befann sig i en ubåt ute i bukten. |
|
|
|
Maneter är inte alls en så trevlig kamratskap, om de inte, som här, befinner sig bakom fotograferingsvänligt glas. Den blå bakgrunden är helt och hållet avsedd för oss fotografer och det smala akvariet gör att maneterna tvingas simma sida vid sida. Utmärkt idé! |
|
 |
Kul hus med kul form och roliga färger. I den här stan är man inte rädd för lite utmaningar och några udda hus, som skulle få skönhetsnämnderna i Sverige att trilla av pinn. Längst ute på Pir 39 ligger sedan början av 1900-talet sjölejonen och låter "ulk-ulk" dagarna i ända. De har ett bekvämt liv. Alltid massor med mat, inga hot och så har de blivit ett nationalmonument. |
|
 |
Chinatown är ett förunderligt ställe. Det finns obegripligt mycket grejor att köpa, det mesta billigt krafs förstås, men man överväldigas av den enorma mängden. Chinatown har egen stil på gatlyktorna och på väggarna är det vanligare med kinesisk än engelsk text. Det här var en annan bild jag inte kunde låta bli att ta: Baren Buddha. Möjligt bara i Amerika. |
|
 |
När jag gick in i den här affären för att ta en bild på de utomordentligt enorma samlingarna av elfenbensfigurer, höll alla expediterna händerna för ansiktet och skrek "No pictuls, no pictuls". Kanske är det en kinesisk sedvänja, eller kanske berodde det just på att affären sålde elfenben, som är förbjudet att handla med. Nå, jag tog en bild ändå, genom fönstret, för den här båten var så fantastisk att jag helt enkelt måste ha en bild på den. Titta på alla detaljer, alla fint utsirade soldater, båtens reling och så vidare. Byter man den röda och blåa färgen blir det en sällsam blå effekt, som också är snygg, på sitt sätt. |
|
 |
Frampå natten kom vi till de tveksamma kvarteren. Fullt med tveksamma damer och herrar med tvivelaktigt uppsåt. Men det var ganska snyggt, så jag tog en bild. Jag kan inte fatta varför amerikanerna kallar porrfilm för "Swedish film". De har förmodligen aldrig sett de sk. "porrkvarteren" i Stockholm. De syns ju knappt. Annat är det med Amsterdam eller London, eller som här, San Francisco. |
| Amerikaner är fascinerande på sitt sätt. De måste upplysas om allt med skyltar. I annat fall kan den som glömt sätta upp skylten bli stämd på miljoner. Så även vägverket. Därför är vägarna alldeles nedlusade med skyltar som för oss svenskar ter sig helt överflödiga. Då de flesta skyltar är med text och saknar symboler gick man dock miste om innehållet när man snabbt svischade förbi en skog med fem-åtta stycken. På restaurangen skulle man upplysas om att golvet var halt efter skurning, på dansrestaurangen meddelade man pliktskyldigt om dansgolvet att "Trägolv kan vara hala" och här, om du inte drar cykeln för hand över järnvägsspåren kan du ramla. Det är väl ingen som drar cykeln ändå, men järnvägsbolaget har skyddat sig mot rättegångar. |
|
|
|
Sen åkte jag hem. Här ser du Kiseldalen till vänster och Sverige till höger. Skillnad? |
|
Kalifornien 1994 |
LAX. Ner genom smog-sörjan. Det var som att dyka ned i kaffe, amerikanskt kaffe. Man fattar inte hur stort Los Angeles är innan man sett det från luften, på tillräcklig höjd, vill säga. Vi bodde på ett hotell mitt på stritan, mitt på Sunset Boulevard. Elinstallationerna skulle få en svensk SEMKO-inspektör att gråta, men det var lugnt och fridfullt. Inte kör det några polisbilar var tredje minut nerför Sunset, inte. Vi hörde faktiskt inte en enda polissiren och såg inga biljakter under hela tiden vi bodde där.
I stadsdelen Hollywood bor det inga filmstjärnor numera. Där drar slummen långsamt fram. Filmstjärnorna bor istället i Beverly Hills, ett hårdbevakat område som saknar trottoarer, av den anledningen att det inte är meningen att folk ska gå där.
Naturligtvis tog vi en dag i Universal City, Universal Studios stora nöjesfält med filminteri- och exteriörer på sin studiomark, några mil utanför L.A. ”Världens längsta rulltrappa” skröt en skylt vid ingången till området. Jo, pyttsan. Då är rulltrappan vi T-station Östermalmstorg i Stockholm längre. Fast flygsimulatorn ”Back to the Future” var fin.
Överallt det eländigt tunna, amerikanska kaffet. Maten var utmärkt, särskilt hamburgarna, men kaffet både smakar och ser ut som te.
Route 1 skulle man åka till San Francisco sade de. Det gjorde vi. Vi stannade till för natten i Carmel, Clintans stad. Nja, det var många år sedan han var borgmästare där, sa personalen på motellet. Hurra, på rummet fanns en kaffemoj. Där man själv kunde dosera kaffet. Jag tog dubbel sats, men tyvärr blev det samma blask ändå. Carmel var den näst renaste stad jag sett. Gatorna var som dammsugna. (Monte Carlo var den näst-näst renaste. Alla fula hjulspår på gatorna drar ned poängen.) Vi gick förbi Clintans favoritställe, The Red Bull, men vi gick inte in, för en i gänget ville ha fisk...
Hotell Madonna Inn ligger på vägen. Det var det mest fantastiska hotell jag sett och här finns en länk till deras hemsida. Det var inte dyrt heller. Namnet har inget med popsångerskan att göra, utan den lilla staden intill heter Madonna. Till och med toaletterna var fantastiska.
