Sökväg: Startsida > [Tjänster >] Artiklar > Artiklar Bakgrund
Det hela började med att jag på prov fick skriva en artikel om flygsimulatorer åt tidningen Mikrodatorn 1989. Artikeln Låt datorn göra nytta efter 5 på 3 sidor, blev min start i journalistbranschen. Den handlade om flygsimulatorer, kopieringsskydd och tillbehör för att underlätta för datorflygaren. Jag bidrog med bildmaterialet själv också.
|
Bilden visar min allra första PC, en Victor VPC 2 med 8086-processor, hela 640 kB RAM och den då för tiden våldsamt avancerade EGA-skärmen. Framför skärmen sitter flygratten Maxx, som recensionen gällde och ovanpå står min hemmagjorda skrivarväxel. Till höger syns mitt digitizerbord, med pennan hängande i en fjäderanordning som jag byggde själv, för att det skulle vara enkelt att ta tag i pennan utan att behöva titta. |
Hålla tungan rätt i mun |
Datorjournalistik är en blandning av tekniskt kunnande och en förmåga att tränga ”under huden” på mer eller mindre lyckade produkter, samtidigt som man inte får tappa humorn, eller glömma bort användaren. Under åren som gått sedan 1989 har jag skrivit hundratals artiklar och inlägg, bland annat i form av:
Jag har ofta blivit anlitad att skriva hela eller delar av olika företagstidningar med datorinriktning; både tekniskt djupgående artiklar om till exempel minidatorprogram eller tekniken bakom helautomatiska faxdatabaser, och allmännare saker som datorsäkerhetsarbete i Forsmarksreaktorn eller konsultföretag som startat nya verksamheter. Jag kan skriva en artikel eller utforma hela tidskriften. Kanske du behöver nya, grafiska idéer?
|
|
Vill du läsa en artikel jag skrivit, som fick mycket gott mottagande, så klicka här. Den handlar om radiobaserade nätverk. |
|
En annan artikel som fick många att dra på smilbanden var min vetenskapliga utredning om hur man bäst spränger CD-ROM-skivor. Den finns här. |
Reportageresor |
London är en av mina favoritstäder. Där finns massor av spännande teknik, både ny och gammal. Personligen gillar jag den gamla mest. Den antika gör mig heltänd. Får jag skriva artiklar om allt detta som varit vaggan till vår moderna teknik, som alla bara tar för given, är det ett rent paradis.
Londons maffigaste biograf, både utanpå och inuti, ett nätt litet ställe för 2000 besökare. Bildtekniken är digital.
Charles Babbage (1791-1891) var ett fantastiskt geni, oerhört mycket större än dagens datorgenier och hackers någonsin kan drömma om att bli. De bygger vidare på varandras kunskaper hela tiden, Bill Gates byggde en industri kring ett litet operativsystem kan köpte billigt, medan Babbage egenhändigt byggde den första mekaniska datorn, av nöd och utan förkunskaper, och ensam genomdrev datorrevolutionen på 1800-talet.
Charles Babbages och William Herschels (astronom) ständiga arbete med att skapa bättre matematiska tabeller tände en tanke i hans huvud en dag 1821 när han och Herschel satt och korrläste en tabell. Hans ord "Jag önskar vid Gud att detta hade kunnat göras med ångkraft" blev starten till teknikhistoriens allra säregnaste gren: de räknande maskinerna. 1822 vevade han igång den första prototypen. Han löste på egen hand problemet med multiplikation och division i mekanisk mikrokod, hade visioner om hålkortsinmatning av program, IF-THEN-ELSE-programmering, uppfann i princip databussen och hade idéer om utskrifter off-line, från hålkort, i en fristående skrivare.
Tyvärr glömdes allting bort när Babbage på grund av rena byråkratiska problem aldrig fick ihop tillräckligt mycket pengar för att göra sitt arbete klart.
 |
Att få veva Babbages Differential Engine no. 2 är en gammal dröm som jag aldrig trodde skulle förverkligas, men här står jag på Science Museum i London år 2002 och vevar för glatta livet. Den var lättvevad, och alla sentida teorier om att den inte skulle fungera, kom på skam. Andra konstruktörer, bland annat de svenska far och son Scheutz (sonen dog 1881), byggde också räknande maskiner, som inte var lika eleganta som Babbages och aldrig kunde bli noggrannare än 5-7 siffror på grund av problemet med trög tiotalsöverföring. Babbage löste problemet genom att "kasta mer brons på det" och uppfann den successiva tiotalsöverföringen. |
 |
Babbage ägde en fullkomligt otrolig hjärna och han funderade på egen hand ut alla mekanismer och skapade en maskin som kunde räkna, skriva ut och trycka färdiglayoutade sidor. Den här bilden visar alla registren som innehåller mellanvärden, staplar av kugghjul. De vertikala balkarna är låsknivar som ser till att kugghjulen inte kan studsa och skapa felaktiga värden. Bara Babbage hade säkerhet i beräkningarna. Maskinen har 30 siffrors noggrannhet. Mer än vad Microsoft Excel har! |
 |
Kugghjulsporr! Så här ser sifferhjulen ut i närbild, världens vackraste små kugghjul. Kugghjulsstaplarna är både mellanlagring och register för ursprungsvärden. |
 |
Maskinen skulle inte bara räkna ut alla sorters matematiska tabellverk, den skulle stansa dem i en matris också, som kunde överföras till en tryckpress och bli till tryckta tabellverk, utan beräkningsfel, sättfel och korrekturfel. Och det gör den. Den här bilden visar layoutenheten där man kan ställa antalet kolumner, teckenstorlek, radavstånd, marginaler, med mera. |
 |
En närbild på tryckverket. Att säga ”skrivare” vore att ta till i underkant, eftersom detta mekaniska underverk både stansar färdiga sidor, med kolumner och allt, på två arkstorlekar, och skriver ut samma siffror på en kontrollremsa, närmast i bild. |
Vill du ha en differensmaskin? Det går bra att ringa Science Museum och beställa en egen kopia.
I början av 1990-talet skulle Bletchley kommun, en bit utanför London, riva en gammal lantegendom och bygga bostadshus på marken. På grund av hemligstämpeln var egendomens historia fullständigt okänd, och den hade så när gått förlorad åt grävskoporna, när de tidigare anställda vaknade upp och började arbeta för att rädda egendomen åt eftervärden som ett museum över deras arbete under andra världskriget.
När jag besökte stället år 2002 var återuppbyggnaden av det jag var intresserad av, maskinerna Bombe och Colossus, i full gång. Bombe var en elektromekanisk maskin som användes till att gissa kodhjulens inställningar i den tyska Enigma-krypteraren. Bombe dekrypterade inget, den bara minskade oddsen för de mänskliga dechiffreringsexperterna. Från 100 miljoners miljoner mot ett, till 2 mot ett i vissa fall.
Då hade Colossus-teamet de svårare. Bletchley hade flera Enigma och kände till konstruktionen, men hur den mera avancerade Fish-koden skapades hade man ingen aning om. En mycket skarpsinnig herre kom fram till att det var telexkod och att det var 5 kodhjul som stegades med olika intervall och krypterade en bit i den femställiga koden vardera. Utöver detta fanns det ytterligare 7 kodhjul. Lorenz-maskinen, som den tyska tillverkaren kallade den, fick man först se efter krigsslutet. Ändå lyckades man bygga Colossus, som klarade av att gissa kodhjulens inställningar, dels med hjälp av kännedom om det tyska alfabetet, dels med kännedom om strukturen i militära meddelanden. Colossus dechiffrerade heller ingenting, utan det sköttes med "The Tunny Machine" som var en elektromekanisk simulation av Lorenz-maskinen.
De 14.000 anställda på Station X, Bletchley Park och "the outstations", underavdelningar spridda runt omkring i trakten för att undgå bombningar, producerade meddelanden av så avgörande betydelse för kriget att man anser att det förkortades två år på grund av detta, och förhindrade Nazityskland att utveckla jetflygplanet, radarn och atombomben till fulländning. "Ultra", som informationen kallades, var resultatet av sin tids mest avancerade datorutveckling. Landets skarpaste hjärnor hade vässats och kördes på högvarv. Alan Turing, mannen som knäckte Enigma-koden med Bombe, med lite starthjälp från Polen, lade grunden till vår moderna datorteknik. Utan ”The geese who lay the golden eggs, but never cackle” som Churchill sade i sitt tacktal, hade vi kanske alla varit slavarbetare idag.
 |
Visst är Colossus vacker? Ett mästerverk, för att ha sprungit ur ett enda schema, åtta foton och en del minnesanteckningar. Den är inte en dator i modern bemärkelse, men har många gemensamma drag med moderna maskiner. Resultaten skrevs ut på teletypen på ställningen längst fram och de gula, avlånga plåtburkarna bakom är printkön, utförd med reläer. På den lutande panelen ställer man in dagens gissning om kodhjulen och stålställningen längst bort är spolmekanismen för remsläsaren, som klarade av att läsa telexremsa i 5000 tecken per sekund! |
 |
De grå eminenserna som återuppbygger Colossus, sparar ingen möda för att få den så autentisk som möjligt. Inget fusk med moderna komponenter, utan äkta gammaldags kondensatorer, rörhållare från gamla telefonväxlar och elektronrör med tidstypiska glashöljen. |
 |
Det här är tyratron-skiftregistret, Colossus hjärta, eller hjärna... Maskinen samlade statistik genom att snabbt jämföra ett uppsnappat meddelande, kryptot, med den gissade inställningen av kodhjulen. Mängder av inställningar måste provas mot kryptot på kort tid, och det var de tänkta kodhjulens inställningar som skiftades runt som ettor och nollor i skiftregistret. |
 |
Jag är alltid framme och petar. Här har jag fått fingrarna i teletypen. Det kändes skönt att vara en del av en maskin som betytt så mycket för mänskligheten! På den svarta panelen ställer man in de logiska villkor som ska ligga till grund för maskinens slutsatser. |
 |
Semesterparadiset för en tekniknörd eller kryptofreak. Och vad sägs om en tysk ubåt i trädgården? Det var mycket det som arbetet på Bletchley handlade om, bryta de tyska marina koderna. Ubåten kommer från spelfilmen "Enigma", en kraftigt romantiserad bild av verksamheten. |
 |
En godbit åt alla elektroniker, det enda överlevande schemat från Colossus. Det föreställer en binär räknare och lite kringkretsar. Jag fick det av teknikerna som håller på att bygga upp maskinen igen. Det räcker inte långt till återuppbyggnaden, utan det är mycket experimenterande. Det har hela åtta fotografier att gå efter, också... |
  |
Vill du veta precis hur kryptofolket på Bletchley Park bar sig åt, utan att få det filtrerat genom slarviga historikers otekniska vyer, ska du skaffa de här tre böckerna från Bletchley Parks bokhandel: The Enigma Machine and the Bombe (£2,50), Codebreaking with the Colossus Computer, report No. 1 (£2,50) och Codebreaking with the Colossus Computer, report No. 4 (£6,00) (2002 års priser). Det finns totalt 17 böcker, alla mycket intressanta och fyllda med hittills ganska okända fakta. |
Odeon Leicester Square i London är stans största och lyxigaste biograf. Här tar man film på allvar. Det är här de stora filmerna går upp i Europa och det är här skådespelarna flockas på premiärdagen, och fotoblixtarna rasslar i takt med paljetterna. Bakom alltihop står biografmaskinisten. Fast inte vevar han sig projektor längre, han trycker på Play-knappen, för nu är bion digital.
Borta är alla repor och slitna och blekta filmer, knastrigt ljud och missade projektorbyten. Bildkvaliteten blir perfekt varenda gång och ljudet är av yppersta klass. Och kanske det bästa av allt: eftersom det inte längre finns någon slutare, är flimret borta.
 |
Maskinrummet på Odeon är engelskt så det förslår. Knirkig parkett och strömbrytare i förkrigsversion, med tre filprojektorer. Det intressanta är projektorn längst till höger som är en digital projektor med mikrospegelkrets (MMD, Micro Mirror Device) från Texas Instruments. Den stora, gröna lådan är ljuskällan, en 6 kW Xenon-lampa. Själva projektordelen sitter närmast väggen, dold på bilden. |
 |
Den digitala projektorn. Ljuset, 6 kW, kommer in vid 1, filtreras och bryts runt med tre speglar och hamnar till sist i ett prisma som bryter upp det i röd, grön och blå delstråle och skickar det mot mikrospegelkretsarna vid 2. Prismat bryter ihop strålarna igen och den sammansatta bilden lämnar projekytorn genom objektivet 4. Allt sitter på svarta kylflänsar, för 6 kW är massor av effekt!! |
 |
Hade maskinisten haft skotsk brytning hade jag kunnat svära på att jag stod framför Sean Connery. Nigel Wolland var en vänlig herre, som körde Sagan om ringen med ena handen och kokade te med den andra. Vi hade en trevlig pratstund. |
 |
Bioservern är en oansenlig liten låda som liknar en dvärg mot ljudslutstegen till höger. För närvarande distribueras filmen på 15 DVD-skivor som laddas i läsaren framtill. Sen är det bara att trycka PLAY. |
 |
Men visst är det vackert med gammaldags filmprojektorer? Det lyser i en massa olika färger och snurrar och knarrar. Det är väl som gamla bilar och självspelande pianon, man ser att det händer något. |
Med sina 305 meters diameter är Arecibo-teleskopet världens största antenn och Jordens öra mot världsrymden. Den är så känslig att den kan höra en walkie-talkie på Pluto. Om en utomjordisk civilisation sänder något till oss är det Arecibo som kommer att höra det först. Jag hade den oförskämda turen att få åka dit på ett reportage om SETI, utomjordisk intelligens.
Den skramliga jeepen tar sig upp allt högre på bergskammen. Plötsligt viker den ångande djungeln åt sidan och där ligger den! Som ett gråvitt hav brer den ut sig framför mig, i en väldig öppning i djungeln, världens största antenn, en mjukt buktande yta av aluminium, upphängd i många hundra stålvajrar i en naturlig urgröpning i bergslandskapet i Puerto Ricos inland. Känslan av att stå invid Jordens stora öra mot världsrymden är obeskrivlig. Får vi kontakt med utomjordingar är det här det händer. Framför mig finns ett skålformat metallnät av 10 fotbollsplaners storlek, men bortsett från papegojornas kacklande hörs det ingenting. Rymdens brus är lika fjärran här som på alla andra ställen på jorden och ändå är det mer påtagligt här än någon annan stans. Stjärnor mullrar, pulsarer dundrar som ånglok eller tjuter som sirener och universums bakgrund brusar stilla. Inne i stationen visar instrumenten att universum är fullt av aktivitet.
Det här är en teknisk djupdykning i Areciboteleskopets alla skatter. För allmänt prat om Puerto Rico som land och städerna runt omkring observatoriet, se här. Några ytterst läckra panoramor finns här.
| Som radioamatör och radiointresserad i allmänhet har jag känt till Areciboteleskopet länge, men aldrig trodde jag att jag en dag skulle bli insläppt i det allra heligaste, visad runt och sedan lämnad att göra ungefär vad jag behagade! | |
 |
I antennens fokus hänger denna fackverkskonstruktion med två antennkomplex, det runda 4-våningshuset "The Gregorian" med sina mikrovågsmottagare och det långa spjutet för 430 MHz. De sitter på två tåg så att de kan roteras och flyttas i sidled, när man vill rikta om antennloben. Går det att fatta att konstruktionen väger 900 ton, hänger 100 meter upp i luften och hålls kvar i höjd på en halv centimeter när? |
 |
För att kunna komma ut till antennkomplexen går man på en brygga, den så kallade catwalken. Den leder också tillbaka de optiska fibrerna med den mottagna signalen. |
 |
Från marken, intill antennen ser ett av de tre tornen som håller antennkomplexet ut så här. Staketet till höger är markskärmen, se mera nedan. |
 |
Kikar man ut över antennens kant ser man tydligt hålen i silplåten och vajrarna som plåtarna vilar på. Det lite ljusare området i mitten är nyligen rengjort och kalibrerat. |
 |
Motvikten som låser fast en av lyftvajrarna i berget. Du ser tydligt hur vajern går upp till tornets topp, och därifrån böjer av och går ut till antennkomplexet. Observera linbanekorgen i bildens mitt. |
 |
Själva markfästet var en bastant sak. Vajern var armsgrov och bultarna som håller vajeränden fast i betongen var ännu grövre. Det finns bultar för ett markfäste till, förmodligen för att man ska kunna sätta dit ett nytt fäste utan att behöva ta bort det gamla först. |
 |
Så här ser det ut från helikopterplattan. Utsikten är hänförande. Du ser också hur man tvingats skrapa ur berget för att få hålet precis runt. Antennkomplexet hänger i vajrar från tre torn, varav du ser två på de här bilderna. |
 |
Om man vrider huvudet lite ser man Besökscentrumet, den vita byggnaden. Strax bakom den, nere i en dal, ligger själva observatoriebyggnaderna, sändarna, kontoren, kraftverket osv. |
 |
Det enda sättet att ta sig runt kring den enorma antennen är med jeep. Här sitter min jeepförare och guide Tony Acevedo på ett betongblock alldeles intill markskärmen, en skärmplåt man satte upp i och med "uppgraderingen" när antennen förbättrades i mitten av 1990-talet för att klara kortare våglängder. Markskärmen ska dämpa bruset från det omkringliggande berget och diverse mänsklig verksamhet. |
 |
Du kanske förstår hur stor antennskålen är när du ser att en bil utan vidare får plats inunder. Det finns hela hus där inunder, redskapsbodar där servicepersonalen har sina grejor, och så en trappa så man kan klättra upp i skålen. Antennskålen spänns ned med vajrar mot de stora gula betongklumparna för att den ska få sfärisk form, och inte parabolisk, som den skulle ha fått om den hängt fritt. |
 |
Det hänger en liten åkvagn i vajrarna. Den har man att åka runt med när man ska reparera, tvätta eller kalibrera antennen. Som du ser finns all växtlighet kvar, för den hjälper till att minska korrosionen. |
 |
Mitt under mottagarhuset, The Gregorian, fotograferat tvärs igenom antennplåten. Antennskålen är perforerad för att regnvattnet ska rinna igenom och för att bli lite lättare. Den består av rektangulära plåtar som kan justeras i höjd individuellt. |
 |
I en glänta i skogen låg en skrothög med allt material som blivit över efter uppgraderingen, plåtar och metallbalkar. Nå, det kommer inte att ligga kvar länge, den tropiska korrosionen är inte att leka med. |
 |
Kontrollrummet har stora panoramafönster som vetter ut mot den härliga synen. Du ser lite av installationerna på berget bakom, som vetter upp mot Besökscentrumet. |
 |
I kontrollrummet styrs antennens fokusering och hur den ska söka av universum. Det är härifrån man kör de två tågen som vrider The Gregorian, mottagarhuset som hänger i vajrar ute i antennens fokus. Här förvaras också katalogerna över himmelsobjekt och innan man bevisat att pulsarer faktiskt var roterande neutronstjärnor, någon gång på 70-talet, katalogiserades de som L.G.M. och ett serienummer, vilket betydde ”Little Green Men”. |
 |
Här sitter jag i pilotstolen i kontrollrummet, framför styrterminalen. En stol jag för övrigt delat med Jodie Foster i filmen ”Contact”, med manus av Carl Sagan. I filmen sitter hon i just denna stol och lyssnar efter främmande civilisationer. Ingen lyssnar förståss med hörlurar i verkligheten, men det gjorde sig bra på film. Observera den snyggt paketerade armskadan. |
 |
Det vackraste jag någonsin sett inom radio, mellanfrekvensrummet. Bilden visar en del av mellanfrekvensen för de astronomiska mottagarna och fem rackskåp med den interplanetariska radarn på 2 och 6 GHz. Hela raden av skåp finns förklarad bland panoramorna. |
 |
Här är de två snyggaste panelerna i hela samlingen, mellanfrekvensdelen för 430 MHz-mottagaren. De två skåpen är identiska och tar hand om medsols respektive motsols polarisation. Det finns inga fasta kopplingar utan det är upp till varje forskare att koppla hit och dit med korta sladdar, ungefär som en byggsats. |
 |
En vintage-maskin med muskler är denna kontrollpanel för den interplanetariska radarn på 430 MHz, på 1 MW. Med antennens 75 dB förstärkning blir 1 MW till ett ”ljus” på den radioastronomiska himlen mångdubbelt starkare än solen. Det var den här panelen man använde vid radarkarteringen av Merkurius. Inga datorer här, utan rediga knappar och vred. Något att ta i. Mitt fotostativ står nere till höger. |
 |
Lite för sig själv i ett hörn står pulsarmaskinen Mark III, en datorrack särskilt avsedd att leta pulsarer med. Där har man en särskild metod att undvika år-2000-problemet: systemklockan ska vridas tillbaka 20 år. Fungerar garanterat. |
 |
I ett skrymsle utanför MF-rummet finner vi köket. Inget för en kulinarisk högtid kanske, men alldeles utmärkt för att fixa till lite käk under ett natthack. |
För att kunna förstå hur känslig mottagaren är frågade jag forskarna om man
kunde höra en walkie-talkie på Pluto. Det utlöste en smula räknande, men svaret kom ganska
snabbt.
- Det är inga problem. Vi lyssnar regelbundet på mycket svagare signaler än så.
Då hade vi antagit att walkie-talkien sände med 3 watt, men Project Phoenix, som lyssnar mellan 1 och
3 GHz, använder Pioneer 10-sonden som referens och den sänder med 1 watt på 11 miljarder
kilometers avstånd, långt utanför solsystemet.
Det finns radioamatörer som ägnar sig åt att studsa radiosignaler på månen, sk månstuds eller EME och kommunicera med andra den vägen. Att höra reflexerna ligger någonstans mellan ”svårt” och ”omöjligt”. En kväll, efter ”uppgraderingen” hade man lite observationstid över och riktade antennen mot månen. Mottagaren var helt full med tjattrande radioamatörer, som dock knappt kunde höra varandra. Då dämpningen på en reflex från månen är i storleksordningen 250 dB förstår man att det är oerhört små signaler som kommer tillbaka.
Se även observatoriets egen websida www.naic.edu/home.htm om radarkarteringen av Merkurius. Det är något av det tuffaste jag sett.
 |
Datorn som samlar in information till bland annat Seti@home-projektet kallas för Serendip (ung: en förmåga att falla över gåtans lösning). Den inbjöd till närbilder. |
 |
Hela Serendip ser ut så här. Rackskåpet till vänster innehåller Fast Fourier-kort som spaltar upp signalen i ett antal smala band om 2,5 MHz, varav ett enda, band 19, på 1418,75 MHz alldeles intill vätelinjen i spektrum går vidare till Seti@home-projektet. Till höger om datorn fanns nödutgången, rakt ut till den ångande djungeln. |
 |
Och här har du spektrum som astronomerna jobbar med. De svarta frekvenserna är sådana som är radioastronomiskt intressanta. Du kanske ser hur de trängs med jordiska tjänster, och vilka störningsproblem man har på teleskopet? |
 |
Det kan tyckas fjuttigt att bara analysera 2,5 MHz av de oändliga mängder som finns att ösa ur radiospektrum, men det är vad vi ynkliga jordvarelser kan åstadkomma för tillfället. Med alla Seti@home-klienter, säkert flera miljoner, som samarbetar på Jorden, räcker det ändå inte till för att behandla detta smala band i realtid. |
 |
Här ser du hur klienten arbetar. Enkelt? Men iallafall så går det ut på att den först tar bort dopplerskiftet i signalen och sedan provar med olika bandbredd och passar signalen mot ett särskilt mönster. Om den passar mot mönstret är det stor chans att den är utomjordisk. Man letar också efter pulståg. Tyvärr har man inte hittat något ännu. Men det kan ju vara fel på mätmetoden. |
  |
Det finns annat än bara radiomottagare. Här ser du elektroniklabbet, där alla fantastiska, nya grejor byggs. Detaljbilden visar en nybyggd grej, inte för att jag vet vad det var, men det ser kryogeniskt ut. The stuff that telescopes are made of! |
 |
I det här rummet förvarades sändarrören till de olika radarsändarna. Det är de långa, svarta stående rören. Tyvärr är detta de sista exemplaren i världen och när de förbrukats måste man byta sändare. |
 |
Biblioteket sköttes av en trevlig dam som bland annat hade sparat på alla artiklar om teleskopet som publicerats genom tiderna. Hoppas min artikel hamnar där också. Bokhyllan innehåller Böcker, som synes. |
 |
I en liten glänta låg lunchserveringen, där man fick rustik puertoricansk mat med mycket ris, bönor och ris, och kunde svalka sig i skuggan med en iskall Cola, innan man fick masa sig tillbaka i hettan för att fortsätta utforska detta underbara ställe |
 |
Låt oss leka vanlig besökare och gå till Besökscentrumet, det som turisterna får se. Efter en färd på 20 minuter från Hatillo rakt in i djungeln, förbi några små fattiga byar och lite berg- och dalbana på landsvägen kommer man fram till porten. Här väntar en glad herre, som antagligen ler så vänligt för han tänker på alla trappstegen som kommer. Det finns varningsskyltar för hjärtsvaga personer. Man ska ända upp till pinnen i bakgrunden. |
 |
Skyltar är något som amerikaner gillar. På vägen upp får de något bullersamma puertoricanerna reda på att de ska tala tyst och inte springa, och en hel massa annat. |
 |
Besökscentrumet, 2000 (puh!) trappsteg senare, är en lustig, kilformad byggnad, med en modell av 430 MHz-antennen på taket. Den ser ut som ett rymdvapen ungefär, men förklaras tyvärr inte närmare. Går du förbi huset och till höger kommer du ut på en balkong där du kan sitta bekvämt med en kall Cola och en macka i handen och bara njuta av antennen. |
 |
Det här är ett museum det! Inte alls som de svenska museerna där allt ska vara på bebisnivå. Här kunde man få experimentera med dopplereffekten, göra egna moln, leka med mikrovågor och en massa avancerat. Ett utställningsföremål var en zooming från atomstorlek ut till universums yttersta gräns, som imponerade storligen. En annan visade olika kvasarer och spelade upp ljudet från dem. |
 |
Det fanns en modell av antennen, där man kunde köra tågen med joystick för att se hur det hela fungerade. Tyvärr förledde det besökarna att tro att antennen manövrerades med joystick på riktigt också. |
 |
Prova själv att studsa mikrovågor mot olika material och se hur de reflekteras och dämpas, bland annat mot trä och en bit av antennens ytmaterial, den perforerade plåten. |
 |
Två forskare, Joseph Taylor och Fredric Hulse fick Nobelpriset i fysik år 1993 för upptäckten av binära pulsarer. De arbetade just vid Areciboteleskopet och Nobelpriset sitter på väggen, till allas beskådan, med svensk text. Jag var väl ensam där om att kunna läsa det... |
Slutligen bevismaterialet, jag poserar framför hela härligheten på balkongen utanför kontrollrummets panoramafönster. Det var här de hade fest i filmen ”Contact”.
Det här blev ingen vanlig artikel, det blev den bästa artikeln i N&K år 2000, 10 sidor lång.
Piloten drar på efterbrännkammaren och en blå låga slår ut med ett vrålande som hörs flera kilometer. ”Klart, starta” lyder svaret från tornet och när han släpper bromsarna tar planet ett skutt framåt. Trots att piloten är van, ger lukten av död honom en pirrande känsla i magen. ”Nu ska det bli pirr av annat slag” tänker han och drar spaken åt sig. Bara G-dräkten hindrar magen att hamna nere mellan knäna. Med en tryckvåg som nästan sliter taket av en liten stuga bryter han igenom ljudvallen på väg mot fienden. ”Han har inte radarn på. Då ser han mig inte. Men jag ser honom!” På den taktiska indikatorn kryper fiendeplanet allt närmare gränsen för robotens räckvidd och snart når det fram. Nu! ”Skjut” uppmanar Gripen lugnt och pilotens pekfinger gör en dödlig rörelse mot avtryckaren. Planet knycker till lite när AMRAAM-roboten släpper vingen och försvinner bortåt som ett vitt streck. Han följer den på bildskärmen och ser sina kamrater som ligger runt omkring och väntar. ”Bråka inte med en svensk” tänker han när han ser ett eldklot flamma upp vid horisonten, som tecken på att roboten gjort sitt jobb. Han lägger planet i en brant sväng, för att själv undvika splittret från explosionen. Han flyger samma väg tillbaka, men den lilla stugan får stå kvar denna gång. ”Nu ska det bli gott med en kopp kaffe”, tänker han när han landat och går bort mot förläggningen.
Det kanske kan verka lite ovanligt att en datateknik-journalist får skriva om flygplan, men tittar man närmare på den svenska flygindustrins stolthet, stridsflygplanet Gripen ska man finna att denna reportageresa var helt befogad. Eftersom Nätverk & Kommunikation inte är en flygtidning, var jag inte intresserad av flygegenskaper och beväpning. Det har så många andra skrivit om redan. Istället var det datorsystemen och nätverket ombord som intresserade.
Gripen innehåller mycket svenskt nytänkande, det främsta är kanske Jaktlänken, möjligheten till ”videokonferens” mellan piloter på ett uppdrag. Piloterna kan kommunicera elektroniskt och dela på uppdrag, vapen, mål och framförallt på radarbild. Det gör att nästan alla plan kan flyga med radarn släckt och förbli svårupptäckta, och endast ett plan behöver avslöja sig med radar. Alternativt kan radarbilden hämtas från det svenska radarmarknätet. Även plan på marken kan vara med i striden, rent elektroniskt, och förlorar ingen tid när man väl kommit upp i luften.
Det finns mycket av datorer och nätverk att upptäcka i Gripen. Maskinen har omkring 40 datorer, som kommunicerar på fem dubblerade bussar av typen MIL-STD 1553B. Sedd som en datorarbetsstation, vilket det i grunden är, är det en multiprocessormaskin med tre färgbildskärmar, talstyrning (jo, Gripen pratar med sin pilot och han kan prata tillbaka), avancerade möjligheter till videokonferens över krypterade radiolänkar. Allt detta styrs med enkel peka-och-klicka-teknik med hjälp av joysticken.
Saabs monteringshall i Linköping
är ett under av renlighet. Här pågår precisionsbyggen, av högt utbildade mekaniker.
Inga bilmekar här inte. Lokalen är så ren att den kan användas till balsal.
Här står jag med
Datastaven (Data Transfer Unit) i högsta hugg. I denna matas hela färdplanen in av piloten i skydd och
sedan tar han den med sig och pluggar in den i flygplanet och kan vara iväg på någon minut. Det
är en svensk innovation. I amerikanska plan måste piloten mata in färdplanen sittande i planet,
sårbar för flyganfall. Efter uppdraget finns alla färddata i datastaven, och kan enkelt tas med
till förläggningen och analyseras.
Den fjäderupphängda plattformen
är till för videobandspelaren som används för att spela in hela flyguppdraget. Utrymmet jag
tittar ned i är beläget strax bakom pilotens stol. Ingen videobandspelare i världen klarar vibrationerna
när Mauser-kanonen avfyras, så bandspelaren måste hänga i fjädrar. Det är planerat
att den ska bytas ut mot en halvledarenhet.
Det här röda tarmpaketet
är luftkonditioneringen, som ger kylning till datorerna och lämplig temperatur åt piloten i cockpit
Gripens värsta fiende är osynliga, elektromagnetiska
störningar av olika slag. För att klara hotet från NEMP, EMI, radar, radiosändare och andra
strålare är datornätverket draget inuti kraftigt skärmade kablar. Det är ledarna med
flätat hölje som syns på bilden. Höljet jordas i flygkroppen med korta, breda flätor,
helt enligt läroboken. EMI-arbetet i Gripen imponerar.
Av copyrightskäl kan jag inte återge artikeln som blev resultatet av besöket, men den kan beställas från IDG AB i Stockholm och kan hittas på IDGs webbplats www.idg.se. Leta under Nätverk & Kommunikation. Så länge lagret räcker kan du också beställa särtryck på artikeln. Allra sist några läckra flygbilder, för din förnöjelse. (Återgivna med Saabs tillåtelse. Bilderna får inte användas kommersiellt.)
|
|
|
|
|
|
|
Gripen över Anderna i Chile |
Gripen över Anderna i Chile |
Gripen med AMRAAM |
Gripen med AMRAAM |
Gripen-formation med vapenlast |
Artikeln jag
skrev om Gripen blev så omåttligt populär (”Den bästa vi nånsin haft”, väste en
medarbetare som vill vara anonym) att redaktionen på Nätverk & Kommunikation beslutade att skapa
en hel monter kring den, på datormässan Computerworld Expo 2000 i Stockholm i april. Saab Aerospace
kom upp med ett helt Gripen-plan och lyckades baxa in det i den 140 m2 stora montern. Vid sidorna
kunde man sitta i ett kafé och svalka sig, få särtryck av artikeln och få in den rätta
flygvapenkänslan.
Det är inte alla som fått en mässmonter på en datormässa helt
dedicerad till en tidningsartikel man skrivit. Här står Yours Truly vid mässdisken och delar ut
särtryck av artikeln, läskigt skrytsam. Den andra bilden visar mig sittande i kafédelen intill
artikeln som väggtidning.
Naturligtvis drar ett svenskt
stridsplan till sig folks intresse. Här ser du några bilder på folk som flockas kring maskinen.
Givetvis var det en icke-fungerande fullskalemodell, men allting på utsidan var i autentiskt utförande,
materialet i flygkroppen, landställen och så vidare.
Flygplan
inbjuder till tekniska bilder. jag har krälat omkring ovanpå och under maskinen för att få
några snygga vinklar. Slutligen visar jag att flygstridsrobotar också kan användas som armstöd.
För tidningen Nätverk & Kommunikations räkning for jag till Rotterdam i Holland, till Europas största hamn, för att titta på självgående lastfordon utrustade med trådlösa nätverk.
Genom ECT (Europe Combined
Terminals), ett område på 100 hektar, flyter cirka 4 miljoner containrar varje år. De lyfts upp
ur fartygen av enorma kranar och ställs på självgående dieseldrivna lastfordon som tar dem
till ett mellanlagringsområde. Där lyfts de upp av automatiska höglastare, och tas därifrån
av andra automatiska lastare, till tåg eller långtradare. Kranarna har mänskliga förare,
hela tre stycken för att de ska hinna med, men för övrigt är inga människor inblandade.
Därtill är arbetstakten för hög. De förarlösa fordonen kräver ständig radiokontakt
med datorsystemet och till det används ett trådlöst CSMA-nätverk från israeliska Breezecom,
som arbetar på 2,4 GHz.
Det förarlösa fordonen är mycket imponerande. De orienterar genom slingor i den 2 kilometer långa kajen men får hela tiden order via det trådlösa nätverket. Dieseldrivna, självgående 7-tons kolosser som blinkar snällt när de ska svänga, ser upp för varandra och parkerar med en noggrannhet på bara ett par centimeter. Kontinuerlig radiokontakt är av yttersta vikt. Förloras kontakten stannar fordonen. Därför sitter det ett 20-tal mikrovågsantenner över hela området. Man har haft stora problem med flervägsutbredningen i och med att radiovågorna studsar på allting av metall (skepp, kranar och containrar) och åstadkommer komplicerade mönster av radioskuggor, som dessutom ändras hela tiden när båtar kommer och går och kranarna rör sig. Problemen har emellertid kunnat övervinnas, dels med hjälp av många, rätt placerade antenner, dels genom att algoritmerna i mikrovågsutrustningen anpassats efter situationen.
På 47 sekunder har den
här bjässen lyft ut en container ur fartyget och ställt den på det väntande förarlösa
fordonet. Kranen bemannas av tre personer, en som går på kajen och siktar i sidled, en som sitter i
den höga hytten med en tredimensionell bild av båten på en bildskärm framför sig och
lastar ur själva containern och en tredje som sitter nära båten och tittar att det var rätt
container som lyftes. Allt lastningsdata kommer via Ethernet från kontrolltornet.
Här har
en container just lastats av från fartyget. Det förarlösa fordonet är på väg bortåt
vänster och ett nytt kommer in från höger. I bakgrunden syns mellanlagringsområdet. De vita
broarna över containerbergen är automatiska avlastare. Lastkranen är så stor, 100 meter hög,
att den kan orsaka radioskugga under sig. Därför sitter en extra trådlös nätverksnod
under varje kran.
Här har
systemansvarige för radionätet lyft på en lucka på ett förarlöst fordon och pekar
på nätverkselektroniken. Fordonen har Ethernet ombord och flera datorer. Journalistkåren dreglar
entusiastiskt.
Dagen
avlöpte lyckligt och här är journalistkåren församlad utanför kontrolltornet för
en sista bild, innan vi, lyckligt leende, skeppades hem igen. Yours truly syns bakom Natalie, damen klädd
i ljusblått, en representant från Breezecoms reklambyrå i Belgien. Bilderna i denna artikel är
dels mina egna, dels reklambilder tagna av Europe Combined Terminals.
Var är bussen? När är den här? Varför kommer inte bussen? I Helsingfors låg man (åtminstone i juni 1999) långt före Stockholm med servicen till lokaltrafikens resenärer. Jag gjorde ett fotoreportage från Helsingfors Stads Trafikverk (HST) och beskrev det automatiska system som sammanställer bussarnas och spårvagnarnas rörelser i inre Helsingfors och rapporterar ankomsttiderna till hållplatsskyltarna ute på gatorna. Med hjälp av mycket statistik kan HST förutsäga ankomsttiderna på 30 sekunder när, under dygnets alla timmar.
Systemet har utvecklats av Svenska Thoreb AB, och man använder radiomodem från Satel OY och skyltar från andra finska företag, samt en japansk GPS-mottagare.
Alla
bussar och spårvagnar i staden är anslutna via radiomodem till kontrollcentralen. På tre höga
master i Helsingfors sitter antenner med radiomodem som når hela innerstaden. Kommunikationen sker på
cirka 450 MHz. Även hållplatsskyltarna och vissa trafiksignaler är radiokontrollerade. Bussen kan
själv förhandla med trafiksignalerna om grönt ljus, vilket sparar mycket tid och pengar varje år.
Hjärnan i systemet är
en Windows NT-server (längst till vänster) som avfrågar alla bussar via de tre 9600 bps-modemen
som står ovanpå konsolen i mitten. Modemen går via fasta ledningar till radiomodemen ute i masterna.
Radiomodemen har ingen egen nätverksförmåga, utan det är Windowsdatorn som får skicka
ut alla bussarnas adresser, om och om igen, och fråga om position, hastighet mm. Windows NT är dock
inte tillräckligt kraftfullt för att klara prognosticeringen, utan det är en Unixdator (till höger
om servern) som sköter spådomarna. Alla positioner och tider sammanställs också till kartor
som operatörerna på HST använder för trafikplanering och övervakning.
Skyltarna är alfanumeriska och
anslutna med radiolänk till det centrala systemet. De visar vilken linje som stannar härnäst och
inom hur många minuter bussen beräknas anlända. Sitter man hemma och just ska springa till bussen,
finns informationen tillgänglig på Internet också.
Det ser nästan ut som
om man skulle behöva flygcertifikat för att köra en vanlig stadsbuss idag, och fler knappar verkar
det bli hela tiden. Och då påstår Thoreb ändå att deras system (i den lilla vita rutan)
har minskat antalet knappar betydligt, samtidigt som föraren får extra tjänster, som elektronisk
post, slipper prata så mycket i radio, slipper annonsera hållplatserna och så vidare.
Här är
godiset för oss elektronikintresserade, nämligen den del av bussens elektronikpaket som sköter rapporteringen.
Den vita lådan är GPS-navigator-mottagaren, den svarta lådan är Thorebs färddator och
den bruna lådan till höger styr skylten i bussen och den syntetiska rösten för hållplatsannonsering.
Den lilla blå lådan som det står SATEL på, är själva radiomodemet.
Systemet var fortfarande under uppbyggnad när jag såg det, men det lovade gott för framtiden. Lokaltrafikens värsta gissel är annars den kroniskt dåliga informationen, och det har man tagit livtag på i Helsingfors.
American Airlines-piloten sade ”...we will soon be entering American airspace” och jag fick en förnimmelse
av DEFCON Level III och kände mig som någon
slags rysk missil. Det är underligt vad Hollywood kan ställa till med.
Santa Cruz Operations var ett inte helt fattigt företag som bjöd in mig att närvara vid SCO Forum
1999, den årliga SCO-festen på University of California, Santa Cruz (UCSC). SCO såg inte
upp med Linux i tid och finns idag inte längre. Se det här som historia. SCO ägde de båda
Unix-versionerna UnixWare (som man köpte av Novell) och OpenServer och på Forum träffades systemutvecklare
från hela världen varje år för att prata Unix, gå på seminarier, äta gott
och ha kul.
Första morgonen
var det samling ute på gräsmattan. Det var rått och dimman var som ärtsoppa, men alla var
uppåt och morgonens talare var skojfriska, även om de inte syntes så bra. Inte tacklar en systemutvecklare
av för så lite.
Monterey, projektet att
samla några Unix-giganter (IBM, Computer Assiciates, Compaq med flera) och skapa en super-Unix avsedd för
Intels då inte färdigställda 64-bitarsprocessor Merced, var högst på alla tapeter. Så
här såg det ut på presskonferensen, när alla log och dunkade varandra i ryggen och sade att
”det här blir nog klart till i sommar”.
SCO gjorde mycket för att alla skulle trivas, bli kompisar och vilja komma igen nästa år. Och trivdes, gjorde vi. Stämningen var informell, här härskade gympaskor och ryggsäck. Kostymbärarna var frånvarande. Det var ganska intressant att bara gå omkring och studera alla folkslag som hade kommit. Indiskor i sari, folk från Kina, brasilianer och så vidare, alla diskuterande Unix på sina respektive språk*. ”Habblabbla los onsentos system security” eller ”Hing song ha Unix” eller ”Brasnotchnika dva blivitjko e-mail” Varianterna var många.
Vid en av de första luncherna råkade jag doppa slipsen i senapen och vart
inte så glad för det. En kvinna som satt bredvid sade:
- Ta av den där. Det här är inte ett sånt ställe.
Den kommentaren angav liksom stämningen för resten av Forum. Faktum är att ingen bar slips och att
man gjorde allt för att dämpa sälj-attityden och enbart rikta in sig på tekniken. De olika
talarna hånade varandra så snart de upptäckte tecken på säljprat.
Det vore inte Amerika om inte grillarna hade gått hela tiden. Beach-partyna avlöste
varandra och på terrassen stod stora, präktiga kockar och såg till att ingen någonsin behövde
gå hungrig. Jag var helt enkelt tvungen att posera framför ett av dessa ymnighetshorn. Det var ingen
tillställning för vegetarianer, precis.
Stämningen var gemytlig och sammanhållningen påtaglig. Alla var entusiaster för SCOs produkter och syntes njuta av det vackra vädret och möjligheten att få vara tillsammans. Och alla talade illa om Microsoft och Bill Gates, från konferenciern och upp till högste chefen, fast i allt mildare ordalag ju högre upp man var, som ”De där som finns 20 mil norr om oss, som tror att de styr världen” och publiken var med och vrålade av skratt. Dimman som låg över scenen varje morgon utnämndes till ”Den nya releasen av Windows 2000, Microsofts senaste vapourware.”
Allehanda lustifikationer
tilldrog sig på stora scenen varje morgon. SCO har en produkt som kallas Tarantella, som gör det möjligt
att göra om nästan valfri tillämpning till att arbeta över Internet, som en webbapplikation.
Fyra fullvuxna tarantellatubbies fjantade upp på scenen och började dansa omkring, tills plötsligt
en av dem tog av sig tubby-huvudet och skrek:
- Jag är programutvecklare. Jag står inte ut med detta fjant. Kan jag inte få gå härifrån?
Conferencieren förklarade att man hade konsulterat alla kalendrar, den kristna, den muslimska, den hinduiska, den kinesiska och den buddistiska och tagit ett medelvärde av dem alla och kommit fram till att det nya årtusendet skulle inträffa i kväll, den 17 augusti, klockan 21.00. Kanske skulle världen gå under, som Nostradamus förespått, kanske skulle Cassini-farkosten som skulle skjutas upp under kvällen, störta ned på oss med sina 36 kilo plutonium. Vem vet? Iallafall blir det jätteparty!
Och det blev det!
En stor orkester kallad ”Dick Bright's SRO” spelade och showade för en tusenhövdad, mycket entusiastisk
publik. Många bara ben och damer med mycket begränsad klädsel ådrog sig publikens ovationer.
Men om jag kunde begripa varför det alltid ska vara så högt? Det var så öronen skrynklade
sig. Jag retirerade en bra bit från scenen, till en normalare ljudnivå. Men det är begränsat
hur kul det är att stå i mörkret och hinka kallt vitt vin ur plastmugg när kylan nyper en
i näsan och dimman kommer rullande, så jag gick hem och sov. Världen gick dock inte under, ingen
Cassini störtade och Nostradamus fick stå där med lång näsa.
Strax norr om Santa
Cruz, i Felton ligger en museijärnväg, på ett ställe som kallas Roaring Camp. Stället
har två huvudattraktioner, nämligen de fint restaurerade ångloken, och redwoods, jätteträdskogen.
De förra används för att visa de senare. Men för att kunna klara sig ekonomiskt har man också
en trapper-marknad där folk kan få uppleva pälsjägarnas liv på den gamla hårda
tiden, äta gammaldags mat och köpa skinn, knivar och annat som jag lät bli.
Efter en stunds resa med järnvägen i öppna vagnar når man en lund
med Redwoodträd, säkert ett hundratal meter höga. Stället är så mäktigt att
det fått namnet Cathedral Grove. Mannen i mitten står på en stubbe!
Det hela avslutades
med grillfest (vad annars) med ”steak-n-baked beans” och närmast kameran ser man det svenska baslägret.
Artikelproduktionen är stor och växer hela tiden. Den här listan visar alla mina artiklar hittills, sorterade efter produktionsår.
