Har du bara någon liten aning om antenner, radio och radioastronomi, så vet du att världens största radioteleskop ligger i Arecibo i Puerto Rico, en lummigt ångande grön karibisk ö. Jag hade tidigare bara sett det på bild och på TV, men aldrig trott att jag skulle få åka dit, bli insläppt och i stort sett få göra vad jag ville.
| Iberia - aldrig mer Bagaget åkte hem igen Valdag, upplopp |
Hatillo Arecibo stad Kyrkan i Arecibo |
Bilar San Juan |
Jag började min resa på ett grandiost sätt, genom att slå upp ett operationssår på armbågen på en vass stolskant i flyget, så jag fick sitta med blodig skjorta hela resan över Atlanten. Få hjälp av personalen var ”svårt”. Flygvärdinnorna babblade länge och väl med alla spansktalande, men oss engelsktalande ”såg” de inte, blodiga armar eller ej. Pursern var mycket mer intresserad av att dela ut sina varma bullar än att hjälpa mig med bandage. Mañana, mañana.
Efter 11 mördande trista timmar i en Airbus (varför är de där LCD-skärmarna man får se film på i flyget alltid så värdelösa?) mellanlandade vi i Dominikanska Republiken och hamnade i transithallen. Tobaksröken låg tung, havannacigarrerna låg i hela batterier i montrarna, whiskyn såldes i femlitersflaskor och på de gammalmodiga monitorerna såg jag att Iberias flight skulle gå från utgång 2 om 45 minuter. Under tiden gick jag runt och tittade på planen utanför. Otroligt mycket personal satt och hängde på gammalmodiga gröna, bolmande traktorer. En åkte omkring och kantstötte bagage, en annan fyllde på dricksvatten från en slang, men glömde stänga bottenkranen i planet så det mesta av vattnet rann ut igen på startbanan. Utgång 2 kändes fel på något sätt, så jag frågade en väktare, som sade att det var utgång 4 istället. Väl vid utgång 4 visade det sig att man redan börjat borda. Det gäller att vara om sig och kring sig.
Efter ytterligare en timme landade vi i San Juan i Puerto Rico, bara för att finna att allt bagage var på väg tillbaka till Madrid. Vad är det för mening med stora röda bagageetiketter på varje väska, när ingen tittar på dem? Väskorna åker ju ned i en stor container, som sedan glöms bort längst in i flygplanet.
Gå och klaga. Där stod redan sex spansktalande och klagade allt vad de orkade. Jag förstår inte mycket spanska, men så mycket förstod jag att de sade ”...samma sak varenda gång med Iberia” med flera okvädingsord. När jag klagat i en timme hos de snigelaktigt långsamma tjänstemännen, klagat på den usla behandlingen ombord, tvingat till mig medicinsk hjälp genom att inte berätta att skadan var mitt eget fel, kom jag i en taxi och iväg till hotellet. Staden Arecibo visade sig ligga långt bort från huvudstaden och antennen ytterligare en bra bit in i djungeln.
På motorvägen var det upplopp, folk satt i stora öppna bilar utan ljuddämpare, viftade med flaggor och skrek och sjöng och kravallpolisen var ute. Det skulle hållas allmänna val nästa dag och folk firade i förväg. Valdagar och alla katolska helger är montera-bort-ljuddämparen-helger och montera-sirener-helger. Var och varannan tonåring kunde ses under bilen, i färd med att plocka bort avgassystemet. De har en väldig snits på det. Men polisen är inte intresserad. De far också omkring med blåljusen och sirenerna på och viftar med flaggor. Puertoricanerna vet hur man festar.
Jag bodde på Hotel el Buen Café och ”buen” var det verkligen. Deras stora, rostade kyckling-skinka-ost-gurka-baguette kommer jag alltid att minnas. Hålet i golvet hade jag dock kunnat vara utan. När jag tog den där sista, läckra bilden trodde de att jag var hälsovårdsinspektör, och kom och frågade om det var något fel på maten. Tvärtom.
Du kanske inte tycker att bilderna ovan ser så värst intressanta ut, och du kan ha rätt. Men, börja då med att tänka dig ångande värme som slår emot dig när du går ut från det luftkonditionerade hotellet, en sol som bränner, en kall Cola som rinner ner genom strupen, salsa som dundrar, och hur det påverkar oss iskalla nordbor, som bara känner kyla, slask, rusk och isbjörnar på gatorna. Då får bilderna en annan mening.
Vägen upp till observatoriet var mycket slingrig och lång och gick genom Puerto Ricos fattiga inland. Vad som fascinerar en europé är alla luftledningar. Landet elektrifierades i all hast under 50-talet under president Roosevelt och ingen hade tid att gräva ned några ledningar. Därför sitter transformatorer och allt kablage på stolpar precis överallt, massor av stolpar. Inne i städerna är det som hela skogar med lianer, så det går knappt att fotografera något alls utan att få med de elektriska installationerna. Sen kopplar folk hur som helst. Ett vanligt trick är att helt sonika banka bort en elmätare, de sitter utanpå husen, och koppla in sig i resterna av den. Garanterat gratis ström.
Hatillo var staden närmast Arecibo-teleskopet. Dit kom jag en dag på förmiddagen. Staden verkade fullkomligt övergiven, som i en SF-film. Inga människor alls. Ingen musik. Siesta. Jag gick runt och fotograferade utan att möta någon, men de satt bakom sina fönsterluckor och spanade och snart skulle jag vara känd över hela den lilla staden som den där tokiga turisten som gick runt och fotograferade meningslösa saker, som stolpar mitt i gatan. Turister hade man sällan några här. Elinstallationerna fascinerade mig. Hela elnätet hänger i luften. Var det någon som behövde lite ström drog han bara ut ett par sladdar och hängde på första bästa kabel mitt i luften.
Plötsligt tog staden slut och landet började (på bara 10 meter) och jag tog mig ned på den totalt avfolkade beachen. Motljusbilden är snygg och du ser hur diset slår in från havet, men det är saltdimma, som sätter sig på bilar, skruvar och allt anat av metall, och får det att långsamt disintegrera.
Slutligen hittade jag faktiskt några vänliga människor att prata med, på Lelo's kvartersbar (Leeloo?).
Vad jag förstod var det de lokala ambulansförarna som kom in och tog sig ett par öl och några huttar. Lelo's var med svenska mått mätt inte mer än ett hål i väggen, med fyra bord, gingliga stolar och en hund som sprang omkring bland benen på folk. Jag tog några öl jag med, blev bjuden på några till och snart var snacket igång. När jag började ta makrobilder på en härligt kall öl, förstod de att jag var en tokig turist. Flera människor började strömma till och dominobordet kom fram. Domino är väldigt populärt i Puerto Rico. I bakgrunden syns Lelo själv, lutad mot vad som förmodligen var hela sortimentet. Salsan dundrade ur jukeboxen och stämningen steg och när det var dags för mig att åka därifrån hade det blivit nattsvart ute.
Jag avslutade med ett besök i kyrkan. Vi protestanter ser gärna lite mer dekorationer på väggarna och i taket, den spanska katolska stilen är lite kal. Här utgjordes de mest iögonenfallande dekorationerna av stora fläktar som svängde hit och dit. En herrelös hund låg på vakt utanför.
En person kom utspringande och undrade varför jag fotograferade? Var jag från Polisen? När han förstod att jag bara var turist, vars uppgift här i livet var att fotografera, varnade han mig för att fotografera åt andra hållet för där fanns knarklangare, men det här huset tog jag en bild av ändå. Snyggt i månsken och natriumljus. Det var väl bara tur att han inte bestämt sig för att slå ihjäl mig på störten, eftersom han påstod sig vara marinkårssoldat. Han talade faktiskt amerikansk engelska utan spansk brytning och verkade ha viss kännedom om Europa.
Arecibo stad var inte alls lika död som Hatillo, men ändå en märklig stad att gå runt i för en europé. Det fanns en shoppinggata där saker och ting såg någorlunda hyggliga ut, men bara fyra gator därifrån höll husen på att falla samman. På ”stora gatan” fanns amerikanska shoppingkedjor med tusentals varor på hyllorna, men bara 200 meter därifrån fanns äldre snabbköp med smutsigt betonggolv, dålig belysning, halvtomma hyllor och inget i kylarna.
Där fanns moderna restauranger, à la McDonalds, men ett par gator därifrån mörka ölbarer med jordgolv, några rangliga bord i ett hörn och utbudet på en smal hylla som såg ut att kunna ramla när som helst. Kontrasterna mellan rikt och fattigt var med andra ord enorma och tydliga. Spanjorerna bygger hus som skokartonger, så det finns inte mycket arkitektur att glädjas åt. En rolig sak är dock alla färgerna. De är inte som vi, hängivna åt grått, utan vågar använda alla möjliga färger. Jag gick runt och försökte hitta det intressanta. Försök tänka bort den elektriska ”urskogen”.
Husen runt kyrkan på stora torget var välhållna och hade ungefär samma färg. Kyrkan själv var ganska mörk inuti, men med teknikens hjälp har jag lyft fram den mycket fina altartavlan, som definitivt förtjänade ett bättre öde. Blyinfattat glas hör inte till vanligheterna, jag hittade mycket få sådana fönster. Om jag kunde fatta varför katolikerna absolut ska ha sina döingar i glaskistor i kyrkorummet? Lite mer av scenen utanför torget finns bland panoramorna.
Bilar finns tydligen i tre olika smaker i Puerto Rico. 1) Nya och blanka, 2) krockade och 3) vrak. Bilar är dyra, reparationer är också dyra och folk håller tydligen i sina bilar tills de faller i bitar. Skador som skulle ge körförbud i Sverige sågs inte som något större hinder här. Jag gick en sväng runt torget och fotograferade vad som stod parkerat.
Den hårda tropiska korrosionen och havsluftens salt som kommer drivande från Atlanten gör att det inte går att lämna metallföremål utomhus, för då försvinner de. Det står gott om skrotbilar utmed vägarna, men de är inte smårostiga som i Sverige, utan fullständigt, 100% röda! Enligt uppgift försvinner en skrotbil helt på tre år!
Om du känner till datorspelet Riven, kanske bilderna ovan verkar bekanta. Lite gammalmodiga, ser lite 30-tals-Tyskland ut, men verkar ändå fullt fungerande. Det är dock inte en syntetisk värld, utan den spanska borgen El Morro i Gamla Stan i San Juan. Den fyrkantiga grå kuren har något med brandkåren at göra, men ser definitivt ut som något ur ett datorspel.
Gamla stan är det klass på. Helt plötsligt när jag tittade upp mot en fasad, så slog det mig: Men de kan ju bygga snyggt!! Ett absolut bländande vitt hus mot en knallblå himmel, en praktbild. Sista bilden visar utsidan av restaurang Hooters (tuttar)!
Eftersom dagen var så varm, ägnade jag mig mest åt fontäner. Sista bilden är minnesmärket över Cristobal Colon, en främling, tills man hör vårt försvenskade namn Christoffer Columbus, som landsteg i San Juan när han trodde han upptäckte Indien.
16 dollar senare, bondlurad på taxipriset, befann jag mig på flygplatsen, naturligtvis också lurad på hälften av moms-återbetalningen, redo att återvända till civilisationen. Man kan säga mycket om Puerto Rico, både negativt och positivt, men det som gjorde mig allra gladast var den totala avsaknaden av dålig rock och pop. Man blev inte ständigt pumpad med usel dunk-musik. Överallt, i varuhus och dånande ur bilar, bara uppfriskande salsa - orkestrar som kunde spela på riktigt - inga monotona syntmarodörer utan talang.
