Amatörradio |
Redan före gymnasietiden, alltså före 1974, byggde jag elektronik. Då handlade det mest om ljudförstärkare och högtalare av enklare slag. Innan mikrodatorerna blev tillgängliga för vanligt folk, byggde jag med elektronrör. Det gick, för det fanns bara elektronrör för gemene man att bygga elektronik med.
Ville man bygga sig en sändare eller något annat intressant,
fick man alltså ta till radiorören. Det här antika databladet (1965) visar det mycket vanliga röret
ECC 82. Det var helt universellt och användes till allehanda ting: grammofonförstärkare, radiosändare,
spänningsregulator och RTTY-avkodare, för att nu bara nämna några användningsområden
för denna fantastiska komponent. Röret var billigt, lätt att driva och gick högt upp i frekvens.
Dessutom satt det fullt av dem i närmsta radio. Man kunde överbelasta det kraftigt utan att så
mycket mera hände än att det börjande glöda i anoderna. Numera kanske det inte finns så
många som vet vad en dubbeltriod är?
Jag blev radioamatör och fick börja
med att bygga min utrustning själv: sändare, mottagare, antenner och matarledningar. Jag byggde en RTTY-avkodare
(Radio Teletype, fjärrskift, ungefär som telex) och kunde få nyhetsbulletiner utskrivna direkt
från kortvågen, på en fjärrskrivmaskin som bullrade som ett expresståg och måste
smörjas då och då. Då fanns ju inte Internet. Skrivmaskinens motor störde dock så
mycket på kortvågen att de svagare, intressantare stationerna inte kunde höras förrän
jag tagit mina första, stapplande steg som EMI-tekniker och stört av den.
Den första RTTY-avkodaren bestod av ett enda,
kraftigt överbelastat elektronrör (EL 34) som glödde vackert (men fungerade). Den ersattes senare
av en transistoriserad variant med bättre egenskaper. Som radioamatör fick jag förståelse
för högfrekvens, matarledningar, radiostörningar, EMI, antennkonstruktion, finmekanik och en liten
del radioastronomi.
Ska man kunna sända ordentligt,
behöver man en bra radiomast, så jag läste in mig på fackverkens teori och praktik och svetsade
sedan tillsammans med min far ihop den mast som syns på bilden. Den var mycket stabil, 15 meter hög
utan stagvajrar och klarade utan vidare en höststorm, som blåste taken av flera hus i närheten.
Sommarjobb på Mitsubishi |
Under skoltiden jobbade jag som servicetekniker på Mitsubishis serviceverkstad i Södertälje och reparerade bärbara bandspelare, TV-apparater med mera. Vi reparerade också mobiltelefoner, sannolikt de allra första mobiltelefonerna som fanns över huvud taget, analoga NMT-telefoner på 450 MHz-bandet, 15-kilos monster i axelremsväska och knappast mobila.
När jag kom dit, utan större erfarenhet, sattes jag på att fixa bärbara kassettbandspelare och bygga basstationer till mobiltelefonnätet. Märkligt nog upplevde jag att det kom in väldigt många bandspelare som det inte alls var något fel på, varför jag skickade tillbaka dem med anmärkningen "Inget fel". När samma apparat kom tillbaka några veckor senare med samma felbeskrivning som förut, kom arbetsledningen och ifrågasatte om jag egentligen visste hur man felsökte? Jag fick ju erkänna att jag inte visste och då kom en äldre tekniker och visade hur man framkallade dolda fel.
Till min förskräckelse tog han apparaten och slog den riktigt hårt i bordet ett par gånger. Då visade sig felet. En bra metod, som jag alltid använt mig av sedan dess. Det är alltså inte helt fel att sätta en spark i sidan på en TV, om man vill se vad det är för fel.
I byggnaden intill verkstaden bodde vaktmästaren.
Hans TV var ansluten till samma centralantennsystem som TV-verkstaden. Vaktis var sportfantast och en helg var
det OS-invigning. Vi anslöt en schackmönstergenerator till antennsystemet och lade den mitt på
lämplig TV-kanal, på fredagskvällen innan vi gick hem. Gissa om Vaktis var arg på måndagen...
Arbetsplatsen fick se på ett avslutningsskämt. Alla på verkstaden var inkörda på en särskild sorts bärbar bandspelare och kunde den nästan utantill. Jag plockade sönder en apparat som var inne på service, tog lödkolven och lödde loss två röda, till synes likadana ledare och bytte plats på dem. Efteråt fungerade apparaten inte det minsta. Det bör ha tagit åtskilliga timmar att hitta det felet.
Första datorn |
 |
En dag år 1977 släppte det lilla nischföretaget Intel en underlig krets, mikroprocessorn. Man beslutade sig för att göra en generell krets, när den förra versionen, 4004, inte klarade vad en kund hade begärt och affären uteblev. Jag började med mikrodatorer samtidigt med att den första mikroprocessorkretsen, Intel 8080, kom ut på marknaden. Den var då, med sina 6000 transistorer, den mest komplicerade krets som någonsin tillverkats. Det var inte många som begrep vad den skulle användas till i början, men jag köpte en och började bygga. Idag har processorerna flera miljoner transistorer, men jag vill minnas att det fungerade på den tiden också. | |
 |
Min första dator var sagda 8080 fastlödd på ett kretskort, tillsammans med fantastiska 256 byte minne. Byte alltså, inte kilobyte, men det gick bra att skriva program för det också. Minne var dyrt då. Senare fick jag 16 kB och det var hela oceaner med minne, tyckte jag. Bilden visar undersidan av mitt egenhändigt konstruerade och wire-wrappade 16 kB-kort. | |
 |
Senare kom 16-bitarsprocessorn 8086 och den byggde jag en hel minidator kring, som faktiskt fungerade en kort tid. Bilden visar min elektronikverkstad från den tiden. På stora bilden ser man från höger 8080-datorn i form av en stapel racklådor, ovanifrån ett stående nätaggregat, under detta två svarta lådor: en åttatums och en femtums diskettenhet, under dessa en öppen låda med expansionsbuss för olika utbyggnadskort, och underst själva CPU-lådan med orange lysdioder som visade adress- och databussarnas driftlägen. Det blå tangentbordet är hembyggt. Till vänster ett oscilloskop som vi använde som grafisk bildskärm. Vanliga bildskärmar betingade astronomiska summor på den tiden. Går vi vidare åt vänster står där en ASR 33 från Teletype Corporation, den skrivande terminal som fått ge namnet åt alla ”teletyper” för eftertiden. Den dånade och rasslade, men fungerade bra och gav snygga utskrifter på papper, med 11 tecken per sekund! Dessutom kunde man stansa hålremsa på den. Ovanför denna syns komponentförrådet. Längre till vänster skymtar högra halvan av min hembyggda 8086-dator. Den syns bättre på den lilla bilden, där man också i förgrunden ser en åttatumsdiskett. Har du hållit i en sådan någon gång? | |
 |
För att kunna driva oscilloskopet som grafisk bildskärm behövdes D/A-omvandlare (digital-analogomvandlare). Schemat visar vår första, hembyggda D/A-omvandlare utförd med enkla kretsar och diskreta komponenter. Bilden till höger visar ett prov med omvandlaren, en mätning på adressbussen som visar hur ett program exekverar. |
|
Datorer för stora pojkar |
Militärdivisionen på LM Ericsson |
Vi hade en PDP 11/70, en fin 16-bitars
minidator och hade man tur och bokade långt i förväg kunde man få använda bildskärmsterminalen
en halvtimme. Men det var svårt för lärlingar som jag att få tillträde till de stora
grabbarnas verktyg. Jag fick mest sitta vid teletypen. Eftersom jag var van vid teletypen (som hade hårda,
mekaniska tangenter), slog jag alltid för hårt på tangenterna på bildskärmen och fick
därför tillnamnet ”Släggan”. Bilden visar det allra heligaste på Militärdivisionen i
Älvsjö: datorhallen. Jag har färgat bilden i efterhand och försökt få färgerna
rätt på PDPn och på teletypen. Resten är mindre viktigt.
I samma datorhall dvaldes också en gammal styrdator till en AXE-växel, uppbyggd med diskreta komponenter. Den var igång, men hade ingen arbetsuppgift. Jag slaktade datorhallens enda telefon, tog ut hörluren och kopplade in den på en databit i CPUn, varefter man kunde spela melodier i hörluren.
Melodierna lagrades på ett trumminne, en fantastisk lagringsenhet som såg ut som ett litet kärnkraftverk och klarade flera megabyte. Det var en svart kub på 0,5 x 0,5 x 0,5 meter som stack upp ur ett hål i datorgolvet. Den brummade och vibrerade svagt om man kände på den, och fick fyllas på med helium någon gång i månaden. Då och då kom teknikern som hade kläm på trumminnet och kände på kuben för att ta reda på om trycket inuti var högt nog. Sidorna skulle bukta ut lite, då var det bra. Om för mycket helium läckte ut, skulle minnet förlora kylningen och läshuvudena inte ha tillräcklig atmosfär att flyga på. En dag stod det plötsligt en smutsig, långhårig hippie i datorrummet och ville sälja LP-skivor med indisk meditationsmusik. Vi ville inte ha några, så han gick sin väg igen. Efteråt började jag fundera på hur han överhuvudtaget hade kunnat ta sig in genom vakten...
Laser och finmekanik |
Gaslasern (orangeröd stråle, Helium-Neon) hade sjunkit så
mycket i pris att en intresserad amatör kunde köpa en. Jag kom över en 2 milliwatts laser för
vrakpris och började experimentera med hologram och olika typer av avlänkning. Bilden visar hur det såg
ut i mitt laserlabb i källaren vid ett experiment med roterande avlänkare.
Det hela kulminerade med att jag bestämde
mig för att bygga en X-Y-avlänkare för att kunna rita bilder på väggen med lasern. Det
krävde en större insats i finmekanik och magnetteknik, så det var bara att sätta sig ned och
räkna. Efter att med mycken övertalning fått en tekniker på ABEM att specialmodifiera två
stycken 2 kHz mikrogalvanometrar egentligen avsedda för ultraviolettskrivare, kunde jag färdigställa
avlänkaren, som fungerade som beräknat.
Första PCn, datorerna standardiseras |
CP/M försvann i och med MS-DOS intåg, och nu var det bara fabriksbyggda maskiner som gällde. 1982 köpte jag min första PC, en 8086-PC från Victor, med EGA-färggrafik och 20 MB hårddisk. Färggrafik var något ovanligt på den tiden och med sina 30.000 kronor i dåtidens penningvärde var det den dyraste maskin jag någonsin köpt. Banklånet betalade jag på i 10 år.
Nu på senare år har PC-utvecklingen inte varit så spännande, eftersom maskinerna bara blir snabbare och snabbare, medan programmen blir långsammare och långsammare. Min första ordbehandlare, WordsStar för CP/M tog inte mer än cirka 100 kB på en diskett och kunde göra i stort sett allt man förväntar sig av en ordbehandlare. WordPerfect 8 från Corel Systems som släpptes tidigt 1998 tar upp 120 MB fullt installerad, och i den kan man också skriva text, stavningskontrollera och skriva ut. Status Quo.
Digital radio |
På Linköpings
Tekniska Högskola höll man på med spännande saker på 80-talet: trådlösa datornätverk.
Det var ett helt ny företeelse då. Nätet kördes på amatörradiobandet på 432
MHz och alla som ville vara med fick köpa byggsatser. LiTH höll symposier och en systerklubb bildades
i Stockholm. Vi byggde för glatta livet och programmerade klientdatorerna i språket Forth, som var nytt
och spännande då. Framför allt var Forth snabbt och kompakt och sparade minne.
Man hade planer på regionala nät i storstäderna och stamnät mellan de större städerna. Då föll projektet på bristande tid och resurser, men idag är det helt genomfört i kommersiell regi och kallas för GSM-telefonnätet.
Hittills hade tekniken mest varit en lek för min del, men nu väntade arbetslivet.
Nätverken kom |
Ungefär 1988 stötte
jag för första gången på ett persondatornät. Nätverken hade klivit ur stordator-skorna
och införts på småföretagen. Det var NetWare 2, ”ur-NetWare”, som jag fick se installeras.
Kartongen var en meter lång och innehöll den största mängd disketter jag dittills hade sett.
Jag häpnade över krångligheterna, men med åren har ju Novell ordnat upp saker och ting och
jag har varit systemansvarig på många NetWare-nät sedan dess. Det var den fantastiska, häpnadsväckande
mängden konfigurationsmöjligheter som fick mig att börja skriva böcker om NetWare. Boken på
bilden är från 1993.
Genom åren |
har jag jobbat med en mängd olika teknologier. Jag började egentligen som FORTRAN-programmerare på LM Ericssons militärdivision och körde PDP-11, men snart nog övergick jag till att arbeta med service på fotosättmaskiner, föregångarna till dagens lasersättare.
Dessa maskiner var finmekaniska underverk, med
myriader av kugghjul och motorer och så en liten 8080 i ena hörnet. En av de större tillverkarna
hette Bobst S.A. och fanns i Lausanne i Schweiz. Ur maskinen kom vackert satt text på ett fotografiskt papper,
som måste hanteras i mörker och framkallas. Sättmaskinerna var mekaniska underverk i mikrometerprecision,
men denna höga noggrannhet krävde mycket underhåll. Bilden visar hur jag försöker reparera
en bärbar dator någon gång under början av 80-talet, på Bobst-fabriken i Schweiz, där
jag var på ett flertal kurser.
Någon gång i början av 80-talet började Närradion bli intressant för mindre föreningar i och med att kostnaderna var små. Jag blev totaltekniker för Villaägarföreningen i Södertälje och spelade in, klippte band och redigerade ett program i veckan. Från början var jag inte så fingerfärdig på att förfalska intervjuer, men efter något halvår blev jag så duktig att klippa band att jag kunde skarva ihop ord och få folk att säga saker de aldrig sagt. Senare dog Närradion om inte ut, så försjönk åtminstone i dvala, när de kommersiella popstationerna tog över. Radio Krishna gjorde väl sitt till också, kantänka.
Ljudteknik har alltid intresserat mig, så jag skaffade naturligtvis en fyrspårs Revox A-77 ganska tidigt. En utmärkt schweizisk kvalitetsprodukt till bandspelare som klarar lång tids drift och har bra bromsar. Lätt att trimma och reparera är den också.
Vissa bandfabrikat släppte ifrån sig ovanligt
mycket magnetpartiklar (bland andra Scotch och Agfa) som satte sig på tonhuvudena och gav sämre ljudkvalitet.
Jag löste problemet genom att lägga ett tygband runt en bandförare som tog upp partiklarna innan
de sattes av på huvudena. Det lustiga i situationen inträffade när jag skulle köpa tygbandet.
Jag gick till en sybehörsaffär:
- Har ni kvarttums tygband?
- Kvarttum?
- Ja, alltså 6,35 millimeter.
- Vad ska det vara för färg?
- Det spelar ingen roll. Jag ska ha det att rengöra magnetband med.
När damen så småningom förstått vad jag skulle ha det till, plockade hon fram ett band.
Hon lyckades behålla fattningen och kommenterade:
- Jaha, nu vet jag vad det ska vara till, nästa gång någon vill ha 6,35 millimeters bomullsband.
Binauralstereo, konsthuvudstereo blev på modet och jag tog mig för att bygga en egen binauralstereo-mikrofon av ett skyltdockshuvud och ett par kondensatormikrofoner. Binauralstereo efterliknar det mänskliga hörandet så mycket att man faktiskt kan höra ljud bakom, framför, nedanför och ovanför sig i den färdiga inspelningen, precis som man kan med sina vanliga öron. Det ger en otrolig närvarokänsla, som vanlig multimikrofonstereo inte ger, särskilt om mikrofonen placeras i publiken.
Kulmen på detta blev en Nordisk körfestival anordnad av
Föreningen Norden i en skola i Södertälje 1980. Skolan har en fantastisk aula i fyra våningar
med enorm akustik. Med mikrofonen på andra våningen och femton körer med tillsammans över
500 medlemmar på alla våningar ovanför och under och Södertäljes stora Kammarkör
på podiet mitt fram blev det till en toppeninspelning. Den förevigades senare på en vinylskiva
(Nordisk körfestival i Södertälje 1980, ES008 ©1980), även om jag måste säga
att mina originalband är bättre, eftersom skivstudion slarvade med frekvensgången.
Det var dock min enda framgång på skivmarknaden. Efter det har det mest blivit privata inspelningar i kyrkor runtom i Södertäljetrakten.
Optisk läsning (OCR) blev nästa anhalt, med kundanpassning
och installationer som huvudtema. Bilden visar en intensiv kvälls-session, där jag tillsammans med tekniker
från Olivetti håller på med ett avancerat kundanpassningsprojekt: att få en sidläsare
av märke Alpha från Compuscan att arbeta tillsammans med en Olivetti-terminal.
Företaget
där jag arbetade, hade också OCR-läsare för kredikortsslippar och liknande, och vi sålde
en till Postgirostofan (postgirot på Island). De läste egentligen sina postgirolappar hos IBM som hade
stora, snabba läsmaskiner, men de hade tröttnat på IBMs ovilja till förändring och ville
ha en egen anläggning. Jag åkte till Reykjavik och installerade den.
Jag flyttade över till ett företag som tillverkade bankutrustning, där jag började ägna mig åt ren mikrodatorkonstruktion. Där fick jag bland annat lära mig höghastighetsfotografering och hur man byggde interface till den gamla svenska persondatorn ABC 80.
Efter ett tag började företaget producera medicinsk
utrustning och jag gick över till den avdelningen och byggde switchade servoförstärkare, optiska
sensorer och nätaggregat. Läkarvetenskapen hade funnit att lindrigare tillstånd av ryggsmärtor,
tillfälliga kompressioner av ryggraden (arbetsskador mm), kunde botas genom att man tänjde ut ryggen
under kontrollerade förhållanden. Vi byggde en mikrodatoriserad ryggsträckare och ställde
ut den på Läkarstämman i Älvsjö det året. Därifrån kommer de här
bilderna. Den mesta elektroniken inuti är min.
Nästa arbetsområde blev EMI (radiostörningar) och
hur man förebygger dem. Mycket intressant för en radioamatör. Vid denna tid hade det börjat
komma digitala oscilloskop i gigahertzklassen och det underlättade verkligen konstruktörens arbete. Plötsligt
kunde man se vågformer man bara hade anat förut, konstiga elektriska fenomen som bara kunde hittas i teoriböckerna annars.
Nu har vi kommit fram till 1988, när Desktop Publishing på persondatorer blev en realitet. Jag bytte inriktning och började använda datorer, istället för att bygga dem. Där satt jag och gjorde kursmaterial på första utgåvan av Ventura Publisher. Senare fick jag översätta Ventura Publisher till svenska och så var översättningsverksamheten i gång.
Någon gång i slutet av 1990 bestämde jag mig för att det fick vara nog med anställningar och blev egen företagare.
I vimlet |
 |
 |
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
Novell Tech Summit 2001 avlöpte i Luleå, på hotell Nordkalotten. Novell förklarade sin strategi med eDirectory och NetWare 6, men det som kanske mest stannade i minnet var festligheterna. Första natten hade vi det tveksamma nöjet att få skulptera snö i 18 graders kyla och blev sedan utspisade med renskav i en rökig kåta. Ögonen rann, renskaven smakade inget, men bilden blev bra. Aimo Räisänen, arkitekten som byggde ishotellet i Jukkasjärvi, var där och byggde en isbar. Jag provsatt. Kallt. Inget behov av is i drinken. En kväll fyllde sällskapet en hangar på Kallax och fick hetsig, mystisk och suggestiv fiolunderhållning av den mycket tilltalande finska Linda Lampenius, i minimal klädsel.
Som ivrig tillskyndare av Novell, Inc. och ständig
propagandist för NetWare-nätens förträfflighet, fick jag 1997 åka till Novells stora
europeiska utvecklarmöte Brainshare i Nice på franska Rivieran. Det var intressant, inte bara för
de utmärkta föreläsningarnas skull, utan även för att man fick möta kolleger från
exotiska länder. Av en ryska fick jag lära mig vilka problem man kämpade mot bland 286-orna och
de kraschade budgetarna i det forna Sovjet. Under åren har jag översatt flera kurser åt Novell,
och tillhörande kunskapstest-programvara, förutom de tre böcker jag
skrivit i ämnet.
För det mesta har jag snälla
kunder, som låter mig gå på sina fester. Här en bild ur vimlet på QA Information Securitys
italienska helkväll i Spårvägshallarna. En skandalreporter från Computer Sweden var där
och undertecknad hamnade i reportaget. QA är svensk representant för Dr. Solomon's Anti-Virus Toolkit.
Jag har översatt många texter åt dem och dessutom översatt och layoutat hela
deras handboksserie för olika maskinplattformar.
Annonsbyrån
C.G.P. (Communications for Genial Products S.A.) i Bryssel hör till de som är snälla mot oss journalister.
Här står jag på trappan till ett partaj-slott i Bryssel där CGPs härliga årliga
party 2000 tog plats. Damen i gult i mitten är Charlotte Gutman, VD för CGP och yours truly syns som
fjärde från höger, längst bak. Från vänster syns festens spexmakare: detektiv Dupond
från Securité, professor Kalkyl, kapten Haddock, detektiv Dupont och framför honom madame Bianca
Castafiore, alla figurer från Hergés berömda tecknade serie Tintin. Hergé var belgare,
därav valet av figurer. Tintin var själv ute med hunden och inte med på bilden. Jag har skrivit
åtskilliga artiklar om produkter som CGP värnar om och även deltagit i CGPs eget nyhetsblad.
