Vinterbarn

Text: Jörgen Städje          Illustrationer: Diana Sapokaite

Sofi var vinterbarn. Hon föddes mitt i december och hennes första natt tjöt vinden utanför fönstret, snön virvlade och lade sig tätt kring hus och buskar och fullmånen såg in på henne. Han såg på henne hela den första natten och tänkte ”Hon är mitt Vinterbarn”. Nu hade Sofi blivit fem år, och det var åter december. Kvällen var mörk och vinden ylade och röt utanför fönstret och snön lade sig i djupa, kalla drivor som täckte hela staden. Isen ritade stora, vackra blommor på glaset. Träden sträckte sina kala, svarta grenar mot fullmånen och vinden fick dem att vaja fram och tillbaka, som säden på ett sädesfält. Men inne var det varmt. Sofi sov tryggt i sin lilla säng, för mamma hade just lagt täcket över henne, kysst henne, sagt godnatt och stängt dörren. Inne var det varmt. Sofi sov tryggt i sin lilla säng Månens strålar letade sig in till Sofi och Månen talade till henne där hon sov. ”Sofi, kom ut till mig! Kom, så ska jag visa dig det vackraste du någonsin sett.” Sofi rörde sig litet i sömnen, men gjorde inget försök att efterkomma Månens uppmaning. Månen kände att hon var rädd för kölden och den rasande vinden. Då talade Månen igen: ”Sofi, var inte rädd. Du ska inte frysa. Jag ska hålla dig varm. Kom till mig, så ska du få se något fint!” Nu slog Sofi sakta upp sina djupblå ögon, vände på huvudet och såg ut på Månen, där den hängde på den svarta himlen och sken så klart genom fönstret. Hon reste sig ur sängen och gick fram till fönstret och tittade ut. Tänk, man kunde se hela staden, badande i Månens vita ljus. Vinden piskade som förut och hon kände hur fönsterrutan skakade. Snön hade givit alla hus så mjuka och bulliga konturer. Hon sände en tanke till Månen: ”Käre Måne, jag skulle frysa så förfärligt om jag gick ut. Kanske skulle jag dö. Vill du att jag ska dö?” ”Du ska inte dö, svarade Månen lugnt. Du är mitt Vinterbarn och jag ska ge dig värme. Du är det dyraste jag har. Kom ut till mig och var inte rädd.” Sofi drog på sig byxorna och tröjan ovanpå pyjamasen så tyst hon kunde och avslutade med strumporna. Hon tog med sig nallen, för han kunde vara bra att ha och hon smög sig ut i korridoren och gläntade på dörren till pappas och mammas rum för att se om de sov. Jodå, de sov tysta i månskenet och det hördes inte ett knyst. Sofi gick ut i hallen och drog på sig jackan och stövlarna. Sin gula halsduk virade hon några varv kring halsen. Nu höll hon på att glömma nallen. Den åkte snabbt ned i den stora fickan på magen. Sedan öppnade hon försiktigt ytterdörren och puttade upp den så sakta hon kunde. Inte ett ljud hördes. Dörren fick stå lite öppen, för hon kände att hon snart skulle komma tillbaka igen och inget ont skulle kunna hända under tiden. Det skulle Månen se till. Hon sprang snabbt och tyst nedför de tre våningarna och stannade vid porten och tittade ut genom rutan. Gatan var mörk och tom på folk och bilar och snön hade gjort stora drivor överallt. På parkeringen mitt över gatan stod det stora oformliga vita bullar av snö, som hon gissade var bilar. Vinden rev och slet i häcken som gick runt huset och vita ormar av snö ringlade sig fram över trottoarens stenar. På andra sidan gatan syntes Månens strålar skina i snön på trottoaren. Det var dit hon ville. Hon försökte trycka upp porten. Det var tungt för en så liten flicka, för stormen pressade på hårt utanför och snön hade samlats i en liten vall mot dörren som var svår att få undan. Hon fick kasta sig emot dörren flera gånger för att kunna få upp en springa som var stor nog för att hon skulle kunna ta sig igenom. Äntligen var hon fri! Sofi rusade ut genom öppningen i häcken och skulle just till att springa över gatan, när en vind knuffade till henne så hon föll till marken. Hon slog sig inte så mycket, för hon föll i en snödriva, men hon blev rädd och det var ordentligt kallt nu. Månen kände hennes oroliga tanke och sade till henne: ”Vinternbarn. Älskade Vinterbarn. Var inte rädd. Kom till mina strålar, så ska jag se till att inget ont kan hända dig.” Det gav henne nytt mod och hon rusade snabbt över gatan till det ställe där Månens strålar föll. Hon rusade snabbt över gatan till det ställe där Månens strålar föll När hon hunnit in i ljusskenet hände något som hon aldrig varit med om förut. Hon kände hur kylan försvann, hon hörde hur vindens ljud sakta tonade bort och såg hur en boll av gult ljus sakta tätnade kring henne. Det gula, varma ljuset sken på buskarna runt omkring. Hon blev lätt och varm och kände Månens kärlek omsvepa henne. Hon var inte alls rädd. Hon såg hur marken sakta sjönk under henne och förstod att hon flög. Det kändes inte alls otäckt på något sätt. Hon bara rörde sig mjukt och fint i vinden, som en älva som flaxade runt en sommarkväll bland grässtråna nere vid badsjön. ”Det är så här älvor känner sig”, tänkte hon. Månen var med henne igen. ”Nu är du min älva. Du ska få komma till mitt rike i natt. Du ska få flyga högt över jorden. Men bli inte rädd, det är inte farligt. Om du får svindel kan du bara titta på mig hela tiden, så går det över.” Sofi kikade ned mot marken och såg att den hade försvunnit. Nedanför henne fanns bara ett gytter av små, små hus och svarta träd. Här och där lyste prickar i allt det blå-gråa och hon förstod att det var gatlyktor hon såg. Efter någon minut hade allting krympt undan och hon såg förvånad hur hon flög bort från en stor, stor boll. Runt henne glimmade alla rymdens stjärnor. Åt vilket håll hon än tittade var det som om allting kring henne glimmade och gnistrade. Hon tittade mot sin vän Månen och han tycktes mycket större och ljusare nu. Återigen kände Månen hennes tankar och svarade: ”Du är ute i världsrymden. Det du ser omkring dig, har ingen annan än du fått se. Alla ljusen har jag gjort för dig. Ditt hem, Jorden, det är den där lilla svarta bollen där borta. Just nu är den kanske inte så fin, men under varma sommardagar glänser den i grönt och blått och vitt och är det vackraste som finns. Då önskar jag att jag kunde bo där också.” Sofi kände Månens sorg och frågade: ”Varför kan inte du bo hos oss, då? Vi har ett ledigt rum hemma. Där skulle du säkert kunna vara.” ”Tack, kära Vinterbarn, men jag kan inte lämna min plats i världsrymden, även om jag många gånger önskade att jag kunde.” Sofi funderade vidare på det där medan hon såg hur hon kom allt närmare Månen. Nu såg hon hur andra ljusgula bollar, likadana som hennes egen, närmade sig från alla håll. Alla bollarna flöt i en jämn och mjuk ström mot en bestämd plats. Nu såg hon hur andra ljusgula bollar, likadana som hennes egen Månen hade kommit ruskigt nära nu och verkade jättestor. Hon kände med ens att hon föll nedåt mot Månen med en förfärlig fart och magen ville vända sig i henne. Hon blundade hårt och kände strax hur en varm och vänlig hand höll om hennes axlar, medan en annan hand sakta strök hennes hår. All oron försvann, men hon blev kvar med slutna ögon, tills hon plötsligt kände det som om magen blev lite tyngre. Då måste hon bara titta igen. Hon hade stannat. Ja, inte riktigt. Hon hängde och guppade i luften en liten bit ovanför en grön och saftig sommaräng. Sofi tänkte att hon gärna skulle vilja känna på gräset, och strax rörde hon sig nedåt den sista biten och landade mjukt med fötterna i gräset. Det luktade precis som hos farmor ute på landet, av blommor och nyslaget gräs. Men hon kände inte igen blommorna. De var blå och röda, gröna och gyllene och mycket vackra, men hon hade aldrig sett några liknande blommor förut. När förtrollningen släppt en smula, började hon se sig omkring. Hon var inte ensam på ängen. Runt omkring henne sprang massor av barn omkring och stojade och hoppade i gräset. En del låg bara still på magen och luktade på blommorna, medan andra hade plockat buketter som de dansade runt med. En del låg bara still på magen och luktade på blommorna Men vad var det för sorts barn? En del av dem såg ut som de andra barnen på hennes egen gata, medan andra barn hade annorlunda ögon eller var gula eller bruna i hyn. I skolan hade hon läst om barn från andra länder, från Afrika och Kina, och kanske var det så här de såg ut. Hon sade ”Hej” till dem, och de svarade ”Hej”. Sofi tyckte inte det var konstigt att barn från olika länder kunde prata med varandra. För henne verkade det helt i sin ordning. Men nu ville hon titta mer på de underliga blommorna. De gula och blå verkade liksom ha ansikten som tittade på henne, medan andra blommor hade ovanliga dofter eller ludna blad. När hon hade legat på magen i gräset en stund och kikat på alla de underliga blommorna, kände hon att hon måste vrida på huvudet. Blicken drogs till ett bestämt ställe och det var som om någon kallade på henne. Hon hörde inga ord, utan det var en tanke, en önskan som nådde henne. Hon började springa mot den som önskat. ”Sofi, kom till mig. Kom och låt mig få se på dig.” Det var Månen som önskade. Sofi tittade upp. På en sten satt en gammal, gammal man. Han måste vara farfarsfar, minst, tänkte Sofi, så långt skägg som han hade. Och håret var alldeles vitt. Han sträckte ut sina armar mot henne och de omfamnade varandra en lång stund. Sofi kände hur en stor värme fyllde henne och en förvånad tanke störde hennes frid: ”Hur kunde Månen, som bara sken kallt och vitt och bara mitt på natten, vara så här varm grön och härlig?” Månen svarade: ”För vetenskapsmännen som tittar på mig med stora kikare, är jag kall och ser ut som en öken av sten. Men för mina Vinternbarn är jag en ljus sommaräng, ett ljuvligt minne, en doft av något gott, eller mjukt gräs. Vad helst du önskar. Önska dig en katt, får du se.” Sofi önskade omedelbart en gul katt, för en sådan hade hon alltid velat ha. Hon kände att något kittlade henne på ena benet och tittade ned. En gul, kelen katt strök sig mot hennes ben och kurrade högljutt. Hon tog genast upp den i famnen och den lade sig till rätta i hennes armar och spann. Hon strök den över huvudet och en stor sommarkänsla kom över henne. Han sträckte ut sina armar mot henne och de omfamnade varandra ”Är det inte det du har velat ha så länge? frågade Månen. Sommar, en äng och en katt?” ”Jo”, svarade Sofi glatt, ”men, frågade hon, vilka är alla de andra barnen? Var kommer de ifrån?” ”De kommer från andra länder på Jorden, dit mina strålar också skiner.” ”Men varför får barnen komma och leka hos dig?” frågade Sofi. Nu kände hon hur Månen blev sorgsen igen. ”Jag kan aldrig få några egna barn, fast jag tycker så mycket om deras glädje och lek. Därför bestämde jag mig för att använda min magi till att ge glädje åt barn på Jorden. När vintern är som allra kallast och människorna stänger in sig i sina hus, då vill jag ge barnen en sommaräng.” Sofi blev lite våt i ena ögonvrån när hon tänkte på hur ledsen Månen var, men hon hann aldrig tänka vidare på det förrän Månen klappade henne på huvudet och sade: ”Sofi, min vän, du måste nog åka hem nu, för mina strålar håller på att lämna din stad. Det håller på att bli morgon. Det är bara när månens strålar lyser på Jorden som du kan komma hit.” Strax bildades den märkliga ljusgula bubblan kring Sofi igen och hon lyftes mjukt upp i luften och började färden tillbaka till sin stad och sin säng. Hon vinkade till Månen och de andra barnen på ängen och allra längst var det Månens hand hon såg. Färden gick åter genom världsrymden och hon såg förundrad på de gnistrande stjärnorna runt omkring henne. Det var som att åka genom en tunnel beströdd med glimmande ädelstenar. När hon tittade framåt såg hon hur Jorden kom närmare och efter ett tag började ljusbollen söka sig ned mot staden där hon bodde. Månen satte försiktigt ned henne på gatan igen och den ljusa bubblan hon hade kring sig började så sakta tona bort. Hon kände vinterkylan komma tillbaka och snön falla i sitt hår. Hon skyndade sig över gatan till sin port och gick snabbt upp för trapporna och lyssnade lite genom brevlådan till sin dörr, för att höra om någon rörde sig därinne, men allt var tyst. Hon drog långsamt upp dörren och gick in i hallen. När hon drog igen dörren igen, föll låset i med en liten smäll. Hon hoppades att ingen skulle höra det. Som en hund skakade hon av sig den mesta snön och tog av sig jackan och skorna. Försiktigt tassade hon fram till mammas och pappas sovrumsdörr och gläntade på den för att se om de sov. Mamma rörde lite på sig och gnydde, men pappa sov tyst. Sofi smög in på sitt rum och tog av sig resten av kläderna och lade sig i sängen. Hon frös inte alls och sängen var så varm och skön och hon kände att hon snabbt höll på att somna. Hon tänkte: ”Inte kan man väl prata med Månen, heller? Kanske det var en sån där dum dröm som jag hade igår, om Kalle och Jonas. Men det var iallafall vackert. Och Månen, han är allt en snäll människa.” Och med det somnade hon. Men mamma hade sovit oroligt hela natten och nu vaknade hon. Hon tyckte att hon hade hört något ljud från Sofis rum. Kanske var det bäst att hon gick och tittade efter. Hon smög fram till Sofis dörr, gläntade på den och tittade in. Månens strålar rörde vid Sofis kind och mamma såg att hon sov lugnt. Men hon älskade sitt barn så mycket att hon måste gå fram och se på henne. Där hon stod, tänkte hon: ”Mitt barn, vad du är vacker. Du är mitt Vinterbarn och jag ska ge dig värme. Du är det dyraste jag har. Sov nu och var inte rädd.” När hon smekte Sofis hår ryckte hon till, för hon märkte att det var vått och lite kallt och hon kunde inte förstå hur det hade gått till. Så vitt hon visste hade Sofi bara legat här i sängen hela kvällen. Nåja, det var ju ingen skada skedd. De kunde prata mer om det i morgon. Vilken historia skulle hon inte få höra då...