Ljufliga komponenter

Under åren samlar man på sig en massa härliga komponenter som tyvärr aldrig kommer till användning.

Jag hade på gång att bygga en 2 kilowatts ljudförstärkare med elektronrör och skaffade en våldsamt stor högspänningstransformator som skulle bli strömförsörjning. I mitten av 80-talet var det oerhört populärt att gå tillbaka till elektronrören i ljudsammanhang, eftersom de verkliga ljudproffsen (guldöronen) hade fått för sig att det lät ”bättre” än transistorer.

Se dessa sköna elektronrör. De är stora som mindre fotbollar och avsedda för radiosändare i kilowattklassen. Uppställda så här är de snygga, men det är inget mot hur snygga de skulle kunna ha blivit, monterade på blankt chassi, i stämningsfull belysning, med glödande glödtrådar och blå anodstrålning. De största rören är PHILIPS TB 4/1250 (1,25 kW anodförlust), de något mindre är PHILIPS QB 3,5/750 (750 W anodförlust) och det minsta röret är ett 3E29, en dubbel pulstriod avsedd för pulsning av mikrovågsrör.

Transformatorn till höger levererar 2 kV 0,5 A och var avsedd för ljudförstärkaren som jag nämnde ovan. Den lite rödaktiga transformatorn i mitten levererar 33 volt och en oherrans massa ampere. Den har jag bränt av många saftiga spikar med. Förzinkade spikar brinner som tomtebloss. Dessutom kunde den användas till elsvetsning. Den långa svarta saken är en linjär kilowatt-potentiometer (Sandblom och Stohne, 135 W, 1,7 A) avsedd för steglös reglering av belysning på teatrar och liknande, reglering på det hårda sättet, med potentiometern kopplad i serie med lamporna.

Annat extremt är dessa vridkondensatorer, komna från Motala långvågssändare, cirka 30 och 40 centimeter långa. De grå plattan till vänster är en högspänningskondensator på 1,5 nanofarad och 15 kV, som tål hela 75 kVA högfrekvensbelastning. Vad skulle jag med den till?

Är inte det en del av varje sann hobbyidkares liv; projekten som aldrig blev av?

Rariteter

För många, många år sedan fick jag tag i dessa två, gamla tyska elektronrör, trioder tillverkade någon gång i början av 1900-talet. Jag antar att de är helt unika, två radiotekniska klenoder. (Kom ihåg att Lee de Forest uppfann trioden år 1906.) Det runda röret är ett av de tidigaste som tillverkats, gjort någon gång omkring år 1906, med en glödspänning på 3,1 volt och en glödström på 0,53 A. Anodspänningen låg på 30 volt och fick inte överstiga 60 volt. Det står handskrivet på en etikett som klistrats på rörsockeln. Tyvärr är glödtråden trasig. Det avlånga röret är tillverkat 1908 på firma Huth, heter ”Huth Sparlampe” och har glödspänningen 2 volt och glödströmmen 70 mA. Detta rör fungerar, men mitt projekt att byga en enrörsmottagare med det, blev aldrig av.