Diverse

Många grejor jag byggt går inte att passa in under någon annan rubrik än denna. Mest är det användbara apparater för teständamål, men även mina egna prototypkort för kretskortsbygge.

Mitt första högspänningsaggregat

Denna livsfarliga tingest skulle kunna få vilken Semko-inspektör som helst att tappa andan. Det rör sig om ett enkelt nätaggregat för 300 volt likström, avsett för diverse utvecklingsarbete med elektronrör. Uppbyggnaden är enkel. På en svart akrylplatta sitter en likriktare från en TV-apparat (den röda med flänsar), en spole ur en lysrörsarmatur och två elektrolytkondensatorer från samma TV-apparat (de stående metallburkarna). I ett hörn sitter en säkring. 220 volt rakt in. Apparaten har inga fötter utan fick läggas på något oledande om man inte skulle få otrevliga blixtar undertill. Huvva. Men höll man bara fingrarna borta så var det ingen fara. Jag kan inte minnas att jag någonsin fick någon stöt av någon av mina konstruktioner.

Ledningsprovare

I allt elarbete behöver man ofta kunna ta reda på om det finns förbindelse eller ej. Visst kan man släpa med AVO-metern överallt, men denna lilla ledningsprovare, bestående av enbart en Sonalert (tuta) och ett batteri är mycket slagtåligare och behöver inte vara i synfältet hela tiden. Tutar det så har man förbindelse. Apparaten visade sig vara ovärderlig vid bilmekande.

Stat-O-Meter: Mätare för statisk elektricitet

I arbetet höll jag på med statisk elektricitet, eller snarare att försöka bli av med den. Problemet var att veta hur mycket statisk elektricitet vi hade och var den uppstod. Det behövdes någon form av mätare, Man kunde köpa sådana mätare, men de var dyra och lite svåra att begripa sig på (överkvalificerade). Jag byggde en själv istället. Konstruktionen är mycket enkel: ingången från en FET-OP-förstärkare som bara drar nanoampere går i stort sett rätt ut på antennen och förstärkaren mäter helt enkelt läckströmmarna i luften.

Med min Stat-O-Meter var det enkelt att spåra statisk elektricitet, kontrollera om en matta genererade statisk el och liknande. Dessutom kunde den spåra elektriska förändringar i atmosfären, i och med att den mätte de svaga strömmar som flöt genom luften mot molnen. Strömmarna förändrades om ett åskväder var på gång. Mätaren har skrivarutgång så det går bra att ansluta en Xt-skrivare och göra långtidsmätningar.

Infraröd fotografering

På arbetet höll vi på med läsning och detektering av falska sedlar, genom att läsa av bilden på dem med en speciell kamera och sedan jämföra med äkta sedlars egenskaper. Problemet var att sedlar många gånger var så smutsiga och slitna att kameran hade svårt att se bilden ordentligt. Det tyckte jag var så intressant att jag började studera infrarödteknik för att se om man kunde använda sig av andra våglängder än de synliga. Kodak har en synnerligen välmatad lärobok i ämnet och beväpnad med den skaffade jag filter, filterhållare, film, belysning och annat och började fotografera dollarsedlar.

Jovisst. I kortvågigt IR-ljus, med Kodak Wratten filter 87 försvann smutsen och bilden framträdde hur bra som helst. Bilden är tagen med bländare 16. Sedlarna till höger är äkta (med äkta förslitning) och de till vänster är xerografiska kopior av nya sedlar, från olika maskinfabrikat. Fast kameran fick modifieras. Kameraobjektivet bryter inte infrarött ljus på samma sätt som synligt ljus, varför jag fick räkna ut en ny avståndsskala och rita på fokusringen. Det gick naturligtvis inte att se vad man fotograferade genom sökaren, eftersom infraröda filter är helt ogenomskinliga (svarta) i synligt ljus.

Och vad är det här då? Seglingstävlingar mitt i vintern? En negativ bild? Nej, det är faktiskt i juni. Det är tävlingen Lidingö Runt i Stockholm fotogtraferad i infrarött ljus. Det ser man på att träden i bakgrunden är ljusa, eftersom de reflekterar kraftigt, medan vattnet är nästan svart. Även båtarnas segel reflekterar kraftigt. Gasklockan i bakgrunden är målad så att den slukar inkommande IR.

IR-teleskop

Jag var involverad i Villaägarföreningen och deras arbete med att göra villaägandet mera ekonomiskt. Ett stort problem är värmeläckage ur hus, mest att finna det och kunna mäta hur mycket värme som läcker ut. Jag hade sett värmekamerorna från AGA och också sett prislappen. Bara att hyra en värmekamera kostade så mycket att man inte gjorde det utan allvarliga misstankar om fel. Jag beslutade därför att försöka bygga ett värmesökande teleskop med kikarsikte och temperaturvisning i form av en ton, så man kunde svepa över husfasaden och lyssna sig till läckorna. En fantastisk konstruktion som tyvärr aldrig blev helt färdig.

Teleskopet består av ett aluminiumrör med en parabolisk IR-spegel i ena änden (som jag faktiskt pratade till mig från kameraavdelningen på AGA. Tänk vad man kan få tag i grejor...) och en liten sekundärspegel i 45 graders vinkel mitt i teleskopet som riktar upp bilden mot en sensor som sitter i fokus, utanför teleskopröret. Bilden visar hur det ser ut när man tittar rätt in i teleskopet. Du ser väl kameran?

Sensorn var av den deriverande typen, med kiselfönster. Halvledaren inuti krävde att omväxlande få ”se” en referenstemperatur och mätobjektets temperatur i ungefär 10 Hz. Det löste jag genom att sätta en roterande slutare, en "chopper" framför sensorn. Utsignalen från sensorn såg ut som en kantvåg med en amplitud som var lika med skillnaden i temperatur mellan choppern och mätobjektet. Förhoppningsvis skulle choppern hålla stabil temperatur under mätningens gång...

Jag kom så långt att jag monterade ihop alltihop och lyckades detektera närvaron av en lödkolv i teleskopets synfält.

Naturligtvis skulle operatören inte titta genom teleskopet, det var uteslutande till för den infraröda strålningen. Istället monterade jag ett sikte utanpå, för operatören att titta igenom. Siktet var ett gevärssikte, som jag köpte ovanligt billigt på Hobbyförlaget. För att det skulle bli behagligt att hålla i teleskopet under längre tider, monterade jag det på en gevärskolv, som jag fick löjligt billigt på Borgs Vapen. Det hela såg ut som någon slags futuristisk strålkanon.

Geigermeter

Året var 1986. Plötsligt hade några underbetalda kärnkraftsarbetare lekt färdigt i Tjernobyl (som egentligen betyder ”svart tillvaro”, träffande namn) i Ukraina och på en sekund förändrat livet för oss alla. Folket i Forsmarksreaktorn larmade världen och plötsligt blev det väldigt populärt att ha sin egen radioaktivitetsmätare. Att köpa en var inte tänkbart för mig, eftersom det handlade om flera tusentals kronor. Jag snokade upp schemor och byggde en, men fick omedelbart problem med att skaffa själva sensorn, Geiger-Müller-röret. Det visade sig att alla andra hade tänkt likadant som jag och GM-rören var slut i hela landet. Efter mycket tjat lyckades jag få köpa ett från ELFA och kunde bygga mätaren klar. GM-röret finns i den gula tuben till höger. Vad besviken jag blev. Mätaren fungerade, men det fanns inget (tillräckligt) radioaktivt i omgivningen. Inget alls.

Mitt i lådan finns kretskortet. De blå elektrolytkondensatorerna längst ned ingår alla i spänningsdubblarstegen som ger 800-900 volt till GM-röret. Röret självt ligger till höger med hatten avtagen. Det svarta, runda är det tunna detektorfönstret. Fönstret är så tunt att både beta- och alfapartiklar kan passera igenom och jonisera gasen i röret. Gammastrålning detekteras istället genom att den slår loss elektroner ur GM-rörets nickelhölje som i sin tur bildar en joniserad brygga i detektorgasen och löser ut röret på det sättet. De mest prominenta delarna i schemat är spänningsmultiplikatorn till höger och detektorns spänningsdelare till vänster. Under denna, själva GM-röret.

Jag fick lite uranylnitrat (UO₂ (NO₃)₂+6H₂O) av en kompis och kunde verifiera att mätaren fungerade, att strålningen avtog med kvadraten på avståndet, att papper dämpade si och så mycket, men det var allt. Tji fick jag. Senare insåg jag att strålningsnivåerna i naturen var betydligt lägre och krävde mätare av mera avancerat slag.

Prototypkort

Att bygga elektroniska prototyper, särskilt när det har med höga frekvenser att göra, kan bli komplicerat om man inte har något bra prototyp-underlag att bygga på. Wire-wrapping fungerar inte så bra för audio och högfrekvens och universella experimentkort med en 2,54 mm hålmatris och tunna kopparledningar på undersidan (à la Veroboard) är svåra att löda (och löda om) och lämpar sig inte heller för högfrekvens, då det är dåligt med jordplan och svårt att montera skärmplåtar.

Jag framställde därför själv ett universalkort som löste problemet. Det hade en byggmatris för IC-kretsar med 2,54 mms delning på ovansidan och dessutom områden avsedda för analogt bygge och linjer för lågimpediv spänningsmatning. Undersidan täcktes helt av förtennt kopparlaminat, som säkrade skärmning och lågimpediv jordning. Lägre impedans mot jord än att bara borra ett hål rakt igenom kortet och löda komponenten mot jordplanet går inte att få.

Byggen på detta kort fick karakteristika som närmade sig de karakteristika som gick att få med specialtillverkade mönsterkort.