Audio

Vad som fanns inuti en radio lärde jag mig redan som sexåring, då min far gav mig flera kasserade rörapparater som jag medelst hammare och stor tång reducerade till reservdelar. Senare började jag förstå mig på vad alla de blanka metallgrejorna var till för, och ville bygga själv.

Under gymnasietiden började mitt stora intresse för att bygga ljudelektronik, eftersom jag då hade börjat samla på mig allsköns HiFi-utrustning och var inställd på att skaffa mer.

Omkopplare för två bandspelare

Först en liten enkel grej, som dock blev mycket användbar. Jag hade flera bandspelare och min förstärkare hade bara en bandspelaringång. Snabbt byggde jag en liten omkopplarbox med vilken jag kunde välja lämplig bandspelare att spela ifrån, och dessutom med nivåreglering för att kunna anpassa utnivån till olika förstärkare.

Effektförstärkare

I gymnasiet skulle alla teknister bygga HiFi-grejor. Jag och en kamrat ritade ihop ett alldeles utmärkt ljudslutsteg och sålde ritningar och mönsterkort till hugade spekulanter. Själv byggde jag en kompaktversion av detta inte alls oävna slutsteg. Den första bilden visar apparatens utsida och den andra visar inkråmet. Närmast syns kylflänsarna med sluttransistorerna (vända nedåt). Mitt i apparaten sitter den stora silkondensatorn med likriktarbryggan lödd som luftbygge. På var sida om denna står kretskorten, ställda så att de passar i särskilda spår i kylflänsen. Överst ligger utgångskondensatorerna och till höger om dessa syns säkringspanelen.

Med sina två 2N3055-or som effekttransistorer, matade med 60 volt, kunde man ta ut 2x60 watt kontinuerligt ur det och dryga 2x100 watt i toppar. Den första bilden visar kopplingsschemat, koppärrigt av utvecklingsarbete. Nästa bild visar mönsterkortet, uppvisande alla spår av hemtillverkning.

Vi mätte frekvensgången och kunde utan vidare ta ut full effekt upp till 40 kHz. Guldöronen, de ”fina HiFi-lyssnarna” rynkade naturligtvis på näsan åt transistorerna 2N3055 och BC 109, men faktum är att skillnaden mot det Quad 303-slutsteg som jag skaffade senare, och som rosats av kritiker i många år, var förvånande liten.

Högtalare

Högtalare har alltid varit en passion. Redan i grundskolan gjorde jag de första försöken till primitiva högtalarlådor, stora och små, rent ljudtekniska katastrofer, naturligtvis. När andra böjde till extralånga avgasrör till mopederna i slöjden, funderade jag på dämpmaterial till senaste högtalarlådan. Jag fick kontakt med teknikern på det lokala diskoteket och fick reparera hans trasiga utrustning och fick då se hur riktiga högtalarlådor var konstruerade.

Flitig med sticksågen byggde jag två tryckkammarhögtalare av egen design och försåg dem med två SEAS 15"-basar var och en SEAS mellanregister- och en diskant-dome tweeter. Tämligen standard, men det bästa jag hade byggt dittills. Mot slutet av sitt liv delades dessa tämligen jättelika högtalare i två halvor och blev till fyra lådor, vilka skänktes till behövande bröder och vänner.

När jag vuxit ur tryckkammaråldern satsade jag på det enda rätta, en 80 centimeters hornhögtalare, nämligen tidningen Radio&Televisions ”70/80-horn”. Verkningsgraden blev superb. Högtalarelementet slog i botten vid 30 Watt, men vad gjorde det, öronen (och magen) slog i botten betydligt tidigare. Till det kom ett par 40 cm mellanregisterhorn, stora svarta åbäken i glasfiber, och diskanthorn från Isophon i gjuten aluminium.

Slutligen fick de något skrikiga mellanregisterhornen stryka på foten för ett par fabrikstillverkade 1,2 meters bandhögtalare från danska Dali. Bandhögtalarna har den jämnaste återgivningen av alla typer jag hört och blandningen bashorn och band, med ett extra slutsteg som utjämnare av de något varierande verkningsgraderna är för mig en utmärkt kombination.

Men den djupaste basen saknar jag fortfarande. Mitt framtidsprojekt, den pyramidala baslådan i betong, med extra långslagigt (+/- 5 cm) hembyggt högtalarelement, ligger ännu på hyllan, även om magnetsystemet, med delar från en gammal diskdrive till en stordator faktiskt är färdigkonstruerat (talspole i glasfiber, diameter 10 cm). Mina beräkningar visade att en undre gränsfrekvens på 3 Hz inte alls skulle vara omöjlig. De blanka ytorna upptill är speglar. Den kan väl få se snygg ut, också? Bilden är en simulation i CorelDRAW.

Vid färdigställandet av de rörliga delarna i högtalarelementet, hade jag hunnit till membranet och dess upphängning och tätning mot själva lådan. Membranet skulle vara en halvmeter i diameter, lätt och starkt. Jag fann mitt ideal i ett stort kastrullock i aluminium. Jag gick till en affär för lyxig fransk köksutrustning.
- Jag skulle vilja ha ett stort, starkt kastrullock i aluminium.
- Vad har du för kastrull?
- Det har jag ingen, jag ska bygga en högtalare.

Komedin upprepades senare, när jag skulle köpa tätning, alltså den mjuka list som förenar membranet och själva lådan. Den bör vara av gummi, rund som en ring, lagom styv och passa utanpå kastrullocket. Jag gick till en motorcykelaffär och bad att få köpa en lagom stor innerslang.
- Goddag, jag skulle vilja köpa en innerslang.
- Vad har du för hjul?
- Jag har inget hjul. Slangen ska passa utanpå det här kastrullocket. Jag ska bygga en högtalare.
- (klentroget) Går det bra med Firestone då??

Binauralmikrofon

ELFA-katalogen har alltid varit en källa till inspiration och det år det dök upp en binauralmikrofon kliade det på nytt i byggarfingrarna.

Med vanlig mångmikrofonstereo kan man med mixerns hjälp styra stereobilden av en orkester hur som helst, men stereobilden förblir platt, utbredd mellan högtalarna. Med vår egen hörsel, å andra sidan, kan vi höra ljud bakom och framför oss, och även ovanför och nedanför. Utan den förmågan skulle vi inte klara oss länge i det dagliga livet.

Med konsthuvudstereo, eller binauralstereo, kan man efterlikna den mänskliga hörseln och spela in en ljudbild lik den som den mänskliga hörseln ger. Det är huvudets form, hårets dämpning av diskantfrekvenserna, öronens form och i viss mån axlarna som ger öronen möjligheten att registrera de minimala skillnader i frekvensgång och tidsförskjutningar som hjärnan tolkar som rumslig information.

Jag skaffade ett skyltdockshuvud av frigolit och monterade två små mikrofoner i hörselgångarna, snabbt ursmälta med lödkolv. Öronen är viktiga så jag gjorde öron av skumplast och lackade dem med sprayfärg för att ge dem en ungefärlig naturlig form och konsistens. Effekten blev överväldigande. En inspelning av en grammofonskiva med binauralljud blev det också. Se vidare min tekniska karriär.

VU-meter med oscilloskop

Jag hade allvarligt funderat på att börja spela in live-musik mera regelbundet och hade insett begränsningen i Revox-bandspelarens VU-metrar. Det behövdes något snitsigare, något realtidsvisande. Som vanligt tog jag till ordentligt och byggde en VU-meter med oscilloskop och elektroluminiscenta stapeldiagramvisare för frekvensspektrum. Den absoluta VU-metern. Bilden visar apparatlådan externt. Från vänster nätströmbrytare och indikatorer, därnäst ingångsväljare och 10-varviga kalibreringspotentiometrar. I mitten syns fönstret till spektrumanalysatorns display, därpå några positionsrattar för bildröret och längst till höger själva bildröret.

Från höger syns bildröret inneslutet i dubbla mymetallskärmar med stötdämpande mellanlägg av filt, med fronten monterad i specialsvarvad skumgummikappa. Det är dessutom omgivet av skyddande aluminiumprofiler. Det här är en apparat avsedd för hårda tag. Till vänster därom högspänningsdelen och positionspotentiometrarna. I mitten spektrumanalysatorn. Högst uppe till vänster syns nätaggregatet.

En läcker närbild på själva högspänningsdelen. Potentiometrarna för XY-positionering av strålen sitter monterade i den gröna plastlådan och går igenom frontpanelen med plastaxlar. Ovanpå lådan sitter spänningsdelare och silkondensatorer för avlänkningsspänningen till avböjningsplattorna. Överst till höger i bilden syns de lite större, gula silkondensatorerna i spänningsdubblaren för bildrörets högspänning och under dessa (dolda) sitter dioderna för detsamma (faktiskt monterade på en pertinaxplint tagen ur en gammal fartygsradar).