Malta 2006

Vilket ställe! Lite Italien, lite Frankrike, men mest Arabien. Urgamla gränder och förvittrade statyer och så förväntar man sig att en plåtklädd riddare ska störta fram ur närmsta gränd med en riddarfalk på armen och klappa ett malteserkors i skallen på en. Vid en affärsresa i mars 2006 passade jag på att smita undan lite för att få några fina bilder av arkitekturen.

Detta är lägsta nivån. Klicka på bilderna för att få förstoringar!

Malta: twelve points, La Malte: douze points
	Har du tur med ditresan kan du få se sådant här innan du ens har hunnit fram. Det är franska alperna som man flyger över innan man kommer ut över Medelhavet.		Containerhamnar är alltid något fantastiskt, eftersom de är så gigantiska, men ändå så välordnade.
	Men sen blir det semester. Här, valfri maltesisk kuststad med strand och hamn. Det ser trevligt ut, helt enkelt.		Allt tal om att Malta skulle vara torrt och ofruktsamt på grund av heta vindar från Afrika får tas med en nypa salt. Så här ser det ut i verkligheten. Och produkterna, vinet och maten, är det inget fel på.
	Som du kommer att märka nedan är Vallettas gamla stad vacker, åldrad, mystisk och mytisk. Men då är förstäderna desto mindre vackra. Byggnadsstilen måste klassas som slumpmässigt hopgyttrade lådor med ett myller av spretande, våldsamt höga TV-antenner. Idén med centralantenn och kabel-TV har definitivt inte nått hit.
	Sen kommer man till sin base camp, till de vansinnigt lyxiga hotellen vid Dragonara Point med 37 kabelkanaler och 23 barer och dyrt Internet.		Om det är lyxliv och kasinorassel du är ute efter, varsågod att ta för dig. Här är allt avspänt, träden är effektbelysta och den vackra cellist-skan spelar något eldigt i foajén, medan du tar en öl och knaprar på maltesiska nötter på verandan.

Dragonara Palace
Det ligger en massa hotell på halvön Dragonara Point och längst ute ligger vad som en gång var Dragonara-palatset. Ett fantastiskt sommarresidens uppfört av den maltesiske bankmannen Markis Scicluna år 1890. Enligt legenden beboddes halvön av en drake, för när havet slog emot undervattensgrottorna som vetter ut mot sjön dånar det och man sade att det var drakens andedräkt. Huset användes som sjukhus under andra världskriget, men är idag kasino.
	Liute på håll ser palatset mest majestätiskt ut eftersom det är byggt på en sockel.		The big boss himself står staty framför stora porten. Tyvärr blir man inte insläppt om man inte är medlem.		På natten är det också snyggt. Det enda som byggts till är jätteskylten på taket.
	På markisens tid var halvön tämligen öde, men idag är den fullsmackad med lyxhotell.	Tung lirare.			Kasino eller sommarhus, jag skulle inte ha något emot att bo så här, fast färgen flagnar här och där.

Valletta, en tur på stan
Vallettas innerstad är mycket gammal och eroderad. Allting är synnerligen vackert, lite trasigt och smutsigt och i stort behov av upprustning, men man känner definitivt seklernas vingslag. Det finaste med Valletta är att man kan gå tvärs igenom den på en halvtimme.
	De gamla brittiska bussarna är välhållna. Bussarna är de allra uråldrigaste man sett, men oklanderligt polerade.		Det var ingen som ville åka häst just idag, så kusken tog det lugnt i solhettan utanför stadsporten.		Stadsporten är inget under av skönhet, kanske, men den ser ut att tåla beskjutning.
	Huvudstråket är Republic Street som går tvärs igenom hela staden.		Beskåda särskilt balkongernas mångfald på husväggarna längs Republic Street.		Valletta är byggt på ett berg. Alltoing sluttar hit och dit. Här är det Republic som sluttar ned mot fortet.
	Går man ända längst bort i ytteränden av staden, vilket är snabbt gjort, når man befästningen St. Elmos fort.		Alldeles vid stadsporten hittar man denna ståtliga kyrka.		Och detta mästerverk som badar i reflekterad kvällssol finns på en parallellgata till Republic.
	Eftersom det är ont om gatskyltar kan man tro att stadsborna kanske orienterar sig efter helgonen i gathörnen.		Underhållet är det lite si och så med. Här finns många konststkatter som skulle tjäna på att restaureras.		Det stackars lejonet håller till exempel på att vittra bort.

Några av kyrkorna i Valletta
St. Johns Co-Cathedral
St. Johns Co-Cathedral skulle vara fin inuti, sade de. Men det kostade pengar att komma in, och där stod jag, dumma, ny-influgna turist utan maltesiska Lire. ”Vi tar inte Visa-kort. No-no-no.” Jag gav mig av längs Republic Street för att hitta ett växlingskontor. ”Do you take Visa cards?” ”No-no-no.” Till sist hittade jag en bankomat som tog Visa och efter mycket segande kom 10 Lm. Tillbaka till katedralen. Stängd! Varför stänger de stora turistattraktionerna klockan 16.00? Är det hyfs mot turisterna? Stänga mitt på blanka eftermiddagen? Jag gick runt och lyckades smita in genom utgången och fick åtminstone några halv-misslyckade bilder innan jag blev utkörd.
	Kyrkan är inbyggd i ett antal byggnader och det här får väl räknas som front, även om den inte används som ingång.			Kristus sitter uppe under taknocken, som skulle behöva fixas till en aning			Uren visar tid, dagnummer och veckodagens namn (halva...).
		Inte bra, men godkänt för ett kort försök med kameran ställd på ett litet bord och en sur gubbe som ville köra ut mig. En 1/10 sekunds exponering. En bild som säger: åk dit och försök igen.					Påven Johannes Paulus II var tydligen där i maj 1990.

Första kyrkan på Republic Street
Den här kyrkan är den första man träffar på när man går längs Republic Street från stadsporten. Och, nej, jag kan inte tala om vad kyrkorna heter för det gick inte att i all hast koordinera dem till ett icke uppmärkt gatunät, via ett fullständigt obegripligt språk.
	Intressant med alla lampor i takkanter och runt helgon. I sydeuropa är kyrkan mera fest.		Mittskeppet i sagda kyrka. Eftersom det var helt svart inuti är jag inte helt säker på färgerna.		Huvudaltaret. Beklagar stegen där till vänster.
	Ju längre söderöver man kommer, desto magnifikare blir takmålningarna.	Arkitekturen skvallrar om att kyrkan är mycket gammal, sannolikt tidigt 1600-tal. Den är inte särskilt konstfärdig, utan det är strama linjer utan så mycket krusiduller.			Hörnhelgon ute på gatan. I brist på gatskyltar kan man orientera sig efter helgonen.
Kyrka på smal tvärgata
Någonstans på en tvärgata som jag knappt kunde uttala namnet på, låg en kyrka insprängd i byggnaderna runt omkring. Vad den hette? Larva dig inte. Iallafall var den nästan svart inuti och i princip bara befolkad av en präst som med åtbörder visade att han inte ville störa mitt arbete, men ändå lyckades få en hand och en arm ivägen för ett par bilder.
	Gatan var smal och jag fick klippa kyrkan i två. Den intressant böjda väggen...		Huvudaltaret var svårfotograferat med sin klart upplysta Jesus-bild och för övrigt nästan mörklagt.
	och den betydligt mörkare porten längre ned.		Det blev till att balansera kameran på ett skåp och vifta undan prästen för att kunna göra en långexponering.		Sug i dig av taket! Är det inte fantastiskt? < I gathörnet, den typiska helgonbilden.

Stormästarens palats
Maltesarna är oerhört stolta över sin blodiga historia och hur de hållit ut mot otaliga ockupanter under åren, turkar, italienare, araber och nazister, och sedan blivit maktcentrum för Johannesordens riddare, och skryter om det hela tiden. Jag hade blivit mer imponerad om de tagit emot Visa-kort.
	Livrustkammaren i Stormästarens palats, numera museum. Det här är det finaste på hela Malta. Nej, det är inte min bild. Den är snodd. Det får maltesarna tåla som stänger allt fint klockan 16.00.

Balkongernas paradis
Om man nu inte blir insläppt i kyrkorna och museerna kan man alltid beundra balkongerna. Valetta måste vara balkongälskarnas paradis. Här en serie bilder med ett allt mer stegrande balkongvansinne, tills det når sin kulmen med det helt balkongklädda huset mot slutat av Republic Street.
	I början av Republic Street är de måttfulla, rektangulära.		Sen tillkommer krökta balkonger.		Längre ned på gatan börjar husväggarna kläs in med fantasifulla balkonger.
	Och det här då, på Republic Square! Det måste vara världens absolut längsta balkong.		Men går man vidare på Republic ned mot St. Elmos fort möts man till sist av vad som måste vara en balkong-orgasm. Fler balkonger än så här går inte att få på ett hus. Jag har för mig att det måste vara något spanskt, det här med utsirade, snirkliga balkonger...

Barrakka-trädgårdarna och Vallettas hamn
1661 byggdes två trädgårdar särskilt för de italienska korsriddarna på två spetsar av Valletta, på lite olika höjd, kallade Nedre och Övre Barrakka-trädgårdarna. Riddarna hade sina bostäder alldeles intill. Trädgårdarna blev inte offentliga platser förrän år 1824. Trädgårdarna och hamnen hör ihop, eftersom det är från dessa upphöjda platser man ser hamnen och de kringliggande stadsdelarna (De tre städerna) bäst.
	Nedre Barrakka ligger närmast St. Elmos fort och hamnmynningen.		Jojo, det är snyggt så det förslår. En gång av valvbågar.		En skulptur av Enea.
	Någon sorts klockstapel med en stor bronsklocka i som kanske användes för att signalera ut mot hamninloppet..		En titt tvärs över hamnen.		Turister som rispar in dumheter i sandstensräcket.
	Övre Barrakka ligger jäms med gamla stadsporten, ungefär mitt för hamnen.		Den övre trädgården är ungefär dubbelt så stor som den nedre. Här finns ett café (när det nu är öppet...)		Valvbågarna som vetter ut mot hamnen är magnifika, ja här man man sitta ned en hel dag och bara beskåda hamnen.
	Det kniper till i magen när man tittar ned från Övre Barrakka. Frågan är om någon faktiskt har sågat ut den här väggen eller om den är naturlig?	Man kan tänka sig att trädgårdarna fyllde dubbla syften. Dels var de trevliga att promenera i, men de ligger också väldigt bra till som utsiktspunkter för den som vill bevaka hamnen. Och det behövdes på korsriddarnas tid, när vattnen härjades av både pirater och fientliga ockupationsstyrkor. Så varsågod: bekvaka hamnen! Vi börjar från hamninloppet och går inåt.
Hamnpanorama
					Genom att skarva sju bilder fick jag till det här panoramat, taget från en plats strax nedanför Nedre Barrakka.

Ett språk utöver det vanliga

Om du trodde du var bra på språk, prova då maltesiska. Jag trodde jag var bra på språk, men maltesiska är fullständigt obegripligt. Det finns några italienska ord (grazie), man tror sig höra lite franska (dwana = douane), men, nej. Hälften av orden tycks vara arabiska och alfabetet, även om det skrivs med latinska tecken, uttalas på arabiska. Städerna heter konstiga saker som Marsaxlokk, Garghur, Naxxar, Quormi och Zurrieq. Jag undrar vad svenska flaggan gör däruppe?

Malta skulle kunna bli ett fantastisk(are) turistland om de satsade lite mer på sådant som europeiska turister har behov av, kreditkort till exempel. Inte ens taxibilarna tar kreditkort. Lite flera gatskyltar i Valletta så man vet var man är. Som det nu är får man orientera sig efter helgonbilderna i gathörnen. Skyltar på alla minnesmärken, liksom namn på alla kyrkor, på engelska vore också välkommet, eftersom språket är så avigt att det inte ens går att gissa sig till den engelska motsvarigheten. De flesta vägskyltarna är på engelska, men inne i staden Valletta är det svårt att läsa sig till någonting.

Souvenirer har de definitivt ingen kläm på. Glas från Mdina är fint, men dyrt, och honung från ön Gozo ska visst också vara fint, men jag lät bli det på grund av risken för olycka i resväskan. Maltesarna kanske inte själva är medvetna om det, men för oss med Bogart-erfarenhet skulle en maltesisk riddarfalk vara fin att ta med hem. Sådana såg jag inte. Små riddare i plast, bara.

Annars verkar Malta vara ett behagligt land. Jag skulle utan vidare permanent kunna överge de svenska köldgraderna för lite maltesisk sol och värme.

Det här är vad jag hann med på ett par timmar. Bättre lycka nästa gång.

Hej då, Malta