Sökväg: Startsida > Gallerier > Litauen > Artiklar-01
Av Gloria Kivytaite O'Brien
Jag har besökt Litauen flera gånger de senaste åren och alltid tillbringat tiden med mina släktingar där: tre fastrar (teta), min mammas yngre systrar, och deras stora familjer. Min kusin Ellies svärson Vytas brukar vara vår godsinte chaufför och guide och han brukar leda mig och andra familjemedlemmar genom byar och städer. Alla ställen har sin egen charm och sina särtecken, ofta med ett litet museum och nästan alltid med en kyrka och en närbelägen kyrkogård. Vi tar alltid chansen att gå på kyrkogården och beundra gravstenar och andra märken och läsa inskriptionerna och fundera över landets historia och vad som hänt.
Faster Stase berättade om Pranas Vaicaitis när vi stod vid hans grav på kyrkogården i Sintautu. Hon såg mig rätt in i ögonen och citerade tyst:
“Yra šalis, kur upes teka
Linksmai tarp giriu uzanciu...“
”Det finns ett land där floderna flyter
Glatt genom susande skogar...”
Hon fortsatte med många fler rader ur en dikt som hyllade det litauiska hemlandets skönhet och landsbefolkningens goda och ädla sinnelag, trots de dagliga svårigheterna och det hårda arbetet. Dikten är ett djupt rörande lovtal till hemlandet, dess jungfrurs oskyldiga ljuvlighet, folkets enkla gästfrihet och generositet, samt naturens överdådiga skönhet. Den slutar i en ångerfull suck, då poeten, som känner sig som i exil, talar om sin djupa längtan efter sitt älskade, förlorade hem och beklagar att hans tid där fick bli så kort. Varken tal eller skrift, säger han, kan uttrycka hur dyrbar den platsen är, det kan bara upplevas genom känslor.
Det är svårt att beskriva intrycket som det ögonblicket gjorde när min faster deklamerade dessa vackra diktrader med sådan uppriktighet. Mina kusiner stod runt omkring och lyssnade. Vinden suckade genom de höga träden där vi stod framför poetens blygsamma grav. Inskriptionen säger: “P. Vaicaitis - Gime 1876 - Mire 1901”. Han blev bara 25 år gammal.
Pranas Vaicaitis föddes den 10 februari 1876 i byn Santakai nära Sintautai i distriktet Šakiai i regionen Suvalkija. Han var den förstfödde i en familj med tämligen begränsade medel. Hans föräldrar Juozas and Marijona hade en förhållandevis stor areal (25 hektar, senare utökat till 50) men jorden var dålig och skördarna magra.
Pranas urskiljde sig endast i fråga om sin veka konstitution och sitt återhållna, ensamma sinnelag från de andra barnen i byn. Han lekte för sig själv, var tyst och eftertänksam och man fick ofta söka efter honom när han vandrat iväg för sig själv. Man kan inte spåra någon som uppenbarligen påverkat honom och stimulerat hans poetiska ådra, vare sig inom eller utom familjen, inget annat än hans egen unika personlighet.
Hans föräldrar, som själva knappt var läskunniga, hade stora planer för sin äldste son, men han brydde sig inte om studier och klarade sig inte igenom grundskolan. Men föräldrarna tänkte inte ge upp, utan lyckades genom manipulationer få in honom på ett gimnazija (högstadium) i Marijampole 1887. Han klarade sig med medelgoda betyg. Utbildningen var under denna tid inriktad på att distrahera studenterna bort från all allvarliga spörsmål, såsom politik, och den litauiska nationalism som höll på att pånyttfödas. Men den nationalistiska rörelsen växte i Marijampole med omnejd och förde med sig idealistiska idéer om etnisk identitet och upphetsningen i att motsätta sig den hatade auktoriteten, till ett folk som förtrycktes i obligatorisk beundran för den ryske tsaren.
Pranas, som påverkades djupt av denna rörelse, utvecklade en stark hängivenhet för sitt land och stark sympati för den vanliga människan. Han upptäckte och värdesatte sin poetiska förmåga och började fundera på utbildning och hårt arbete som en metod att påverka, och närde ett hopp om slutet på de sociala ortättvisorna. Han blev osams med sin far som hade tänkt sig en kyrklig bana för honom och ville att han skulle börja på ett prästseminarium. Pranas kände ingen prästerlig kallelse utan ansökte istället till juridiska fakulteten på universitetet i St. Petersburg. Fadern bröt alla förbindelser och även den lilla ekonomiska hjälp han hade varit beredd att lämna.
Han fick vänlighet och uppmuntran i den lilla krets av likasinnade vänner han mötte i St. Petersburg. Några av dem stod redan under den ryska polisens övervakning, misstänkta som liberala revolutionärer. Han och hans närmaste vän Antanas Daniliauskas utsattes för upprepade husrannsakningar och konfiskation av papper och egendom. På grund av hans rädsla för anklagelser förstörde han själv en stor del av sitt arbete och sina skrifter. Han tillbringade större delen av ett år i olika polisförhör, satt i fängelse en tid och fick dryga böter, berövades ett ”bevis på gott uppförande” och kunde sålunda inte vara med på sluttentamina. Alla lidanden och problem hade starkt inflytande på poetens hälsa och redan så melankoliska själ och medverkade sannolikt till hans arbetes tematiska utveckling.
Under åren i St. Petersburg blev han förälskad i Julija Pranaityte, dotter i en djupt religiös familj, som själv studerade på universitetet. En av hennes bröder var lärare vid en kristen akademi och en annan var organist åt litauiska religiösa sånggrupper. Pranas samverkan med familjen Pranaitis kan ha inverkat på hans talang, på samma sätt som hans vänner i den litauiska frihetsrörelsen gjorde.
Han fick sitt diplom år 1900 och ville studera ekonomi i Belgien. I brist på pengar spenderade han sommaren hemma med ett arbete på ett akademiskt bibliotek. Mycket snart blev han sjuk och återvände till hemmet, där han fortsatte med en ymnig korrepsondes och hoppades på att bli botad. Han hoppades på att få komma till ett sanatorium för tuberkulossjuka men hade inte råd och hans far, som fortfarande inte funnit sig i sin sons ”svek” hjälpte honom inte förrän det var allt för sent. Han dog den 21 september 1901. Grannarna skulle länge minnas hans sorgliga begravning, under vilken hans vänner från St. Petersburg bar hans kista från hemmet till kyrkan i Sintautai och vidare till kyrkogården.
Hans poetiska arv är inte stort. Det utgör färre än 100 originaldikter och ett fåtal översättningar från ryska och polska. Många av verken är elegiska, melankoliska eller satiriska, klagande över sociala orättvisor, eller upprättar den förtyckte bondens värdighet, prisar landsbygdens ojämförliga skönhet och hyllar naturens under. Han kritiserade den polsk-inriktade kyrkan och en av hand mest berömda dikter börjar:
“Priseskie, vaikeli, ka tau pasakysiu,
Kaip reikia gyventi, tave pamokysiu“
”Sätt dig hos mig, mitt barn, så ska jag berätta något,
Jag ska lära dig hur du ska leva”
Och pojkens mociute (farmor) filosoferar via ungefär 30 raders bitter satir om hur han, som framtida prästkandidat, kommer att delta i och föra det polska prästerskapets översitterifasoner vidare och sedan återkomma och leva i lyx som församlingspastor på polskt vis, och regera över församlingens okunniga bybor.
Vaiciatis rankas normalt som den andre bland Litauens sena 1800-talspoeter, endast överskuggad av den store, odödlige Maironis. Maironis poesi skapades av en mogen och högutbildad person med långt liv. Om Maironis poesi, trots att den ofta var sentimental, huvudsakligen var cerebral, var Vaiciatis nästan helt och hållet känslomässig. Därmed inte sagt att Vaiciatis arbete vare barnsligt. Hans talang var ung och hans tidiga död medgav bara en kort tid av mognad. Hans barndomshem är nu ett litet museum och hans kvarlåtenskap bevakas av en förening som bildades 1993: Prano Vaicaicio Draugija. För att nu citera en av dess medlemmar, Zenius Šileris: ”Alla människor dör två gånger. Den andra döden inträffar när ingen längre minns hans namn. Pranas Vaicaitis har undkommit den andra döden. Så länge Litauen finns kommer hans namn alltid att uttalas”.
Källa: ”Pranas Vaicaitis - Raštai” -- Lietuvos Rašytoju Sajungos Leidykla
