Den fantastiska naturen
|
|
Man flyger naturligvtvis till Island. Har man tur, som här, får man en fantastisk vy av Europas största
glaciär Vatnajökull. |
|
Lillglaciären som sticker ut till höger heter Skafta. |
|
Här kommer en inzooming på ett av bergen in till Vatnajökull. |
|
Mera berg inzoomande. |
|
Så närmar vi oss kusten och här är ett av ställena där Vatnajökull rinner ut
i Atlanten. |
|
Det är inte frågan om en smältvattenflod, det är hela stora fält av vatten som flyter
mot kusten. |
|
Lite senare kommer vi till glaciären Myrdalsjökull som också rinner ut i form av en vårflod. |
|
Inne över land karvar sig glaciärerna ned i marken. |
|
En titt tillbaka på den isländska sydkusten ungefär vid Keflavik. |
Gullfoss
Vi kastar oss rakt ut i det fantastiska sceneriet. Som god turist börjar man med Gullfoss, de gyllene fallen.
Det är smältvatten från glaciären Hofsjökull som drar med sig lera från flodbotten
och gulfärgas, fast sägnen berättar att fallen fått sitt namn av att ett hedniskt guldsmycke
en gång kastats i vattnet där.
|
|
Ovanför fallen är floden Hvita tänligen lugn. |
|
Gullfoss är mäktig med sina gula kaskader som kastar upp mängder av vattendimma i luften. |
|
Dessutom är det ett dubbelfall som grävt sig djupt ned i klippan. |
|
Det går att gå ända fram till fallet och mer eller mindre komma in under. |
|
Sedan lugnar sig Hvita och fortsätter mot kusten. |
|
Nedanför Gullfoss har floden karvat ut enormt djupa kanjoner i berget. |
Tingvalla - Þhingvellir
”Ting” anger att vikingarna använde platsen som plats för domstol och rådslag, ända från
930 e. Kr, faktiskt Europas första ”regering”.
|
|
Tingvalla är en förkastningsspricka (isl: sprunka) i landskapet med mängder av lava runt
omkring. |
|
Det går att gå ned i sprickan och faktiskt stå mitt på den plats där Atlantiska centralryggen
delar sig och de europeiska och amerikanska kontinentalplattorna driver isär. |
|
Intill Tingvalla ligger sjön Þhingvallavatn. Där har Islands hövdingar traditionellt alltid
bott. Där finns också en av de numera väldigt sällsynta skogarna på Island. |
|
Tingvallavatn på kvällen. |
|
Ett pittoreskt vattenfall vid Tingvalla. |
Islänningarna förundrades över att vädret var bra en hel vecka, just den veckan jag var där,
men jag hade egentligen otur, för veckan innan hade en sprunka, en lavafylld spricka öppnat sig just
när en forskare klev på den (han fick springa), och veckan efter fick Hekla utbrott. |
Diverse lavafält
|
|
Lavafälten finns överallt. De är inte alldeles svarta för de är överväxta med
mossa. |
|
Lavafält från luften. Här ser man hur vattnet kan gräva ut kanjoner i lavan. |
|
I fjärran syns vulkanen Hekla. |
Städer och byar
|
|
Inflygning mot Keflavik år 2006. |
|
Vy över Reykjavik år 1980. Förmodligen ser det inte alls ut så här nu. Notera det geotermiskt
värmda växthuset. |
Det isländska alfabetet ser ut som de nordiska, men har två runor kvar: ð (dh)
och þ (th). Alla islänningar lär sig runor i skolan och alla kan läsa de allra äldsta
skrifterna.
|
|
Kyrkan i Kópavogur, i ovanlig design med dubbla bågar över entrén. |
|
Solnedgång över en liten lantgård i Reykjkavik-trakten. |
|
Det är inga problem att resa runt på Island. Vägarna är utmärkta. |
Eventuellt kan det där med runläsning ha ändrats sedan mitt besök 1980. Nutida rapporter gör
gällande att barnen fortfarande läser vikingasagorna om än med med latinskt alfabet (och modern
stavning), men annars är de helt original. Uttalet är ganska annorlunda från vikingaspråk,
tror man, men orden och grammatiken är fortfarande samma. Det vi i Sverige läser på runstenar är
i princip knepigt stavad isländska. Språkvården är fanatisk. Man har tävlingar om vem
som kan uppfinna ord för saker som behöver ha nya isländska ord. Dator heter ”tölva”, som är
en blandning av ”tölur” och ”völva”, som betyder nummer och spågumma. Mycket fyndigt. Men det är
egentligen inget unikt. Samma sak sker i Litauen där man också är måna om sitt uråldriga
språk. De har exempelvis hittat på ett inhemskt ord för tuggummi, när ”chewing gum” hotade
att ta över språket. |
Selfoss, hamnstaden närmast Heimaey
|
|
Selfoss är en liten hamnstad och den stad där hjälpfartygen gick ut från när vulkanen
Eldfell år 1973 bröt ut på ön Heimaey och delvis begravde staden Vestmannaeyar. |
|
När jag var där 1980 stod det fortfarande ett antal svenska fritidshus i trä på stranden,
tillfälliga hus som kommit som bistånd från Sverige vid vulkanutbrottet. |
|
Atlantvattnet är absolut grönt och jag stod länge fascinerad när denna rostiga färja gled
in, brakvit mot allt det gröna. |
Varmvattnet
Varmvattnet på Island är både nyttigt, och snyggt att se på. Som alla snyggast är det
vid geisyrfältet. Geisyrerna kan delvis kontrolleras genom att man häller såpa i vattnet, vilket
minskar ytspänningen och får vattnet att vilja lämna sina underjordiska hålor lite lättare.
Numera är det bara en geysir kvar vid ”liv”: Strokkur. Den äldsta geysiren Geysir, som
givit namn åt alla varma källor, för numera ett lugnt liv utan våldsamheter. Den bara ryker
lite. Runt omkring på geysirfältet finns det gropar i marken som det skiner klart vatten ur. Stoppa
inte ned foten där. Då blir den kokt, snabbt.
|
|
Geysiren Strokkur ”slår”. Här lyckades jag fånga den precis när ångbubblan är
på väg upp ur den lugna ytan. |
|
”Slaget” är tämligen ljudlöst och sträcker sig ett tiotal meter upp i luften. |
|
På en sekund är det över, vattnet faller tillbaka i den lilla pölen och efter ett par minuter
är det dags igen. |
|
Islänningarna utnyttjar sitt varmvatten till allt möljligt, att bada i mitt i vintern, att värma
växthus med och generera elektricitet av. Just här växte det bananer. Det pyser och ryker lite grann
överallt i marken. Dessutom pös det svavelhaltig vattenånga ur min dusch på hotellet. Varmvattnet
var varmt, minst sagt. |
|
Det här är bara roligt för svenskar. |